av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
mån, 2025-11-17 - 06:18

Har länge tänkt på att starta en tråd här för att se om det går att hitta andra i liknande situationer.
Att tro att man kan hjälpa sina föräldrar, att känna skuld och skam för att man inte orkar, ångesten när man går in i deras lidande och lider med dem, när man inte kan separera sina egna känslor från deras. Att fått kläm på att man vet om att man är medberoende men ändå återfaller med jämna mellanrum i det dåliga måendet. Hur kommer man ur medberoendet, kan man göra det helt? Hur ser man beteendet i sina andra relationer för har man det beteendet brukar man kunna se att man lätt applicerar det på andra utöver sina föräldrar.

Rike
mån, 2025-11-17 - 12:07

Bra att du tar upp ämnet!
I mitt fall så har jag brutit all kontakt - för att överleva.

Tyvärr kommer ångesten och flashbacks av upplevelser då och då.
Självkänsla och annat påverkat. Kan inte gråta, kan aldrig be om hjälp.
Ilska och sorg över den förälder som valde att serva den beroende istället för att skydda sitt barn.
Medberoende är förklaringen, men ingen ursäkt..

Lite av mina tankar♥️

myssockan
mån, 2025-11-17 - 14:27

@Himmelellerhelvette väldigt aktuellt tema här inne! Jag har inte växt upp med föräldrar med just beroendeproblematik. Men andra problem. Och fler trauman under livet.
Precis som du skriver, är det lätt att hamna i medberoende till partners. Jag har ibland känt att jag är som en magnet för människor med olika problem, mina tidigare partners är som en provkarta över olika störningar och problematiker😂 Men jag läste någonstans att det är inte så att vi nödvändigtvis drar till oss personer med problem, det som skiljer oss från andra är att vi stannar längre. Och detta fastnade. Man tänker och känner att man kan hjälpa och att detta kan fixas. Medan någon annan med mindre läggning/erfarenhet av att leva i medberoende känner att "detta blir för problematiskt, det är inte för mig", och går vidare.

Men det jag försöker jobba med just nu är den här överdrivna följsamheten och förmågan/förbannelsen att hela tiden känna in och anpassa mig efter min partner.
Försöka ställa om mig själv med frågorna: Vad behöver JAG? Vad vill jag göra?

Jag borde väl egentligen inte skriva i den här tråden, för nu är jag ju inne i en ny medberoende relation. Så idiotiskt. Men ja, kanske just därför. Det är så mycket kärlek med i det också. Jag behöver verkligen försöka förstå och jobba på detta...

Vilka tecken och beteenden har du upptäckt hos dig själv? Jag är tycker det är så fint att få läsa om hur andra upplever det.
Kram och önskar dig en fin start på veckan! ☀️🥰

Himmelellerhelvette
mån, 2025-11-17 - 17:47

Tack för dina tankar @Rike ❤️ Jag är starkt medberoende till båda mina föräldrar. Jag har brutit kontakten med pappa men kan inte göra det med mamma, jag kan nog inte förklara varför det gick bara med den ena.

Mina känslor varierar, ibland är jag arg men oftast är det bara en sorg och ångest. Hur jobbar du med dig själv för att förstå dina känslor och veta hur du ska jobba framåt för att inte fastna i ältande?

Tack @myssockan❤️ Jag har också alltid känt mig som en magnet till människor med problem men har sedan länge jobbat på att bryta det beteendet. Bra beskrivning med att de som inte har ett medberoende bara kan veta vad de inte orkar med för de inget kan göra åt det, medan vi medberoende alltid tror att vi är magiker som ska kunna hjälpa allt och alla. Lite väl mycket övertro på sin egen förmåga egentligen, har aldrig tänkt på det innan.
Jag har alltid anpassat mig å de grövsta även till min man och är förbannat trött på det, mer och mer äger jag min egen vilja och står upp för den och märker att jag faktiskt blivit mer respekterad och älskad av min man genom detta, det är alla fall min känsla.

Jag tycker absolut att du ska skriva för du kanske kan förändra ditt beteende genom att öva på den partnern?

Tydliga tecken jag upptäckt hos mig själv och jobbat mycket med är:

•Att jag känner skuld eller ångest när jag säger nej.
• Jag tar ansvar för förälderns känslor eller handlingar.
•Jag prioriterar förälderns behov framför mina egna.
•Jag känner att jag måste “fixa” förälderns problem.
•Jag känner att det är mitt fel om föräldern mår dåligt.
•Jag försöker kontrollera situationer som egentligen inte är ditt ansvar.
•Jag anpassar mig ständigt för att undvika konflikt.
•Jag har svårt att uttrycka egna behov eller känslor.
•Jag söker ständigt bekräftelse från föräldern.
•Jag känner stark oro eller ångest kring förälderns beteenden.
•Jag har svårt att lita på mina egna känslor eller upplevelser.
•Jag kan känna skam, skuld eller otillräcklighet ofta.
•Jag har en stark drivkraft att “rädda” andra.
•Jag känner att allt måste vara rätt, annars är det katastrof.
Sedan är det säkert mycket mer som jag inte kommer på i skrivande stund.

myssockan
mån, 2025-11-17 - 20:56

Vilken fantastiskt välformulerad lista! Jag känner igen mig i stort sett alla dessa punkter, hur det blir för mig i relationer. Jag har sett på det som traumasymtom...

Vissa av de här har jag tränat på med min nuvarande sambo, precis som du säger. Jag tycker att det har gått bra och blivit bemött bra. Det gör att det blir lättare för var gång.

Det här med att säga nej är ju otroligt ångestframkallande! Men han har bemött det så bra. Förutom en gång när jag tvekade om jag ville följa med på en resa, och han var onykter. Då blev han väldigt upprörd, och det var hemskt jobbigt. Jag försöker att inte diskutera beslut när han har druckit numera, och då går det fint. Också en jobbig grej med alkoholen, att känslorna blir så starka och man inte vet var man har den andras reaktioner.

Men om man bara skulle välja en punkt tror jag att det är känslan av att inte duga/otillräcklighet som är värst. Den är så diffus och tränger genom allt, svår att jobba med. Man försöker att rationellt förklara för sig själv att det man gör är gott nog, och man duger fint som man är. Men det sitter rotat i ens känslor och upplevelser av sig själv, på ett plan som jag tycker är svårt att komma åt...

Rike
tis, 2025-11-18 - 12:01

@Himmelellerhelvette
För tillfället hanterar jag det inte bra alls.
Ville pröva en sista kontakt och har straffats hårt. (Psykisk misshandel, kränkningar och påhopp)
Ångest de lux.
Men mitt fel, jag vet bättre.

Hon gör skada tills den dag hon dör.

Himmelellerhelvette
ons, 2025-11-19 - 06:02

Jag tycker det är ångestframkallande när min man är full överhuvudtaget @myssockan. Absolut värre när vi tycker olika och han blir arg, när han är onykter blir han arg på ett annat sätt än när han är nykter, mer mimik och fulare ord. Det i sig är väl kanske triggande för en ”vanlig icke medberoende person” men för mig tror jag det är värre eftersom jag växte upp med våld i hemmet mellan mina föräldrar.

Ja känslan av att inte duga är så jobbig. Det känns som den är svår att tänka bort, man behöver försöka lära sig att känna det istället. Svårt!

Min pappa har jobbat på det sättet mot mig med @Rike och det var nog därför det kändes lätt den dagen jag bröt kontakten. Jag försöker att inte tänka att mina föräldrar gör skada tills den dagen dom dör om jag inte tillåter det. Jag behöver jobba på mig och ta ansvar för mina känslor och ageranden. Prata ut och bearbeta genom det, antingen via terapeuter eller om man har många nära vänner och forumet. Jag skriver också mycket ”dagbok” där får jag bearbeta mycket trauman och känslor som sitter kvar idag. Det krävs ett gediget arbete med sig själv för att komma ur medberoende liksom alla beroenden för att hitta hem i sig själv och leva sitt eget liv för sig själv.

Kram❤️

Rike
ons, 2025-11-19 - 09:26

@Himmelellerhelvette
Så är det och uttrycket att hon gör skada fokuserat på mig kom från en släkting.
Tyckte att det var fruktansvärt o använde det nu för första gången själv.
Kanske att det kan hjälpa mig att inse att jag aldrig kan förvänta mig något positivt, att acceptera. Historiken visar det men samtidigt vill man tro..
Hennes nya favorit är att prata illa om mig o andra till mina barn.
Den är tung.
Nu finns det inget allvarligt att ta på utan hon letar upp saker från min barndom typ.
Eller t ex att min pappa som var bra om än medberoende egentligen hatade mig. Ja, ni anar nivån.

Majo84
lör, 2025-11-22 - 15:02

@Himmelellerhelvette
Jag har precis brutit med min mamma. Min sedan länge överfulla bägare rann över för några månader sen och jag skällde ut henne efter noter samtidigt som tårarna sprutade. Men hon fattar inte att hon har sårat mig, och hon fattar inte varför jag inte vill ha kontakt. Så nu har jag verkligen förstått en gång för alla att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp...

Himmelellerhelvette
mån, 2025-11-24 - 06:39

Visst är det skönt när man kommer dit @Majo84, för mig tog det lång tid innan jag förstod helt och fullt att jag inte ville ha någon kontakt mer med pappa efter att jag hade brutit med honom. Jag tänkte länge att jag kommer återta kontakten senare men landade efter två år i att han aldrig kommer sluta såra mig och att jag är färdig med att bli sårad.

Med min mamma är det annorlunda, hon är sjuk på ett annat sätt och har skadat mig på andra sätt och är egentligen inte värd min hjälp överhuvudtaget men mitt medberoende till henne sitter djupare och det är väl kanske för att hon fått mig att tro att jag är älskad så jag alltid velat göra allt jag kan för henne för att hon ska fortsätta älska mig medan jag kände att pappa aldrig älskade mig.

Där tror jag jag fick tag på mitt varför, det är diffust men känns ändå rätt. Jag var liten i en missbrukar-familj och en liten behöver bli sedd och älskad och den föräldern som sa att hon gjorde det band jag mig fullständigt till. Jag kände att det var sant även om det var på ett dysfunktionellt sätt. När pappa sagt det har jag känt att det inte är sant och har känt hur mycket han avskyr mig medan han låtsas tycka om mig för att slippa vara ensam eller för att det ska se bra ut på ytan.

Tänk vad bra det är att skriva, för under skrivarprocessen kan det man inte förstår falla på plats.

Men jag behöver inte längre känna mig älskad av mina föräldrar, jag är vuxen nu, jag känner mig älskad av andra och jag känner oftare att jag älskar mig själv. Mycket självkritik och dålig självkänsla finns kvar men jag ska jobba vidare med mig själv. Jag är värd att få leva helt och fullt och ska inte längre behöva lida mina föräldrars val🙏❤️

Majo84
tis, 2025-11-25 - 15:04

@Himmelellerhelvette Så fint att du landat i den acceptansen och det tänket. 🥰 För mig är det här väldigt nytt, och jag har inte förstått att hon är alkoholist förrän i våras. Men nu förstår jag ju varför hon har varit som hon har varit mot mig genom åren. Det är mycket bra också, men de fula sidorna har tagit över hos mig. Offerkoftan, dåligt samvete-snacket, att hon aldrig lyssnar på mig osv. Det här året har varit en riktig ögonöppnare. Jag är trygg i beslutet att bryta med henne, och jag har accepterat situationen. Men det är mycket kvar att navigera i processen, men jag tar en dag i taget.

Himmelellerhelvette
lör, 2025-11-29 - 08:13

Det är en lång process @Majo84 ❤️ Men det är otroligt skönt när man efter lång tid märker att man sällan tänker på personen längre. Varje gång jag tänker på pappa är jag trygg i att jag kommer må 100% sämre av en kontakt, än den lilla gnutta jag får ut av relationen, för det finns väl gott i honom också men jag tänker att det goda använder han för att manipulera mig inför det onda som komma skall.

Mamma som jag innerligt trott att hon inte kan leva utan mig och alltid tagit hand om som om hon vore mitt eget barn. Med henne gick jag igenom ”brytet” av medberoendet under en lång process i ett par år tills jag till slut var framme vid att bryta kontakten och inte längre bry mig om vad hon väljer att göra med sitt liv. Jag gjorde en grundlig medberoende förståelse, läste allt jag kom över och lyssnade på mängder av poddavsnitt där människor delade med sig så att jag på djupet förstod vad medberoende innebär och hur man tar med sig det från barnsben genom hela livet. Jag fick många verktyg och blev stark i mig själv och vågade lämna över ansvaret om hennes liv på henne själv! En sådan befrielse utan skuld eller skam över mitt beslut men då blev hon väldigt sjuk efter några månader, vilket resulterade i att hon slutade missbruka, plötsligt satt jag i en ny båt av mitt medberoende.
”Man kan väl inte bara lämna denna skärva av en människa åt sitt öde?” Så då blev det till att bli ännu mer involverad i henne, tusen vårdärenden och livsuppehållande åtgärder detta året vilket resulterade i att jag kände att jag inte orkar leva längre! Jag kom till en brytpunkt där jag inte hade någonting kvar att ge till någon eller mig själv och önskade bara att få dö för jag såg inte någon mening i någonting. ”Ska livet bara vara en kamp då vill jag inte vara med mer” Jag tog upp telefonen och ringde en vän som fick tillbaka lite livskraft i mig och från den dagen, lite över en månad sedan hjälper jag mamma mindre och lägger över mer på henne själv. Jag vill leva mitt liv nu! Jag har oroat mig för henne så länge jag kan minnas och jag har inte fått mitt liv för att gå under tillsammans med henne! Vill hon leva får hon börja kämpa själv, jag kan inte bära henne längre🙏

Majo84
sön, 2025-11-30 - 10:17

@Himmelellerhelvette Tack för att du delar ❤️ Till syvende och sist så är ju hennes liv hennes ansvar. Det är det jag måste påminna mig själv om emellanåt när tvivlet smyger sig på. Jag har gett bort alldeles för mycket av min tid och energi till ingen nytta, och det har kostat mig.

Kanske jag ska fördjupa mig lite i medberoende också, för att förstå vad det innebär. Som sagt, allt detta är så nytt för mig.

Himmelellerhelvette
ons, 2025-12-03 - 18:39

•Fri från medberoende.

•Djävulsdansen- Bli fri från medberoende

Kan inte komma på fler på rak arm men sedan har dessa böcker hjälpt mig mycket också:

•Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar.

•Myten om det normala.

•Himmel, helvete och allt däremellan.

•Känslofällan

•Läk dig själv.

•Dansa mjukt med tillvaron

•Varför har ingen berättat det här för mig

•Jag kan ha fel

myssockan
ons, 2025-12-03 - 20:34

@Himmelellerhelvette Jag läser Fri från medberoende, den är väldigt bra! Sträckläste nästan halva boken igår. Himmel, helvete och allt däremellan, var ju också väldigt bra. Anna Kåvers böcker är alla kloka, mjuka och väldigt läsvärda.