av Kraxen

Hej alla!
Nu är det helg igen och alkoholen flödar i vårt hem.
Jag försöker bygga murar omkring mig då den kommer men blir alltid utsatt för provocerande bråk från min onyktra partner.
Hur mycket jag än försöker hålla en låg profil och inte lyssna eller ge mig in i diskussion som han provocerar fram så känns det som om jag inte kommer undan!
Det slutar oftas med stor bråk där jag ska försöka stå för min oskuld i frågan, men det är ju en omöjlighet - han är ju som både en försvarsadvokat och domare hur jag än gör så är jag den skyldige och i underläge.
Sen ska jag ju helst komma och be om ursäkt eller förlåtelse trots att jag inte har någon skuld i det
Varför är alkoholister så benägen att provocera fram bråk om lite och ingenting?

Kraxen

Ebba
fre, 2016-02-12 - 22:34

Din sista fråga där...
Svar: jag vet inte riktigt.

Men man blir nog lättretlig, grinig, irriterad och martyr när man häller alkohol i sin kropp för ofta och för mycket.
Jag har aldrig bråkat eller slagits, inte skrikit fula ord eller ställt till scener.
Eller jo...när jag var yngre hände det väl.
Slogs gjorde jag inte dock.
Men jag känner ändå igen mig i din beskrivning av "alkoholisten" när jag ser tillbaka.
Du vet, en människa som häller alkohol i sig gång på gång, det är väl klart att kroppen blir ur spel.
Som PMS lite, kanske man kan säga?
Jag vet inte, men usch, jag inser att jag tyckte så otroligt synd om mig själv då...

Kram till dig!

Kraxen
fre, 2016-02-12 - 23:07

Jag vet att personerna ingår i en slags förändring och det blir de "kemiska känslorna" som styr - alltså alkohol påverkan/ kidnappar hjärnan.
Men än om man vet mycket i knoppen så är det inte lätt att hantera sitt förnuft, jag får så otroligt med ilska och förakt till min man när han går in i sitt drickande och börjar diskussionerna och då står jag själv där och blir helt galet arg tillbaka, hur förnuftigt är det?
Känns som jag går sönder i dessa bråk som uppstår mer än själva drickande.
Som jag skrev försöker jag bygga murar men dem slår han ständigt ner.
Som jag känner så VILL han ha dessa bråk.. Varför.. Är det för att komma i bättre dager själv och då trycka ner mig med falska anklagelser och att jag hela tiden ska se min skuld i de frågor/ diskussioner som uppstår.
Det märkliga är att dagen efter så är det som glömt i hans värld medan jag kan vara bärare av alla hårda ord länge - jag går sönder i detta ständiga bråkande.
Och det kommer Alltid i och med hans drickande sällan å aldrig när han är nykter.

Tack för dina ord och kram tillbaka

Ebba
lör, 2016-02-13 - 07:34

Fy.
Jag förstår att du går sönder :(
Jag har inget bra att säga mer än att jag förstår dig och tycker att du sätter fingret på hur jobbigt det är på ett skärpt och klarsynt sätt.

lizzbet
lör, 2016-02-13 - 07:55

Funderar också mycket kring det där... Och just som du skriver att dagen efter verkar allt som bortblåst. Har aldrig fått en ursäkt eller sett tecken på ånger, trots att jag ibland påmint honom om vad han sagt/gjort.
Tänker att det kanske är någon slags inbyggd skyddsmekanism som träder in? Det blir för jobbigt för deras redan hårt belastade psyke/hjärna att bearbeta även detta, så det sorteras bort...?

Kram på dig och hoppas helgen är uthärdlig!

Leverjag
lör, 2016-02-13 - 10:26

Förstår dig. Måste vara jättejobbigt och jag skulle ha svårt att stå emot att bli så provocerad utan att reagera. Det där med att glömma bort verkar alla medberoende skriva om. Det som görs och sägs under berusningen både glöms och förträngs tror jag.

Du får mer och mer förakt. Jag förstår det. Har du testat med att spela in honom och spela upp det när han är nykter. Vet några här som gjort det. Det kan få dem att inse hur debeter sig, i bästa fall.

Kramar

Kraxen
lör, 2016-02-13 - 11:35

En av de värsta bitarna just nu är även det förakt jag känner inför mig själv hur jag blir i dessa bråk.
Jag blir galet arg och det ger ju bara mer bråk, mer ångest och mer trasighet.
Stressnivån sätter mig i obalans.
Hur långt ska det gå.. Detta är så förödande, det blir så mycket skuld å skam att bära för egen del, att jag inte kan bete mig bättre, jag är ju iaf nykter!

Har spelar in honom men har aldrig vågat spela upp det för jag är rädd för ytterligare konflikter i det.
Har även tagit upp då han är nykter att jag vill inte ha bråken men finner inget sätt att hantera detta.

Leverjag
lör, 2016-02-13 - 12:21

Alla kan ju ha konflikter i relationer och jag känner igen mig i ditt humör. Oavsett alkohol så finns konflikter och dåliga beteenden i relationen. Vi har stora problem med kommunikationen fast ingen dricker och han inte gjort på många år. Vi behöver parterapi. Du har nog en del själv att jobba med och bra om du hittar sätt att hantera stress och oro själv. Du kan göra vad du kan genom att ta hand om dig och utveckla dig själv. Jag tror verkligen det är bra om du pratar med en terapeut och får lite verktyg för din ilska. Jag upptäckte att jag var jättearg på min man när jag gått i några samtal men sedan finns annat också. Beteenden och automatiska tankar som jag lärt in. Tror det enda du kan göra nu är att jobba med dig själv.

Vad gör du för att må bra? Har du egna aktiviteter och nöjen som du går på? Hur mår du för övrigt i livet utan honom? Ni dansar kanske den sk djävulsdansen? Har inte läst boken än. Båda får beroendebeteenden i en relation. Tyckte några skrev om det så bra i Blueeeyes tråd nyss.

Kramar

Skrållan
lör, 2016-02-13 - 15:14

Känner igen mig det du skriver. Har en man som dricker på helgerna. Jag tror man bär på mycket ilska och bitterhet när man bara försöker fokusera på mannen som dricker. Att omvända honom till en nykter man. Försök att fokusera vad du vill göra och om du kan, svara honom bara att jag tar inte detta när du är onykter. Vill du prata om detta får du göra det i morgon när du är nykter. Så gör jag. Det är inte alltid lätt. Ibland blir jag fly förbannad. Men oftast går det. Och då ger man sig inte in i omöjliga diskutioner som man aldrig kan vinna mot en som dricker.
Vad gäller din man tror jag att han vill att du ska bli arg, då får han ytterligare en anledning att dricka. För du är ju ändå sur, tänker nog han. Så ser jag på saken.

Kraxen
sön, 2016-02-14 - 10:57

Ja jag är den enda som kan göra något åt mitt men det är inte så lätt att vara sig själv i en relation med en alkoholist. Jag blir också olika personer i det.
Jag går och pratar med en terapeut och det gör gott.
Mina verktyg idag är att jag går undan och stänger in mig och även stänger ut honom.
Hur det än är hur mycket jag vet så tar min okontrollerade ilska över ibland.
Inte så konstig det heller kanske - man ska stå ut i mycket och bära många hårda ord och anklagelser.
Det har tagit mig tid att förstå att än om han besitter den största problematiken så kommer inte önskvärda beteenden hos mig pga av detta är väl just det som är att vara medberoende?!
Jag har varit in här och läst lite då och då och nu kände jag att jag "kliver in" aktivt, ännu en önskan att hå åt rätt håll och att det kan ge mig tröst, stöd och förståelse i det jag står i för detta är något som jag försökt hantera och bära i det tysta.

Så tack alla som ser och förstår och delar med sig -kram

LenaNyman
sön, 2016-02-14 - 11:05

Tänk, all den förtvivlan och maktlöshet du bär på. Alla olika ansikten han tar på sig som du på nåt sätt ska förhålla dig till. Bra att du har en ventil i din terapeut. Tror det är jättebra att du stänger ute honom. Distanserar dig från det där sjuka. När man lever nära en människa i obalans, i kaos och ständig aktsamhet så ... ojojoj, Kraxen, man blir sjuk själv. Stor kram!

Annher01
ons, 2016-03-02 - 17:34

Jag håller med dej bråka om ingenting är alkoholisterna specialister på/jobbigt. Bor själv med en ny nykter alkoholist sedan sex mån tillbaka/tror han insett fakta av sej själv från arbetet barnen å omgivningen/hoppas men tjafsar fortfarande om skitsaker tycks vara deras drag vad vet jag/hoppas det löser sej för dej?

Annher01
ons, 2016-03-02 - 17:41

Jag håller med dej bråka om ingenting är alkoholisterna specialister på/jobbigt. Bor själv med en ny nykter alkoholist sedan sex mån tillbaka/tror han insett fakta av sej själv från arbetet barnen å omgivningen/hoppas men tjafsar fortfarande om skitsaker tycks vara deras drag vad vet jag/hoppas det löser sej för dej?

Smultron
tis, 2016-05-24 - 00:24

Hej, jag är helt ny här och fastnade i denna tråden.
Jag känner igen mig totalt i att man kämpar för att behålla lugnet och inte svara emot. Detta trots att min man kastar alla möjliga anklagelser mot mig. Oftast går det att stänga ute men till slut spricker jag. Blir totalt vansinnig och fastnar i tjafset och bråkar.
Känner att det tar sån himla energi till ingen nytta
På senaste tiden har jag dock lyckats ignorera honom, lättare när man bara kan gå ut, satsat på saker som jag tycker om och framför allt inte haft dåligt samvete för att jag gör saker för mig själv.
Hoppas du finner din styrka. Kram

Kraxen
sön, 2016-05-29 - 00:56

Bra att du hittat strategier som hjälper dig att stänga ut det "onda"
Jag har själv jobbat med att släppa kontrollen över det som inte är mitt, som hans destruktiva beteende - det är något han får bära, jag behöver inte ta det!
Inte lätt när man har med en missbrukande person att göra.
Försöker tänka - det är hans "sjuka personlighet"
Att tydligt visa att man vare sig vill eller tänker närvara i detta kaos är bra, man måste hitta sin fristad på nått vis.

Styrkekram till dig och fortsätt dela med dig det är också en hjälp / kraxen

Kraxen
sön, 2016-11-13 - 22:58

Det har nu gått en tid.. ganska lång.. tog ett beslut att ska min partner supa så får han göra det ensam -Jag tänker inte vara i det för då går jag sönder totalt!
Vi är idag särbo och saker och ting har delvist blivit lättare för mig.
Däremot får jag nu förtvivlat se på dock på avstånd den man jag älskar gå under.
Hur långt ska det gå innan han når botten, när kommer vändningen!?
Kanske kommer den..eller kanske aldrig.
Det gör ont att se någon gå under och jag känner mig så maktlös och det är fortfarande många långa nätter utan söm.
Känner mig så ledsen ?

baraframåt
tis, 2016-11-15 - 14:49

Det är jobbigt att se den man älskar förstöra sitt liv, och jag är ledsen att du behöver gå igenom det. Det är ett stort och svårt beslut du har fattat, förstår att du känner en enorm sorg. Önskar jag kunde säga att snart glömmer du allt men, utifrån min egen erfarenhet, tror jag inte att du gör. Just nu känner du dig maktlös, snart accepterar du att du är det och att du kommer alltid att vara det över andras val. Du visar nu kärlek för dig själv genom att ha gjort ett val för att må bättre och det kan du vara stolt över. Tillåt dig att gråta och sörja, försök hitta på saker du gillar att göra och döm dig inte om de inte känns lika roliga som tidigare. Kärleken och sorgen kommer inte försvinna, men du kommer lära dig att leva med dem i ny format, där du känner dig mer balanserad och kanske kan vara till större hjälp till din älskade om du skulle vilja det. Stor kram!