Senaste kommentarerna i forumet

Saknar dig på forumet!! Du behövs här. Styrkekram!

Nykterheten har gett livet en ny riktning. Upptäcker mer och mer att i fullt dagsljus så har frun och jag glidit längre ifrån varandra än jag tidigare insett. Vi har fram till idag kompromissat oss fram till en lösning där båda varit ganska nöjda med hur och var vi bor, hur vårt liv ser ut. Nu verkar hon vilja dra tillbaka, längre ifrån det som är vår kompromiss, medan jag egentligen bara kan tänka mig att gå i den andra riktningen om något ska ändras på. Vi bor idag i ett ganska enkelt hus i utkanten av en mindre tätort. Jag vill egentligen bo riktigt på landet, på en mindre gård i skogen. Frun vill nog egentligen bo i lägenhet eller ny villa i staden. För mig är det never, ever. Tidigare har båda varit nöjda med kompromissen. Men då hon är missnöjd så blir jag också missnöjd, fast av andra skäl. En kompromiss funkar ju bara så länge båda tycker att den medför någon fördel för sin del.

Bedövade man sådana här saker med alkohol förut, så att de aldrig nådde ytan? Jag upplever det inte som en stor kris idag. Det är inget vi bråkar om. Men vi har båda börjat positionera oss på varsin kant märker jag. Drömmer om väldigt olika saker. Suck.

Visst är det konstigt, att supa bort det finaste man har. Jag känner i mitt fall, att jag led av hybris. Hur fan kunde jag inbilla mig att jag vara kapabel till att skaffa barn. Så många ungar som föds in i misär. Nu säger jag inte att dina eller mina lever i misär. Men det är ju bara en gradskala, som du skrev. Vi super bort dem i olika utsträckning. Vi skapar nya trasiga människor, som i sin tur kan skada ännu en generation. Men nu räcker det, tror jag. För ska sanningen fram börjar lockropen från alkoholdjävulen bli väldigt högljudda här. Men inte idag. /R

Jag tror mig tala för många, när jag skriver att vi saknar din röst här på forumet. Ditt förstånd. Var inte för hård mot dig själv, du har en sjukdom. Du är INTE en misslyckad skit. Skickar dig flera nya mentala styrekramar. /R

Jag blir väldigt berörd av din berättelse. Längtar plötsligt enormt efter mina egna telningar där hemma. Vilken gåva vi fått i våra barn alltså, och så super man bort det i olika utsträckning. Galet!

Du förstår nog inte själv än vilka framsteg du gör vad gäller att ta avstånd från alkoholens värld. Du har ett tydligt mål, siktet inställt och ev. bakslag hör till. Dessutom vågar du ta hjälp. Tänk om min ex-make insett hälften av vad du gör. Han väljer att förneka. Du har mycket av resan kvar men jag känner att du definitivt är på rätt väg. Det gör mig glad mitt i min egen sorg över att jag inte kunde nå den jag älskade mest. Så starkt jobbat. Jag är klart imponerad av din inställning. En dag i taget och du kommer allt närmre ditt mål även om jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt också, inte minst med all insikt som kommer ikapp. I längden kommer nog detta att göra dig stark. Håll ut! /A

Både du och jag Stigsdotter. Och visst ska vi ge varandra utrymme till även de mindre smarta besluten. Tack Anonymt för att du tror på mig. Den enda insikt jag har fått är att; Barnen behöver åtminstone en nykter föräldrer. Hellst två. Men det är en kamp min fru måste påbörja själv. Sen lanske vi rent av kan hjälpas åt. /R

känna sig tvungen att kommentera en annan människas tillkortkommande samma morgon som hennes ångest redan förmodligen är monumental. Det kan skapa negativa känslor för oss som kanske bara har denna sida som det enda redskapet för nykterheten. I min värld är det helt ok om en alkoholist någon gång slinter i ett alkoholfrum. Stigsdotter; Skriv när du vill och behöver, kanske behövs det ibland även när du är ensam och drucken? Kram/R

i det du skriver Stigsdotter!

Jag kämpar lika mycket med min ilska och besvikelse över hur det är hemma som mot alkoholen och därför skriver jag inte mycket här på forumet just nu. Jag är rädd att det ska välla över och färga allt jag skriver svart, så jag låter bli.

Att sluta dricka är inte bara en kamp mot begäret för mig, det är också en kamp för mitt människovärde i min relation. Tidigare duckade jag när sambon var arg, jag mindes inte riktigt vad jag sagt eller gjort alla gånger eller så oroade jag mig för att han hittat någon flaska jag gömt undan. Jag kröp ihop själsligt och blev medgörlig och snäll, men det är jag inte längre, jag vågar ta mer plats nu.

Nuförtiden är jag mest bitter och det är ingen rolig känsla men något jag måste ta mig igenom. Antagligen kommer det att innebära en separation, det får framtiden utvisa, men i slutänden vinner både jag och sonen på att jag tar mig igenom de jobbiga känslorna utan alkoholen till hjälp. Jag försöker tänka så när det känns om värst.

Ja, det här blev ju ingen rolig och uppmuntrande text, jag är ledsen för det!
Jag kände bara att jag ville tala om att du inte är ensam, att fler upplever de där ensamma helgerna, den arga rynkan i pannan hos partnern och det svåra i att kommunicera på ett bra sätt i förhållandet. Känslan av att man duger när man är "sitt bästa", men inte när man mår sämre och faktiskt behöver en kram.

Vi får ta ett steg i taget och hjälpas åt. Även om jag inte skriver mycket läser jag allt du skriver och nickar igenkännande, minns gärna det! ♥

Ägnat morgonen att läsa igenom din tråd Stigsdotter. Känner igen mig i mångt och mycket. Nu är jag dock inte på riktigt samma nivå som dig i livet med barn osv. Men om jag inte aktar mej för att halka på fel bananskal så är det bara en tidsfråga innan jag sitter där. Har redan insett att den blivande mannen trots goda egenskaper, enligt mig saknar den viktigaste. Dvs all form av empati för hur andra mår eller har det. Vi har också haft "givande" samtal på helgerna (i fyllan). Man tror att saker ska lösa sig, men när vardagen kommer är allt som bortblåst, glömt!

Hoppas du, alla andra här och även jag snart inser att vi är värda det bästa!!! Vi lever bara en gång vi borde ta tillvara på det!

/Kram Tessan

åt att läsa din tråd Stigsdotter. Som en helhet från början till där-du-är-nu. Jag kunde vara du - min berättelse innehåller också pappas termos och min bön att mamma skulle lämna honom. Hemska hot och erfarenheter som jag inte hade språk för då när de skedde. I mitt liv finns mörka hemligheter och oförlöst sorg. Jag skulle kunna vara drogmissbrukare, verkligen, men något har gjort att jag aldrig tillåtit mig att låta det gå så långt med alkoholen. Jag kan periodvis missbruka annat, bröd och goda ostar, choklad. Om jag börjar äta Gott&Blandat slutar jag inte förrän tänderna är fastklibbade och påsen tom... det låter harmlöst men jag känner igen beteendet. En avgörande skillnad är ju att konskvenserna är helt andra än med alkohol och drabbar "bara" mig själv.

När jag läser dina inlägg, särskilt i andras trådar, ser jag din förmåga till inlevelse och att ge uttryck för medkänsla och förnuft (om du inte vill höra ordet klokhet?). När jag läser din tråd blir jag sorgsen. Jag minns hur det var att komma hem till hungriga barn och högar med tvätt. Att mannen jobbade för mycket. Att livet kunde kännas grått som snöslasket på utsidan.

Jag är än en gång tacksam för att vi båda haft intresse och möjlighet att lära mycket om kommunikation och samtal... och att vi har kunnat använda de kunskaperna i vår tjänst. Men i samband med vindrickande vägde kunskaperna lätt och förmågan att se längre än till den egna nästippen försvann redan efter första glaset - så känns det idag, möjligen med en lätt överdrift.

Du skriver att du fått anstånd med jobbet... Jag skulle önska dig en månad på ett behandlingshem med samtal och delande, maten på bordet, plats för din sorg och längtan och tid för dig själv. Strax före jul fick du livet tillbaka och var på god väg att börja ett nyktert liv. Jag önskar att du värderar dig så högt att du tar alla möjligheter att skapa ett gott liv för dig och dina barn. Kanske mannen och hans familj också passar in där.

Jag hoppas att jag inte sårar dig eller trampar dig på tårna... det är inte min mening. Jag fick bara ett så obetvingligt behov av att skriva det här till dig. Kanske för att bilden av termosen är mig så nära och ännu gör ont att tänka på. Kram och allt gott! / mt

Förlåt.

känns lite respektlöst att skriva på ett forum där människor försöker hitta sin nykterhet när man är påverkad. Det kan skapa många negativa tankar hos de som ser denna sida som det enda redskapet de har för ett nyktert liv.

den blev....förkyld, minsann...

Sitter här hemma och hissar snor och har en förbannad huvudvärk...
Tycker lite synd om mig själv, det är en farlig känsla i alkoholsammanhang!
Aldrig tycka så synd om en själv så att det rättfärdigar, en själsdödande dryck...

Fick en besk kommentar av en gammal kollega på facebook ikväll...
Jag hade lagt upp en rolig filmsnutt, hans kommentar var "..som när du dricker bira!"...
Vi har varken setts eller pratas vid på över 20 år, och ändå så kommer det långt efteråt...
Som när du dricker bira!!!

Det var över 20 år sedan han såg mig dricka bira, och JA jag var ett partylejon då...
..som bjöd på mig själv, och nu fått det klart för mig..min själ likaså...
Man gjorde allt det där "dumma" som man på Måndagen fick sota för, själadöden i fikarummet.

Jag trodde då att det inte skulle beröra mig, men det kom ifatt mig, även efter 20 år..
Kanske var han bara avundsjuk på att jag kunde ha det så roligt, och han var så tyglad..?
Eller var det så roligt då, folk skrattade, men var det roligt?
Har funderat på det ett tag, vad händer när pajasen har pensionerat sig?
Har alltid haft ett behov av att göra människor glada intill mig, kosta vad det kostar vill..
Nu kom räkningen!

Alkoholen har nog gjort allt utom räddat mitt liv, nu får jag rädda det själv.

Mitt sätt att rädda ansiktet ikväll var att snäsa av honom, säga att det var många år sedan jag drack en bira, och svaret uteblev...lika som vid ett dödfall, jag beklagar sorgen...
Vilken sorg?, att han inte längre kan gotta sig i mina gamla fylleslag?

Jag känner ingen sorg, mera en lättnad att det är över...
Min fyllekarriär är över, det kan vi skåla...med vatten i glasen...
Och tänka på varje gång jag tar ett immigt glas direkt ur kranen hemma...

Så blev min måndag, jättebra och jättenykter...och jättesnorig..

/Berra

Jag är övertygad om att många läser din tråd och följer händelseutvecklingen. Jag blir verkligen berörd. Du gör det enda rätta. Vilken insikt. Jag är också övertygad om att dina barn kommer att tacka dig längre fram. Tänk på att det är för en tid du blir borta. Långt ifrån för evigt även om det känns så nu. Fantastiskt starkt beslut. Stort lycka till! /A

-

som du valde? Kan de finnas kvar?om så bara för dina barn? Min erfarenhet säger att man oftast försvarar sin egen skit, sin egen familj. Men undantag finns, som min svåger + fru som aldrig någonsin har fått mig att känna mig mindre värd. Om de inte ställer upp, barnen kanske blir ok ändå. Se på dig och mig, här står vi, uppväxta men ensamna mammor och utan något direkt nätverk. Visst har vi problem, men vi funkar någorlunda. Inte har väl du skadat någon med flit? Inte jag heller. Men att du ska vara i ditt eget hem och på dåligt över någon annans neadertalrynka är inte ok. Inte ok. Förstår du? /R

...är att visa kärlek! Så mycket som möjligt! Krama, prata och bara finnas där närhelst du kan. Tack för att du finns här Dompis, vi ska lösa det här ska du se!!!!

Tack för all support, för all input, för konkreta råd och diffusa tankar. pianoman; du har självlart rätt, ska ta det med soc imorgon. Jag måste få hamna på "rätt" hem. Inget ont om unga narkomaner, men som du skriver, det kan bli riktigt fel och jag har inte tid att felsatsa. Har redan ångest för att lämna mina barn, min tid måste bli produktiv. Krasst men sant. mt; min underbara svägerska har redan beställt boken! Stigsdotter; jo det får ge sig, mina ungar är mellan 8-12 och jag vet att de äldsta två redan fattat hur illa det är med mamma och pappa. Yngsta killen är en annan sak, han är bra skyddad, bra känslig, bra barnslig även för hans ålder så där får jag vara riktikt varsam. viktoria; tack. lillablå; Du vet vad jag känner för dig. Allt som allt; Tack /R

...man kan gå till! Här är jag! Hjälp mig! Ta min hand och berätta att jag är bra fast det bara är jag? Gud vad jag känner mig vissen nu och där borta i soffan ligger maken med sin neandertalrynka i pannan och ser arg ut. Har helt glömt bort sina bekännelser från helgen. Usch vad arg och tråkig han ser ut...usch vad arg och tråkig jag förmodligen ser ut.... usch vad långt ifrån varandra vi är!

Borde jag ens fundera över detta? Jag som sa till mamma när jag var 6-7 år: "snälla, kan vi inte flytta ifrån pappa?". Gud så ledsen jag blir. Det är ju jag. Fast ändå inte. Jag tror att jag är rädd för att bli ensam. För det är jag. Detta var en av mina fantastiska juldagar (som vi inte pratar om hysch, hysch, när jag pratade konstigt) berättade för mina svärföräldrar att jag inte hade valt deras som om det inte var för dem! Jisses. Vart ska jag ta vägen? Förr tänkte jag att jag nu skaffat mig en släkt, en familj som alltid kommer att finnas där men jag har nu insett att , nej, de finns där för mina barn men inte för mig... kanske är det gott så? Usch vad jag känner mig låg nu...

Har läst om tömningen av mammas hem och karlslokens reaktion förut. På någon tråd skrev du om det. Kärlek och kättja är helt olika ting. Du ska inte behöva nöja dig med mindre än kärlek. Ingen av oss ska göra det. Snälla du, ta tag i skiten, även om det gör ont. Även om familjen kanske spricker. Ska vi leva om våra mödrars liv? Nej, det förtjänar varken du eller jag. Och t.o.m våra mödrar lämnade. På 60/70 talet när det i och för sig var ett helt annat samhällsklimat. Men tänk på det. Jag har precis lämnat mitt livs kärlek för våra barns skull. Gör det ont? Hela tiden!!! men alternativet var resten av livet. Tigandes, sårandes ,kränkandes med ett och annat knull för att lätta upp... Tänk på dig själv. /R

...nej... det är ju så att det är så mycket som är problemet i vår relation. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag är arg. Därför att på sista tiden har jag tänkt egoistiskt. Jag har dragit ner på alkoholen, ätit mindre, gått ned i vikt, fått jobberbjudanden: blivit glad! Känt av mig själv lite grand, hon som egentligen är jag men som försvann någonstans på vägen. Och. Då är han här. Han är kåt och vill. Och jag bara känner att vafan. Komma här nu och komma? Ursäkta, vet inte om någon orkar läsa och svar på detta, men så är mitt liv just nu...

Jag kan inte sluta tänka på den där dagen när jag satt på mammas köksgolv med påskpyntet i en påse framför mig. Mamma var död och där satt jag. Min make stod bredvid och undrade varför jag inte tömt lägenheten under hela den veckan jag haft på mig. Vad hade jag gjort hela denna vecka? (jag kan förklara vad jag gjorde om någon är intresserad, han var det inte!). "jag kan inte hantera din sorg" kom det sedan. Näha. Nä, jag tyckte också att det var lite jobbigt att hantera sorgen jag kände. Maken som fanns där i nöd och lust??

Aldri s som i s...

Om du ska redovisa ditt Mums Mums intag, då är det helsnett. Att du redovisar ditt alkoholintag till en nykter anhörig, det kan jag på sätt och vis förstå...ur den anhöriges synpunkt. Min fru dricker ju också och på ett konstigt sätt blir jag lugn när hon berättar hur mycket. Idiot? Yep. Men Mums-mumsen? Vad fan är problemet? Nej, jag blir sur på dina vägnar. Förstår ju att det inte är mumsen som är problemet i er relation, men då får han väl säga det? /R