Forum för anhöriga

Jag har en barndomskompis som jag och några andra misstänker har alkoholproblem.
Hon har nu druckit 5 dagar i sträck, och tog sig även en drink innan hon gick på jobbet idag morses. När jag idag konfronterade henne och sa att jag misstänkte att hon har alkoholproblem fick jag bara till svar att hon inte var nån jävla alkis för att hon inte drack varje dag och var inte beroende.
Hon brukar ofta bli otroligt full och tappa kontrollen, minnesluckor, gråter när man säger till henne att skärpa sig.

Har en kompis som vart på väg utför länge.

Nu är han fast, och jag tror ärligt talat inte han kan sluta, även om han nu skulle få behandling. Han vill inte! Han mår så jädra bra med alkohol och så dåligt utan.

Vad ska jag göra? Ska jag ge upp? Tjata? Ställa upp och hitta på saker, fast han aldrig orkar pga bakfylla, eller fylla.

Ska jag säga upp vänskapen, så han får känna av konsekvenser?

Orkar snart inte längre vara kompis, trots att det handlar om min bästa kompis.

Hur får jag han att sluta dricka och vilja umgås?

Hej alla fina!
Känner mig lite uppgiven för jag vet inte hur jag ska börja prata med min man om hans alkoholkonsumtion.
Vet inte hur rörigt detta kommer bli, hoppas på överseende från er med det...
Men jag börjar väl här; detta problem har nog egentligen funnits ett tag, men jag har blundat o tänkt att jag dricker ju också ett glas vin osv.. Men nu köpte han hem 3 liter wiskey från en resa, och jag tänkte att det kommer räcka ett bra tag, men ICKET!! Jag anser inte att det är hälsosamt att dricka 2 1/2 LITER wiskey på 1 månad, plus öl och vin på det...

Vet inte hur jag ska börja, men min historia sträcker sig tillbaks till när jag föddes. Mina föräldrar har druckit sedan jag var ett litet barn. Det eskalerade i samband med familjeföretagets konkurs när jag var 6 år. Då låste de ofta in sig i vardagsrummet, och drack tills de somnade.
Under hela min uppväxt så fick jag ta eget ansvar, och jag märkte aldrig av att jag saknade kärlek från mina föräldrar. Jag hade aldrig fått någon.

För ett år sedan har jag träffat en underbar man . Vi har träffats varannan helg....och inte i veckorna . Kunde inte förstå varför var det så men han hade inte den lusten :) . Till slut har jag förstod - soffan , tv , ölen och nätpoker. Han fick hjälp och han tog det för vi andra ville det . Han tog medicin som dämpar suget antabus ville han inte ha för han tyckte att han har inga sådana problem. Samtidigt drack han folköl för han tyckte att man får göra så. Han skulle klara tre månader utan stark sprit.

.

Hej vänner!
Oj, det var längesedan jag tittade in här nu...

Jag ville mest bara säga hej till er som kommer ihåg mig, och passa på att tala om för er allihop som kämpar att det går att ta sig upp. Det går att bli fri från medberoendet, ångesten, oron. Jag vet, för jag är ett levande bevis. :)

Var rädda om er, jag bär er med mig i tankarna även om jag nästan aldrig visar mig här längre,

/H.

För en massa saker, men först och främst en egen tråd.

Hans drickande har gått upp och ner. En gång var han nykter i över tre månader. Nu känner jag sedan i förrgår som att han letar anledningar att dricka. Jag orkar inte fler återfall!

Jag har stått ut med återfall och deliriumpsykoser, bråk och skrik så mycket nu...

Min man dricker ganska sällan (går ut och festar med vänner ca 5ggr/år) och blir då alltid (enligt mig) alldeles för full. När han kommer hem är han inte pratbar, vill bara sova och kräks ibland i sängen osv. Däremellan kan han dricka 1-2 glas vin hemma (någon gång/månad) eller på restaurang när jag är med helt utan problem.