Senaste kommentarerna i forumet

hej
du behöver väl inte besluta nåt med en gång
ta lite vila om det känns så
tråden försvinner inte
själv läser jag mycket böcker nu för att insperera mig
mörker o kyla kan knäcka vem som helst annars
du behövs berra
vänligen denial

..och tack för dina uppmuntrade ord, de är väldigt viktiga för mig just nu...

Jag står inför någon sorts vägskäl här på forumet, och har ännu inte tagit något beslut...

Jag ska vara ärlig och säga som det är, jag trivs inte på nya forumet...

Okej att jag är en gammal trähäst som har svårt att vänja mig vid det nya, jag har ju själv sagt att förändringar är bra,
men då helst till något som är bättre...

Men jag får ingen "effektivitet" i mitt avläsande av mina eller andras skriverier i trådarna...
Klickar jag på t.ex "1 nytt" så hamnar jag överst (äldst) i tråden, eller överst på senaste sidan, inte själv inlägget, suck!
Jag kan fortfarande inte hitta mina gamla kommentarer i andras trådar, i det sök som finns får jag bara Alzeimers-resultat...

Samtidigt så står jag inför andra doubts, jag rapar i stort sett samma gamla rappa-kalja i min egna tråd som jag har gjort det senaste året.
Det blir nog inget substansiellt kvar att läsa, utan att bara glorifiera nykterheten, och allt annat är skit...

I ryggen har jag andra saker som gör att jag hänger kvar, historiken..
Jag vill inte ge upp nu, okej jag har "vunnit" med mina drygt 45 000 !!! gånger lästa tråd, och 1534 gånger skrivna inlägg...
Men allt har sin tid, och man ska väl ge upp när man ser att det dalar...

Och det gör det nu, trots många inlägg, ...67 gånger lästa på ett dygn, inte något rekord precis...

..men jag älskar ju att skriva, och det har varit det som fått mig nog att allra mest hålla mig kvar...

Ja man är ju ett j*vla ego minsann...

Så jag vet inte, jag väntar nog mest på att något ska "hända", så att jag får en nytändning...

Ni är supergulliga hela bunten, men jag måste nog börja mata mitt stora ego med annat...

Sa jag det?, att en gång missbrukare, alltid missbrukare...
Så nu letar jag efter något annat att börja missbruka..

Förslag någon?

/Berra

Vilket fint inlägg om din helg, du ska veta att du är viktig för många här på forumet med dina erfarenheter. Härligt att du fick en så fin start på veckan, den blir liksom lite lättare då, eller hur? Ha en fortsatt bra tisdag också

Kram Märta

Botaniserar runt i denna nya djungel och ville säja hej.

klart att du fortfarande kan vara den som påverkar....

Föräldrar kommer för alltid vara just föräldrar...

Min pappa var helnykterist i alla år, när jag skulle gifta mig så stod vi inför ett litet problem...

-..jo du vet pappa, nu när vi ska gifta oss så är det en sak jag skulle vilja kolla med dig....?
-..jaha!
-..jo nu är det så här att vi kommer att servera alkohol till middagen och efteråt vid dansen,
och jag hade hoppas på att DU inte har något emot detta...?
-..nä'men vad andra dricker ....skiter jag i, det är mina barn jag är rädda om...

Så där kom svaret i en mening, och trots mina då 30 år så hade jag fortfarande ett bekräftelsebehov hos min pappa,
att få det kollat att det var OK med dricka på mitt egna bröllop...
Och han svarade att det enbart var hans barn han hade en viss oro inför, vilket gjorde att en tung sten släppte ifrån mitt hjärta,
jag behövde inte oroa mig inför gästerna, och samtidigt en liten "uppstramning" från farsan, att "...nu sköter du dig.."

Hård snubbe, men omtänksam i ett enda svep, saknar honom oerhört mycket faktiskt...

Så vad jag skulle vilja säga är,... du blir aldrig arbetslös som förälder!
Och dina barn kommer för alltid (även om de inte visar det alla gånger..) visa dig respekt för vad du tycker.
Handlingen i just detta skede kanske inte förändrats, men inför nästa möjliga val, så klingar mammas & pappas ordval någonstans där i huvudet...

Så sluta inte tjata, visa att du bryr dig i vått & torrt...
Men rannsaka dig lite, hon är ett VUXET barn nu, och vill antagligen bli behandlat efter lite nya premisser..
Så glöm inte att du måste respektera henne, och att dina möjligheter att "bestraffa" henne är i stort sett obefintliga...
Det enda du kan hota med är att du kräver att denna vuxna människa flyttar ut ur ditt hem...

Kanske ändra attityd från att styra till att råda, och också förstå, man gör inte alltid som alla andra säger, man vill ha egen erfarenhet också...
Hur var du själv som tonåring?, inte satt du på ditt rum och enbart pillade med frimärkssamlingen, eller?

Jag berättar om alla dumheter jag gjorde som tonåring för mina barn, så behöver de kanske inte uppleva exakt samma sak...
Jag gör fortfarande en massa ofrivilliga dumheter varje dag, och de berättar jag också om...

Ingen människa är felfri, och jag försöker inte göra mig till ett helgon...
Jag är den jag är, och genom att ha ett öppet sinnelag, så samlar jag på vänner, som just uppskattar ett sådant sinnelag...

Man kan inte bli älskad av alla, men jag vill bli älskad för att jag är den jag är, inte den jag låtsas vara..
Alkoholen var just en sådan, som utgav mig för att vara någon jag inte kunde stå för..

En nykter dag...ger mig större rättvisa..

Mors Berra

hej! jag blir så glad för dig och din tonåring. håll kvar din nykkterhet!!!!!!! Min dotter e på väg in i droger.......18 år kan inte göra mycket

ja idag är det en bra dag, hittils...
Tack för att du önskade mig det.

Helgen har varit helt suverän.., jag har trivts helt otroligt bra...
Helgerna har blivit ett allt större livsnjutarforum för mig, jag tar verkligen för mig av den, jag har ju ingen ångest längre...
Och varför har jag inte det....?
Alkoholen förståss, den finns i mitt liv, men nyttjas inte av mig, dvs jag umgås med den, men använder den inte...

Jag ska ta ett himla bra exempel ifrån helgen..
Vi hade julfest (ja just DEN julfesten, den som fick mig att vända för två år sedan) med herrföreningen i helgen.
Jag valde att ta bilen, trots att föreningen hade anordnat det med bussar och grejor (jag vill vara fri att komma som jag vill).
Jag drack redbull i ölglas och tog en Irish Coffee utan Irish, det var ju kallt ute (så in i norden..)
Ingen av de "ovetandes" såg något, inga frågor, inget försvar, skönt...
Till bartendern sade jag att jag inte tålde alkohol, att jag blev alldeles snurrig i huvudet och vinglig, hon skrattade högt...
Så jag ser det hela som ett "inteproblem", detta är mitt egna val, och det känns väldigt bra...

Senare på kvällen till middagen så hade jag tagit med mig 0-bira och lite läsk, vilket fick busschaffisen (Arne) att vilja tulla på mitt förråd.
TÄNK vad poppis man kan bli när man inte dricker det som alla andra dricker, alla vill testa...
Nästa gång ska jag släpa med mig en hel back tror jag...

Hursomhelst vid måltiden "började förhöret", ja ni vet vilket, eller hur..?
Gubbarna sitter som stora frågetecken, varför dricker inte du???

Tja svarade jag, hur länge brukar ni ha bakfylleågren frågade jag?, nå'n dag fick jag till svar...
Nå'n dag!, kom igen!, jag får veckor eller månader av en enda fylla, är det värt det?

Absolut nej, men varför?
Ja hur ska jag kunna veta hur min hjärna är skapad?, jag kan inte svara på det helt enkelt...

Men vad fan gör du då'rå?, fick jag till fråga...
Acceptera läget, svarade jag, jag har helt enkelt inga val...

E'ru alkis?, frågade Birger, och harklade sig lite förvånad över sin egna fråga...
Han som precis slängt in ett öra i konversationen, (tänk vad folk är rakt-på-sak när de har druckigt..)
Nej, svarade jag, är du? (visste att den motfrågan skulle hugga...)

Jag hade ett vanligt riskbruk som de flesta svenskar har med sitt drickande sade jag, helgsupandet...

Birger sitter fortfarande som en fågelholk, och verkar inte fatta ett dugg, pratar man så öppenhjärtligt om sån't här?
Han som dricker mycket, men aldrig verkar bli full...

Arne busschaffisen svarade med att han minsann varit helnykterist i AA i 1,5 år ett tag, när han såg sitt drickande som ett eskalerande problem.
Han drack mycket, men blev bara "för full" i sällskap, hemma kunde han dricka måttligt, även om det så var varje dag..

..men fortsatte han, "..det blev så jävla tråkigt, så jag slutade med det..."
Okey, det var hans val....

Nu berättade han... att när han hade kört buss klart, så låg det en billig whisky i köksskåpet som väntade på honom...
Festen skulle sluta vid midnatt, men chaffisen hade av någon anledning väldigt bråttom hem, så han avbröt partandet kl 22.
Och då var det bara för alla andra att följa med, om de skulle med hem...

Stackars honom, vilken stress han utsatte sig för, och alla andra festdeltagare...
För vad, att sätta sig och smälla i sig billig whisky kl 00:30 ensam i sin lägenhet framför en TV med en massa skitprogram...
Kändes sorgligt på något sätt...

Själv då, jo jag fick "full" bil med mig hem, det var stojjigt och för all del mycket underhållande...
Man blir väldigt populär när man kan dras nytta av, eller hur?

Jag kom hem till en glad fru och en sovandes 13-åring i soffan, och kunde fortsätta ha en familjekväll därhemma...
Somnade skönt, och vaknade upp till en helt otroligt fin söndag som jag tillbringade med min kära hustru...
Vi drog lite snabbt till centrum, och gottade till oss med varsin godis-latte och en sockerchock, efter ha skrotat lite i affärerna...

Min dag var min, hela helgen var min, och jag bara mår så där (..j*vla) underbart...
Det måste vara något fel, för det här är jag inte van vid...

Mors Berra

Hej Berra

Tittar in och önskar dig en bra start på veckan. Det är ju måndag idag :-)

Kram Märta

..precis som mina tidigare dagar...

Är det viktigt?, tja... för en människa med just kontrollbehov, så är det nog det...

Vad är det man då vill kontrollera?, sitt liv, sin sociala förmåga, sin allmänna funktion osv..

Tror nog att alla vill ha kontrollen, över sina alkoholintag, sin vikt, sina pengar osv...
Vissa saker håller vi stenkoll på, medans andra får slinka igenom sitt kontrollnät hur lätt som helst...
Andra på forumet talar om bakdörren, ett alldeles utmärkt ord tycker jag...
Reträttvägen ur det här läskiga framåtskriandet, typ så här..
"..nä nu vill jag inte vara med längre, nu smiter jag ut bakvägen.."
Kliver av bussen och ligger ohjälpligt efter, ..igen..!

Och så är man irriterad på det, att man har halkat efter igen, och givit med sig för det dära svåra onödiga dåliga...
Å så försöker man springa ikapp tiden, jäkta fram några dagar, och så är man där igen...
Nu har jag varit så duktigt, klart jag är värd........lite ångest, eller..?

För det är ju det de handlar om, se resultatet, inte visionen, visionen har jag lärt mig spricker ALLTID...
När var det jag hade en "skön" fylla sist, åratal...
Jag skulle kunna tänka mig att uppleva de där första 20 minuterna, och sedan ta ett motgift...
Älskar känslan när stressen "rinner av mig", men allt det andra skulle jag kunna vara utan...
Den andra stressen över att finna allt möjligt att hälla i mig, för att tro att det hela tiden bara blir bättre...
Det blir inte det, tvärsom....det har jag lärt mig...

Så för mig finns inga ursäkter i världen som kan göra att jag frivilligt skulle vilja må sämre, såg ni?
Jag hoppade över de där 20 minuterna som kunde ha lockat mig, och gick direkt i mål...

Idag ska jag leva efter mina normer, och jag sitter i den löplina jag själv har satt ut, och trivs!

Idag mitt liv, imorgon mitt liv..så länge jag har kontrollen, har jag taget om livet...

Berra

Javisst är det pinsamt jobbigt när man trillar dit igen...
Allra sjukaste är ju att man är så himla medveten om riskerna, och att "hur det kommer att gå"-tankarna...

På något sätt lyckas då detta gift påverka en att återigen utsätta sig för dess enormt starka emotionella känslosvallningar,
vilken en bakfylla alltid verkar ge en...

Man kan ju fundera på om man inte är dum i huvudet på riktigt, varför varför???

Men det ligger väl i alkoholens natur att den likt en cancersvulst parasiterar sin värd tills den går under,
vilket strider mot naturens grundregel nr 1, en parasit "dödar" aldrig sin värd, utan håller den vid liv så länge det går..

Frågan man kan ställa sig, vilket liv..?
Känns det verkligen som ett humant liv att leva, när man tillåter sig förslavas under alkoholen???

Finns det verkligen något "annat" liv där alkoholen inte har en dominerande ställning och plats, gör det det???

Man tror och tycker att alla nykterister i stort sett bara är gamla människor som är starkt troende,
och med bibeln i sin vänstra hand höja den till skyarna och förmana att Jesus och grabbarna anser att det är djävulens gift...

Jag skulle personligen totalvägra ansluta mig till den skaran av människor, de verkar ju vara ännu mera hjärntvättade än en alkoholiserad Berra...

Jag vill ha min egna övertygelse över saker och ting, ingen ska komma och dänga det i skallen på mig...

Och......jo jag är övertygad om MIN erfarenhet, alkoholen är något som inte funkar i mitt liv, tyvärr måste jag få säga...
Det kan finnas så mycket annat "mysigt" förknippat med alkoholen, men eftersom det inte funkar (för mig, fortfarande..), så måste jag välja bort det också...

Där kan jag inte längre plocka russinen ur kakan, det går inte, och jag måste tacka i stort sett nej till hela kakan...

När så väl acceptansen har infunnit sig, så gäller det att stå fast mot allas andra övertygelser, "...klart du ska ha dig en jävel...?"
NEJ, det är inte klart, och med högmod kunna säga ett starkt och vänligt NEJ TACK!, inget med alkohol i för min del, ...tack!
En som svarar direkt och handfast, får inte något tjat, beslutsamhet är en viktig del i sin fortsatta anti-alkohol-karriär...

Jag brukar tänka så här....."..här vill du smaka lite hundskit..?
Det låter inte lika frestande längre, och sedan spelar det ingen roll hur de försöker dölja den smaken med andra groggvirken...
Tanken är att jag är inte speciellt sugen på just...hundskit, inte nu och inte senare...

En annan tanke att funta på lite kantarellen...

Vad gör det att du avslöjar dina problem med alkoholen tror du?
Att du får ta en del diskussioner med alla andra, och ska i fortsättningen få djupanalysera DITT drickande, när det kanske handlar om deras också?
Väckt den björn som sover???

Att få en stämpel, jorå här kommer trattkantarellen, fyll-tratt-kantarellen..?, eller?
Du är nog precis lika myket "alkis" som det just DU representerar, alltså en "vanlig" människa som kan sköta sig, sin familj, OCH sitt jobb...
Kanske alkisstämpeln ligger i betraktarens ögon och förväntningar, stämmer du in på dem då?

Troligen inte, och varför inte ställa upp för sig själv, nå'ngång, visa VEM det är som är starkast..

Min Söndag blev för övrigt ÄNNU bättre än jag hade vågat hoppas på...
Allt flöt på, vi hann med ännu mera än vi hade tänkt oss, trots att vi låg i tidsnöd, men...
Med den stora skillnaden, vi lät oss inte stressas över detta, utan lät det flyta på, och berömde oss själva hur "fint" vi tog det...
Det var nog den bästa Söndagen vi haft i mannaminne, harmoni harmoni...

Se, betrakta, ta in, behandla, sortera, acceptera, och sedan fortsätta, och snabbt ska det gå...
Tar tanken mer än 2 minuter av ditt liv att behandla, kasta bort den,
det är en "livstagare", utan chans till att ge något positivt tillbaka...

Tänk på den!, (..i högst 119 sekunder)

Mors Berra

Tja!

Har läst nästan hela din tråd nu och är grymt imponerad!
Min situation idag är att jag vill lägga ner allt vad alkohol är då jag bara får ångest av skiten i dagar efter en blöt fylla. Trött på att jag alltid dricker mest och är den största pajasen på festerna hela tiden. Alkoholen har jag aldrig kunnat hantera när jag tänker efter, har jag öppnat en öl så dricker jag oftast till jag stuper.

Det har gått bättre nu sista 3-6 månaderna, jag tackar nej till fester och försöker hålla mig undan, har hintat på jobbet att jag inte vill följa med på fler fester för att jag är orolig för mitt drickande, kanske ska man vara ännu mer tydlig?

Skriver här för att jag trillade dit i helgen och sitter nu med ångest, fattar inte hur jag ska kunna avtså helt alla gånger...

Min senaste idé är att skriva i en dagbok där jag beskriver mina ångestkänslor, kanske kan vara bra att läsa nästa fredag så jag förstår att det verkligen var allvar och inser hur dåligt jag mår efteråt.

Känner att ett problem för mig är att försöka säga till alla andra i min omgivning att jag har problem med alkoholen utan att folk ska tro man är alkoholist, för det är jag verkligen inte.

Tack för en inspirerande tråd, det hjälper.

!!!
/Fenix

Japp, så är det...

Lördag kl 24, mera mitt i kan det inte bli....
Hela Lördagen har gått, Söndagen återstår, halvtidsvila...

Söndagen ska åter vara vhilodagen, inte någon baksmälla här inte, vila på riktigt..
Söndagarna ville man tidigare radera med Tippex, man ville inte uppleva dem på förhand,
eftersom det bara var en dag med hangovers.., man visste ju det redan innan, som alltid...
Och när man knyter ihop säcken, slutsummerar helgen, så var Söndagen bara en sån där dag som man inte ville minnas...

Vet ni?, nu är det precis likadant, fast tvärsom, helgen är inte slut redan på Lördagskvällen, jag har en hel dag till full med helgupplevelser...
Och tid för att uppleva...

Och vad ska jag göra?, massor och på samma gång ingenting...
Den är grovplanerad, men inte klistrad, det finns plats för njutning och möjlighet för livskvalite'..

Och det ska den få, jag ska inte låta mig oroas och inte bli irriterad för att den inte går i mål...
Sätta målen lågt, och inte bli förbaskad om agendan spricker, så slipper jag irritationsmomenten....

Imorgon är det "min dag", att ta vad dagen erbjuder..
Inte ställa krav på den och placera den som ett prynadsobjekt i bokhyllan, den ska "konsumeras" och sedan kastas bort..

Blir det ett fint minne, så ska minnet däremot ställas upp som en liten tavla med benstöd, och kunna förflyttas runt till när det som helst vill återuppminnas...
Jag ser min "minnesbank" som en jättestor bokhylla med små tavelramar utspridda överallt, på bänkar och hyllor, hyllerombuller...

Ja det finns en massa små luckor här och där, och de tavlor som har svarta sorgeband knutna runt ett hörn...
Jag vet vad de kommer ifrån, en period som jag inte är lika stolt över längre...

Den tiden då min alkoholförtäring var inne i en fas av riskbruk...

Idag har jag slutat ångra mig, och ser det som en viktig livserfarenhet med viss ärrbildning...

Det är aldrig försent att...sluta sluta, ....och börja börja istället...

Sluta sluta dricka, och börja börja leva med en större närvaro....

Detta är mitt liv, det "riktiga" livet, välkommen tillbaka Berra...

Imorgon är det.....min dag

Berra

Det samma gäller alla medberoende........

jag glömmer vem jag är och var jag kommer ifrån då kommer jag att börja supa igen.

Den enklaste vägen för mig när jag uppnått ett visst stadie av nykterhet är att förminska och släta över mina misstag. Jag glömmer väldigt fort hur det en gång var.
Jag ser vänner inom AA som efter en tids nykterhet börjar minska på deltagandet för att till slut inte gå på några möten alls. Det går jättebra en tid men.................

Det är alldeles för många som jag sett göra så för att det ska vara en tillfällighet. Jag erkänner villigt att mitt eget gående på AA idag är väldigt sporadiskt MEN jag har det som min tillflyktsort när livet stökar till sig och så har jag märkt att jag har perioder när mitt mötesgående blir väldigt frekvent. Jag kan nog inte riktigt förklara varför det är så men jag tror mig veta att jag behöver ha sinnesron och utbytet med andra alkoholister, jag fylls av en saknad från mina AA-kompisar där jag kan tala om vad som helst om min sjukdom utan att bli fördömd. Vi skrattar MED varandra och byter tips och trix om våra liv och gjuter nytt livsmod i ett lite grått liv. Jag känner att jag alltid kan få hjälp om jag bara ber om hjälp, det finns alltid någon där som varit med om samma sak som jag upplever.

Jag tror att samma sak gäller detta forum och andra liknande ställen. I samma stund jag tror att jag "kan själv" är jag farligt ute, lite kan man se det på skribenter här som går ut och in på forumet. Många är inte klara med sitt drickande, har inte nått sin personliga botten, och behöver antagligen några år till med att pröva sig fram medan man sjunker mot botten. Den dag jag upplever att jag är villig att göra allt för att sluta dricka är jag mogen för att be om hjälp OCH ta emot den.

Det finns ingen gyllene medelväg när jag väl nått min botten, jag kan inte förhandla, jag inser att Antabus eller andra mediciner inte är min lösning. Det finns bara en väg till en stabil nykterhet och det är att jag inte använder alkohol.

När jag väl insåg att min enda väg var att inte ta det första glaset så blev mitt liv så oändligt mycket enklare att leva.

Och jag måste alltid påminna mig om att min historia är min framtid därför går jag på möten, skriver här, umgås med andra nyktra alkoholister som påminner mig.

Jag får inte glömma för jag vill absolut inte tillbaka till misären.

Jahopp, hur slutade det här då...

Fick domen av den där "braiga" verkstaden, 30 papp plus en stor oljeläcka som kan kosta 5-20' till.....Tackar...
Till saken hör att bilen kanske är värd 50'...

Dax å börja hänga på riktigt nu, eller?

Det skulle jag har gjort, men som tur är har jag min fru och tillika livskamrat, som stöttar mig när jag håller på och "ger upp"..
Hon löser det här med sina ide'er, och flyttar bort det tunga lasset ifrån mina axlar, och tar över...

Hon känner vibbarna när jag inte orkar reda ut grejorna, och JA, det kommer kosta utav bara he..te....

Det kan låta märkligt, men vi killar/karlar/gubbar har ett väldigt tryck på oss med våra bilar...

Det ÄR en statussymbol, man vill kunna visa att jag klarar av med min ekonomi att ha råd att ha den här bilen...
Jag ska kunna fixa allt SJÄLV, våra fäder kunde ju skruva på bilarna, det går bara inte idag längre...
Helst skulle vi alla vilja ha en häftig Porse, Lamburghini, Ferrari osv...

Men det slutar oftast med ett substitut som en gammal rostig Volvo vi tvättar och gnuggar på,
och där vi ursäktar oss nästan för grannen och säger att "den riktiga bilen" står ju i garaget,
och som vi bara tar ut på helgnätter eller möjligen till semestern...

Ja jag känner den oerhörda pressen av att se till att 2000-talets häst & vagn ska alltid finnas där, fungerande...

Nu har min lilla fru lagt upp en strategi, och den ska jag följa slaviskt, så slipper vrida mig i ångest över .."Varför i helvete kunde jag vara så jävla dum",
och lät mina känslor manipuleras av en förförisk fransyska...
Nästa förälskelse lär bli en kraftigt överviktig Bayern-tyska med anlag till mustasch, de brukar ha överarmar kraftiga nog att orka lyfta 6-8 lerkrus på Hofbrauhaus och ska nog klara av att hanteras av en "viking" som jag, och en svensk vargavinter...
Eller en liten söt snedögd japanska kanske...
En koreanska, en italienska, en spanjack osv osv...
Ja ni hör, jag har lätt att förälska mig i plåtkvinnor också...

Vi hörs!

Berra

Så fina de var, Märta, kattungarna! Och så skönt att bara få skratta rätt ut!
och vi kan lära av dem...
de ger sig inte...
de är nyfikna...
och de har kul under tiden!!

Berra, skönt att det är tisdag idag, eller hur?!
visste väl att du skulle fixa det här också!
fin fruga han verkar ha, den där berra!

Och Märta, jag ler varje gång jag ser att du skriver x med liten
bokstav... han är verkligen inte värd några Kapitaler eller vad den nu heter!
Stora kramar till två av mina absoluta favvisar här!!!
och till resten också, förstås!!
=)

Berra

Jag har hört så många gånger att jag är stark. Kanske är det så. Men jag kan inte bara ge upp det här livet jag fick för längesen, kan inte låta x ta min energi och sko sig på mig, låta honom få mig att falla omkull gång på gång för att han själv faller i sin alkoholmisär. Jag har tänkt så många tankar i hämnd, men inser att de tankarna åter igen snor min energi. Han är inte värd min energi. Sen, när jag verkligen krisade i juli, när jag på allvar inte hittade energin eller motivationen att stanna kvar en liten stund till i det här livet och kämpa, när jag på fullaste allvar var redo att lämna allt, då kom de. Alla vännerna, dottern, alla de som jag har stöttat. Det var helt underbart, de blev mina kryckor.

När jag fyllde jämna år i juni fick jag ett litet paket av min dotter. Ett vackert och färgglatt paket. I paketet låg två elefanter, en elefantunge och en elefantmorsa i grå plast., kanske kostade de ett par tjugor på leksaksaffären. Jag frågade henne vad hon menade och jag var uppriktigt nyfiken. Då berättar hon följande historia för mig.

"Mamma. När en elefantunge är i fara, då kallar elefantmorsan på alla sina kompisar. Så ställer sig alla elefantmorsor i en ring runt elefantungen med baken utåt. för det är snabeln som är elefantens svagaste punkt. I ringen peppar de varandra och lugnar ungen medan de sparkar bakåt mot hotet tills det försvunnit. Mamma, du är min elefantmorsa och du sparkar bäst av alla". Jag fick många fina och påkostade presenter den dagen men ingen har någonsin gett mig en sån genomtänkt och värdefull present som än i dag ger mig styrka och mod.

Jag känner att jag fick livet tillbaka en gång till. Jag har varit med om mycket men aldrig har jag varit i en sån känsla när livet inte längre känns viktigt. Det var en riktigt ruggig upplevelse Berra. Min dotter och mina vänner gav mig lusten till livet tillbaka. Varje morgon när jag vaknar tittar jag på elefanterna för några tjugor och tänker att den rikedom hon gav mig, två gråa plastelefanter som får mig att varje dag gå upp ur min säng och känna mig priviligerad, det är en fantastisk känsla. Jag ville dela med mig av detta.

Kram Märta

..du är ju otrolig, har sett videon förut, men oj! så passande...

Jo jag fick mig ett smil när jag hade läst klart ditt inlägg, tack för det...

Tja, man ska väl inte sitta här och tycka synd om sig själv, när det finns de som har det betydligt värre, som du t.ex.
Satan i gatan!, vilka hämnder skulle jag inte ha planerat för mitt X, i dina stövlar...
"En hondjävuls lustar"... skulle ha varit en barnfilm i rena jämförelsen...

Ja ilskan/hämndbegäret är en stark drivkraft, tänk om de gick att driva annat med?

Otroligt att du bara kan acceptera det, jag skulle det inte..

Kanske är det just där....där den absolut starkaste och finaste erkänslan finns, att ändå bara kunna sitta lugnt, och vänja sig vid tanken...

JAG, en känslomänniska, vill bara dela med mig av precis ALLT som sker i mitt liv, dels för mig själv, men också för er andra...
Kanske brottas vi dagligen med samma känslor, kanske är vi inte ensamma om dem ändå...

Min största fördel som jag tycker att själv har begåvats med är...
Att jag kan sätta dem på pränt, jag kan skriva, och jag kan förmedla mina känslor, på ett för mig bra sätt, tycker jag..

Jag hoppas bara att ni tycker detsamma...

Puss Berra

Berra

Oron för ekonomin kan tära rejält, men det är bara tillfäligt, glöm inte det. Mitt x bankruttade mig fullständigt, jag sitter med så mycket hos kronofogden idag, tänker ibland att jag aldrig kommer ur den här ekonomiska karusellen. Men vet du en sak? Varje dag äter jag mig mätt, varje dag funkar elen, jag har en egen bostad, det är mitt hem, mitt krypin som ingen kan göra anspråk på, jag har världens underbaraste dotter som smittar mig med sån glädje. I mitt hem kommer ingen över tröskeln som jag inte vill ha här. Mitt as till x ringde flera arbetsgivare (anonymt förstås) och sa att jag hade samarbetssvårigheter så jag har haft ett litet helvete att hitta jobb. Men jag kämpar på, jag andas, jag krigar emellanåt. Allt går, ibland tar det bara lite mer tid ;-). Med detta vill jag på intet sätt ta i från dig din oro, eller säga att mitt liv är ett större helvete än ditt. Vill bara uppmuntra dig med att säga att det ordnar sig för det gör det.

Visst gör ångesten sig kännbar i bland, inte minst när undrar vad man ska ta pengarna ifrån. Men jag håller med din fantasiska fru Berra, ta inte ut skit i förskott innan du vet om den finns där. Njut av det du faktiskt har, av det du faktiskt har åstadkommit, du firar två år av nykterhet nu, sträck på dig bästa vän!

Kram Märta

Man kan kämpa på olika sätt i uppförsbacke, men skam den som ger sig. Jag fick den en skruttig dag, klart jag delar med mig!

http://www.youtube.com/watch?v=7WBbohhOq1U&feature=related

Tack för dina ord, jo du har så rätt, det tog fokus ifrån min chef, alldeles rätt..

Så var det ju nå'nting bra med det...sa den nyblivne änkan när hon fick se arvet...

Gäller att se "igenom" sig själv...
Jag vet att jag är skitkänslig på Måndagar, minsta lilla grej som går emot mig, ja då rasar hela min värld, fuck the duck!

Nu idag, så har jag hämtat mig ifrån "chocken", sorterat tankarna, och tittat framåt, vad göra?
Och min lilla söta go'a fru, ställde mig mot väggen och sade "mina" ord...

"...Nu skärper du till dig, du vet ju ingenting om kostnaden förräns du har fått domen hos (värk)staden...
..och tills dess så UTGÅR du ifrån att det är ett positivt svar du kommer att få, alltså en liten kostnad...
Det är väl ingen ide' att gråta över utspilld mjölk, om den inte är utspilld ...ännu...
Varför tar du ut allt elände i förskott...?"

Just det, varför tar jag ut allt elände i förskott, gråt istället när du drar kontokortet hos verkstaden, inte nu!

Så tack för den hjälpen lilla frugan, jag behövde ha "någon" som sa till MIG, även om det i stort sett var mina ord hon använde..
Hon skapar den "sinnesfrid" jag så väl behöver, jag orkar inte belasta min hjärna med en massa skitsaker, det få liksom inte plats..!

Så problemet är lagt i högen för "VÄNT", invänta svar, det ligger inte i min makt att påverka detta...
Bilen står på verkstaden för sin dom under dagen, jo det är en "ny" verkstad som jag har tagit på rekommendationer,
nära arbetsplatsen, ni kommer väl ihåg ....förändringar ÄR bra...

Så får jag väl se med vilken storlek på skiftnyckel de har tänkt att fista mig med, spännande..?

Så mitt uppe i hela skiten, det finns en lösning på det mesta...
Och i de flesta fallen, så löser man problemen "mentalt", inte hos problemkällan..
Och låter inte problemen äta upp en inneifrån..

Ny dag, nya problem, kom igen ba'h!

Mors Berra

Jag är väldigt glad över att kunna ge tillbaks en liten del! Och våra samtal har gett mig otroligt mycket!

Jag fortsätter som sagt att jobba på min kapitulation, och tankarna snurrar kring ämnet titt som tätt. Jag har fortfarande en slags mur omkring mig, har väldigt svårt för att låta andra människor komma mig för nära. Jag är medveten om det och väljer att jobba på den biten. i min familj skojas det ofta om mig och min ovilja att kramas, men jag börjar iallafall bli bättre på det. Liksom jag kämpar med att försöka vara ödmjuk... Det kan tyckas vara en självklarhet för många människor, men jag har varit alldeles för rädd för att kunna visa min ödmjuka sida... Jag har fortfarande en lång väg att gå, men har iaf börjat ta stegen i rätt riktning!

För att kunna kapitulera måste jag acceptera... Kanske är det samma sak? Jag vet inte, men jag känner ju att jag har svårt att acceptera det faktum att jag är alkoholist. Jag VET det, och jag erkänner att jag är maktlös... Men har jag accepterat det? Ibland gör jag det, men jag antar att jag måste bestämma mig för att acceptera om och om igen. Kanske behöver jag välja acceptans för att göra livet lite lättare att leva?

Jag har mycket att fundera över, och är villig att testa allt programmet och "de som har gått före" har att erbjuda.

Godnatt,

Segaletta.

Du orkar och du klarar det!
Det finns en lösning till allt, och du om någon fixar det!
och visst tog det fokus från din galne chef?
och ilska är nog egentligen ganska bra, det finns massa
energi i den... men passa dig från att parkera i några broar!!
det vänder! och i morgon är det ju tisdag!
stor kram!!

..för din fina ord, just idag så värmer de extra...

Varför, jo det är ju en MÅNDAG!

..och alla ni som har lärt känna mig med tiden, vet ju ....

JAG HATAR MÅNDAGAR!

Hur kunde jag veta det då, jo jag hörde min ekonomi tjuta utefter vägen i morse, den verkligen skrek...

Eller egentligen var det min turbo i bilen som tjöt...

Och jag bara känner mig så låg.....så f*cking låg...

15-20 tusen åt helvete...igen...(om det räcker)

Jag som äntligen började se lite av en ljusning i min (vår) ekonomi...
Bilarna äter upp allt vi har, vi har två spruckna rutor (4KSEK), två servicar(8KSEK), nya sommardäck på en bil(7KSEK), en trasig AC (20KSEK),
och nu dessutom en trasig turbo...
Jag hade lagt upp ekonomin, och besiktningarna så att jag skulle klara mig med årstiderna,
och till våren skulle vi kunna vara med näsan precis ovan vattenlinjen, om inte snuten tar oss på en flygande...
Vi upptäckte att lillbilen hade gått nästan 3 veckor med körförbud, men vi hade ju inte blivit plockade som tur var....

Men nu...

Va' f*n, det känns ju som om man bara kunde gå och hänga sig direkt, det är ju ingen ide' att man ens försöker rätta till det...
Det är ju inga små kostnader, och man kan ju inte mecka bilarna själv längre, bortsett från bensinpumpen på lillen,
men det kunde ha slutat illa, locket gick upp och jag höll på att sladda ur en rondell när 10 liter bensin vräkte ur baksätet...

Så idag är det ingen bra dag, förra veckan var bra, men den här går till historien...
Jag är så j*vla arg att jag funderar starkt på att parkera fanskapet i en bropelare, hårt!

Någon fistar mig rejält idag, och fanns det någon gud, så skulle han få lära sig nya svordomar av mig...

Jag förtjänar inte detta, när blir det slut på mitt lilla helvete, jag orkar inte längre...

/Berra

Hej Berra

Vilket fint inlägg du skrivit. Jag tror också att alla som försöker sluta med gifter av olika slag har för bråttom. Och precis som du skriver, vissa dagar är lättare än andra att vara övertygad om sin styrka och vilja. Jag vet när jag skulle sluta röka, jag velade fram och tillbaka, idiotförhandlade om en eller två cigaretter och sen var jag tillbaka fortare än kvickt. Sen tog jag ett beslut, ett förankrat och väl genomtänkt beslut som landade både i hjärna och hjärta. Det var för 23 år sedan, jag har aldrig mer tagit ett bloss. Jag vet att jag aldrig mer kommer att röka, vet att jag litar till mig själv, mitt beslut, min styrka.

Kram Märta