Senaste kommentarerna i forumet

...kalla. Du kommer inte att bli tanten som får hjärtklappning för allt. Du kommer att bli kvinnan som fixar det mesta. Lycka till med jobberbjudandet. Ska du ta det? Kram/R

När jag tog beslutet att sluta dricka...ja, det var då mitt äktenskap gick åt helv.... Nu hade ju min fru alkoholproblem själv...men ändå. Jag tror att man "vänjer" sig vid hur det ska vara och när det förändrats så blir man rädd, arg, ledsen etc. Även om förändringen blir till det bättre så är det likväl en förändring...och det kan skrämma som fan. Speciellt när man själv inte tagit beslutet utan bara fått ngn annans beslut kastat i ansiktet på sig...men jag kan ha helt fel. Parholk? Haha...in my dreams. Just nu är din holk den där du hittade ifjol på din bakgård Stigsdotter, men tillsammans ska vi bygga en ny. Du i verkligheten, jag på hemmet. Har en föraning om att den kommer att bli en av de mysigaste i skogen... Men först SEMESTER! Ensam, nu!!! Kram/R

Godmorgon Babes!
Jag har bjudit in VD att "bo" här om du/hon vill. Så ni får gärna ha era diskutioner här när ni ska nå VD - om du/hon själv vill. Att jag har mobiltelefonrestriktioner passar ju bra. Nu finns det en "VD" tråd att hänga i. Har själv inte hunnit läsa artikeln som VD hänvisade till, har ju bara två timmars mobil per dygn. Jag måste erkänna att mycket ni skriver om går högt över huvudet på mig. Men man behöver inte förstå allt.
Själv tycker jag bara att det är bra att ni hittat "likasinnade". Morgonkram/R

Varför måste jag var en sådan komplicerad och knepig varelse? Jag klarar inte av att få beröm. Beröm betyder krav, krav att leva upp till. Rädd att inte motsvara förväntningarna. Varför kan jag inte vara normal? Det gjorde mig deppig.

Fick en länk till ett frågesportprogram på TV där en bekant var med. Hon såg så cool och lugn ut. Påmindes återigen om att jag aldrig skulle kunna vara med i ett sånt sammanhang, jag skulle vara alldeles för nervös. Det gjorde mig deppig.

Vilket kom först, hönan eller ägget? Blir man deppig för att man dricker för mycket eller börjar man dricka för att man är deppig? Det måste vara så att deppet beror på drickat, är det tvärtom så ger jag upp. Nej, jag måste tro att det går över om jag bara klarar att låta bli att dricka. Jag får mina dippar med jämna mellanrum och de håller i sig bara någon dag. Ska kanske inte klaga, det finns de som har det värre.

Hur länge ska man behöva vänta innan man märker någon effekt på psyket? Ja jösses, nu känner jag mig som ungarna när vi skulle iväg på en lång bilresa. Vi hade knappt hunnit ur stan innan de började tjata "är vi inte framme snart" Lite drygt två och en halv vecka och jag vill redan se resultat ;-)

Tack för att ni finns och sov gott alla!

Hej vindåren! Nu skrev vi om varandra. Det var först för något år sedan som jag först hörde talas om hyperkänslighet och för mig blev det en stor Aha-upplevelse. Jag har alltid haft en känsla av att det är något fel på mig, att jag är FÖR känslig, bryr mig FÖR mycket. När jag läste om HSP fick jag en förklaring och började känna att jag är helt OK. Fick också en förklaring till varför jag mådde så dåligt på mitt förra jobb där jag hamnade i en väldigt sjuk grupp som hade väl utvecklade mobbningsmönster. Väldigt många mådde dåligtbdär, men det var få som pratade om det. Jag KÄNDE det hela tiden.

För mig har det här funnits hela tiden och inte ändrats. Jag har som sagt bara försökt döva känsligheten genom att dricka. Fast det fungerar dåligt. När man dricker blir man ju spattig och ryckig och kanske ännu mer känslig. Dessutom har jag på grund av alkoholen tvivlat på mina känslor och reaktioner. Det är så himla skönt att kunna se nyktert på allt! Ta ett steg tillbaka och fundera. Hmmmm, varför känner jag så här. Jag har också börjat bli mycket mer medveten om min överdrivet ansvarstagande sida. Väldigt bra det med. Jag kan ligga på soffan och läsa böcker istället för att oombedd rycka in och "rädda" någon annan.

Det här blev kanske lite osammanhängande, men på nåt sätt hänger det ihop tror jag. Medberoende och känslighet.

Godnattkram!

Intressant det du skriver Viktoria. Hyperkänslihghet har verkligen två sidor där baksidan kan vara instabilitet. Jag tror som du att vi som känner igen oss i HSP-kriterierna måste lära oss att förhålla oss till känslor och intryck, inte regeras av dem. För egen del tror jag att mitt vinpimplande var en strategi för att orka med de jobbiga intrycken och känslorna. Men som nykter märker jag att allt blir mycket enklare. Jag har börjat märka att jag blir modigare och törs säga precis vad jag känner och tänker. Konstigt nog har jorden trots det inte gått under :-)
Ja Dompa, ursäkta att jag och Viktoria sitter här och snackar medan du har mobiltelefonsrestriktion. Jag kanske kvistar över till Viktorias tråd någon annan dag och fortsätter diskussionen där.
Gonattt alla fantastiska kämpande människor!

Nynykter jag snackar inte med rävar och sådant jag snackar mest med vinpavor. Och får ganska dåliga svar..... :)

Nu blir det väldigt personligt men för mig är det som att jag liksom finns för att det behövdes någon som skulle tillfredsställa min mammas alla känslomässiga behov. Vi pratade om det häromdagen faktiskt (vi har gjort en otrolig resa under livet till min stora stora glädje) att det hände aldrig inte någon gång att någon bekräftade mina negativa känslor eller frågade hur jag mådde eller såg att jag hade det svårt ibland, som barn har med kompisar och annat.

Jag var inte en egen person. Sedan när jag var 20 fick jag struma. Vaknade en morgon och KUNDE INTE svälja mer. Då bestämde jag mig för att bryta med mamma och gick i terapi i några år. Som inte lyckades radera ut alkogenen tyvärr.

Min upplevelse är att jag i rätt stor utsträckning lärde mig att stänga av den där förmågan. Jag hade ett jobb i massa år efter på en sådan känslomässig arbetsplats där alla min kollegor gick i terapi på företagets bekostnad och alla beslut fattades känslomässigt. Shit vad mycket stryk jag tog när jag ville att ordning skulle råda. Men det var nyttigt för jag är mycket bättre på att hantera kollegor och konflikter nu.

Ok långt inlägg men det som jag ska komma till är att jag inte är i det där inkännandet på samma extrema sätt idag. Det jag känner nu är när någon är så riktigt fasansfullt förtvivlad att magen ramlat ner och ut. Det kan vara okända i kassakön.

Det är otroligt intressant att det här kommer upp för jag stod på en bro i förra veckan och funderade på om det var dags att försöka öppna den där dörren till den där känsligheten igen.

Vad tänker ni Nynykter och Viktoria, har det förändrats över tid för er, hur ni är och hur ni hanterar er själva?

VD

...en tanke till kring detta med att vara hypersensibel person. Att vara extra känslig kan betyda att man är extra sensibel för andras behov och önskningar, har stor empatisk förmåga och stark intuition. Men det kan också betyda att man är lättpåverkad, lättgråten, lättkränkt och alltför hudlös (dvs egentligen det som kännetecknar instabilitet)
Att ha nära till sina känslor och sin känsla är bra, våga ha tillit. Men att vara styrd av sina känslor är något helt annat - mindre bra. Inget påstående alls utan en lite yvig tanke. Kanske inte heller helt färdigtänkt. F´låt att jag kluddar i din tråd Dompa.

Ja, samma färg på båda. Och det blir ju jättefint med pianotak! :-)

Här hemma i verkligheten skall vårt hundraåriga palats få nytt tak i sommar, det kommer göra gott.

Kram!
/H.

Även jag kan svara "ja" på de flesta påståenden som stämmer överens med HSP. Och även jag ser dubbla sidor av myntet - att vi som har dessa personliga egenskaper absolut existerar - vi är sensibla för intryck och hudlösa på ett annat sätt. Men jag måste också noga akta mig för att skriva mig fri från ansvaret att behöva ta hand om alla jobbiga känslor som "andra bär skuld" till, jag har ett ansvar att lära mig förhålla mig till denna känslighet och se att jag själv kan göra val, att allt inte alltid bara "drabbar" mig. Det finns en risk att hamna i offerkoftan för sådana som oss - och det är sällan ett charmigt personlighetsdrag. Mycket intressant reflektion du gör där, ang dysfunktionella familjer och den magkänsla/intuition dessa barn utvecklar för att skydda sig själva. Måste fundera ett par varv till kring detta.

Idag, Anneli, är du mer än nånsin värd lite glada tillrop. Man måste inte vara glad jämt.
Så heja,heja dig! Du fixar det här!
Kram från Nynykter

Jag har tidigare kommit i kontakt med begreppet högkänslighet. Stämmer klockrent på mig. Samtidigt vill jag gärna undvika denna "etikett" eftersom begreppet verkar locka rätt många hyper-hyper-sensitive persons som i och med att de är HSP betraktar sig som "utvalda", som "hör" vad andra tänker, talar med djur ( och får svar tror jag?), ser spöken och mycket annat. Jag har lite svårt för det där att det skulle vara något övernaturligt eller märkvärdigt med att vara HSP. Kanske beror det på att en släkting till mig säger sig vara HSP och det är såååååå jobbigt för den personen att alltid höra andras tankar. Samma människa är helt oförmögen att lyssna på mig och ge mig respons om vi har ett samtal bara vi två! Men det är kanske fullt upp med rösterna inuti huvudet...

En reflektion som jag själv har gjort är att highly sensitive persons i många avseenden liknar barn som vuxit upp i dysfunktionella familjer, till exempel alkoholistbarn som lär sig att blixtsnabbt läsa av omgivningen och reagera på den. De BLIR hyperkänsliga.
Någon annan kanske har erfarenhet av eller synpunkter på detta intressanta ämne?

Nynykter

Åh! Kollo! Långa lata dagar. Bad och genvägen till sjön med skräckblandad förtjusning genom kohagen. Luftmadrasser i gympsalen, kortspelet uno. Så mycket kramar kan jag dock inte minnas, enda kroppskontakten jag kommer ihåg var att jag fick mina framtänder (mjölkisar som tur var) utslagna av en pojke som hette Christos på kollot. Smärtsamt, men lite kul ändå med all uppståndelse. Och vad står man inte ut med för lite uppmärksamhet?! Jag var för ung då för att ens ha en tanke på alkoholkonsumtion, annat var det på skolresan till Hamburg efter nian, huvaligen! Har fortfarande skräck-ångest-tankar kring den resan. Kram alla kämpar! Ni gör ett fantastiskt jobb.

Jag tycker efter 16 veckor att jag börjar märka en förändring av min man, han kämpar faktiskt lite för mig nu och jag tror han börjar lita på mig igen. Kanske är det så att man har förbrukat en stor del av deras förtroende, knuffat bort dom för att få vara i fred med sitt missbruk. Sen vet jag inte hur du känner men jag har känt mig sviken och ganska förbannad över att han bara har tigit. Men har förstått att inte vetat hur han skall ta tag i det och att han tycker att jag är så stark.
Ibland tycker han nog att det var lättare när jag drack och att man är lite besvärlig nu, men precis som jag själv vill ha tid, så skall han få tid att anpassa sig till detta livet.

Men köp dig en resa och åk och få lite distans, brukar vara skönt att se allt på lite håll.Kram Kalla

ni är för sköna :-))

Om inte Gotland lockar så kolla in Gullbranna utanför Halmstad första helgen i september ! Att sitta och mysa vid en lägereld tillsammans med ett gäng alkisar och anhöriga en fredagkväll ger minnen för livet !

Jag har inte heller varit på nåt konfirmationsläger så jag har ingen susning om hur det är där :-) Jag är inte heller döpt så jag platsar liksom inte i sammanhanget !

Men jag kan ha djävligt skoj på ett konvent !!

Fick en bild av någon som flaxar förtvivlat med armarna: "jenka idag, fågeldansen imorgon" den var ju alldeles lysande, och mycket roligare än "efter regn kommer solsken" & dyl med samma betydelse!

Kontentan är i alla fall: håll ut, det blir bättre!!

Och jag tror på kallas reningsteori, kroppen blir så upptagen på vissa håll att den stänger ned sådant som den inte hinner med. Det är ju när vi sover som allt "reparationsarbete" i kroppen sker och nu har kroppen din så mycket att ta hand om att den gärna vill att du vilar och låter den arbeta ifred. Eftersom alkohol är ett gift som kroppen kämpar hårt för att bryta ned och göra sig av med så har den under tiden vi dricker, inte tid att jobba med alla andra krämpor och saker som skulle behöva åtgärdas. När vi sedan slutar dricka så poppar alla småkrämpor och tröttheter upp till ytan när det nu finns utrymme för dem, den värsta katastrofen är avvärjd liksom.

Obs hemmasnickrade teori och tolkning av sådant jag lärt mig :-)

Alltså, det låter ju som om det är läge för en parholk på landet för Stigsdotter och "Älsklingsgrabben" och alla barnen :-)

Ett semestertips är något muslimskt land och att undvika stora internationella hotell. Då är det nämligen svårt att få tag i alkohol. Jag var själv i Marrakech för en tid sedan och det var väldigt trivsamt att befinna sig på en plats där ingen drack alkohol. Mycket folkliv och oväsen och exotiskt som bara den, men aldrig hotfullt eller skränigt.

När jag läser om din man får jag intrycket att det där glada är en fasad och at det är tillsammans med de närmaste som han är sig själv och visar hur han mår just nu egentligen. Kan det vara så?

Kram från Nynykter

Vuxenkollo vilken underbar tanke, men vi kan väl säga att vi åker på utvecklingskurs det är ju inne nu:-)

Ja man får väl ta sig iväg på ett sånt konvent någon gång för som sagt är det ju precis det som det verkar gå ut på. Men VAD skulle man säga till släkten/på jobbet? Jag ska åka på vuxenkollo för alkisar?!

Jag var inte heller på något konfirmationsläger och om jag hade varit det så hade jag säkert smugglat med mig något att dricka...

så vi gör på aa-konventen :-))

Att jag inte bara får stöd och pepp i alkoträsket utan dessutom erbjudande om giftermål, DET var ju en bonus ;-) Tack för att du får mig att le DompaPompa!! ♥ ♥ ♥

Jag har funderat på hur annorlunda och bra det vore att bo lite mer "på landet". Att leva ett liv där det viktigaste i LIVET är det som pågår mellan arbetspassen, med familjen, hemmet, vännerna, kreativa intressen, förkovran i den egna personen osv.

Det är så sorgligt det som händer med människor som lever samman. När jag ser min make ihop med andra människor ser jag den glada, trevliga mannen som fick mig att le och som jag blev kär i. Varför har han förvandlats till en surballe? Är det mitt fel? Antagligen eftersom det mest är mot mig. Fast också mot barnen. Och sina föräldrar. Jag har tänkt att det är människor som står honom nära, som han tycker om men, nä, dem skall man vara som allra räddast om tycker jag!

Jag SKA ta mig iväg på en resa. Banne mig! Adde tipsar om ett AA-konvent som kommer att gå av stapeln på Gotland i maj. Jag älskar Gotland och det lät trevligt och bra men det funkar inte just då för mig. Jag tror att jag behöver vara ensam och bara grotta ned mig i mina egna tankar ett tag.

Kram

P.S. är lite nyfiken på hur min holk skulle se ut ;-)

Ibland har jag tänkt att vi borde åka på vuxenkollo i sommar. Och prata prata prata. Och träna på att umgås utan sprit. Lite som konfirmationslägret kanske fler än jag aldrig åkte på.

:)
KRAM

Man får sådana dagar, jag tror att mycket kommer av tröttheten av att kroppen renar sig. Så om du kan ta ledigt, sov, läs och var ute mycket låter väl banalt, men jag tror på vila efter att man stressat kroppen så mycket med ett missbruk.
Skickar styrka och kramar//Kalla

Men idag är jag inte värd de glada tillropen. Idag har jag värsta deppdagen, inget är kul, har inte lust med något, vad ska det tjäna till... Det är som att dansa jenka, två steg framåt och ett tillbaka, eller var det tvärtom? Känns så nu.

Lämna surträsk till soffa, lämna surträsk till livskamrat. Åk på din resa! Du måste göra det.
Om du fortfarande vill ha en livskamrat när du kommer tillbaka så får du gifta dig med mig ;-)
Kram vackra vännina/Dompa Pompa