Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

här i "Det vidare livet" Ullabulla.

Jag har läst en del av dina inlägg i din gamla tråd. Du är duktig på att skriva och uttrycka dig, så det är givande att läsa dina inlägg.
Dessutom tror jag att tack vare din förmåga att analysera och reflektera så har du möjlighet att bygga upp ett starkare inre jag.

Så, varmt välkommen, och jag önskar dig lycka till

hejar på med allt jag har och kan !
Min egen självkänsla är som en levande varelse som jag måste mata och sköta om. Det tog låååång tid för mig att byta självförtroende mot en hyfsat stabil självkänsla mest för att jag inte hade en susning om hur jag skulle göra.
Men genom att göra bra saker enbart för min egen skull och alltid prioritera mitt eget mående fick jag efter ett tag resultat. Det är lätt att glömma att när jag delar av min självkänsla så måste jag alltid se till att fylla på igen, för några år sen så tappade jag allt och låg helt klart på minus. Ibland när jag engagerar mig i en annan person kan jag känna att det flyter ut från mig och jag måste hejda mig och "fylla på" mitt "måbrakonto".

Att jag idag vet att jag är en egen person med egen identitet och som är värd att må bra så har livet blivit lättare.

Jag önskar dig lycka till i ditt nya liv Ullabulla ! Kom ihåg att skynda långsamt !

Eller gårdagens rättare sagt.
Om jag släpper taget så dör jag...

På riktigt i min ibland förvirrade tankevärld så är det sant.

Det representerar för mig den avgrund med branta stup utanför min egen bekvämlighetszon där jag har kontrollen.

Så varje dag ta ett litet steg in på en ny plats där jag inte är helt trygg.
Där jag inte sitter vid årorna.

Men just idag ska jag bejaka sommaren,min nya bostad och mina nära och kära.

Li-Lo

Jag vill bara passa på att säga välkommen igen, du är en generös person och det värmer att läsa om dina val att "våga", ge dig själv möjlighet att se nya vyer, horisonter, följa strömmar eller sätta dig bredvid "kaptenen" för att fortsätta din metafor.

Tack för att du vill vara med oss.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Fastnade på frågan:Vad är du rädd för.
Jag ville svara allt.

Men när jag tänkte efter så blev svaret,livets gåvor.
Dvs sånt som gör livet värt att leva och som gör gott för själen.
Vila,ro eftertanke.
Kärlek, närhet och tillit.

Sånt som jag egentligen eftersträvar och vill nå.
Men när jag kommer dit,eller erbjuds det så lyckas jag ofta hitta sidospår som jag kan slå in på istället.
Så infernaliskt korkat..

Bedrövadsambo

Om jag skulle få samma fråga skulle jag svara "ingenting". Jag är verkligen inte rädd för någonting. Hur skulle det gynna mig? Tvärtom ser jag allt nytt som en möjlighet att lära mig något nytt. Bäst av allt är att dottern 20 år gammal verkar ha exakt samma inställning. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör ❤️

Bedrövadsambo

Ibland när jag hör henne "de frågade om jag kunde och varför inte" så tvekar jag massor å hennes vägnar. Men sen tänker jag att hon måste misslyckas också. För att lyckas i längden.

På ytan är jag tuff.
Ångar på framåt
Bryter ny mark och vågar mycket när det gäller mig själv professionellt.

Men när det handlar om mitt privatliv som inte är arbetsrelaterat så blir det betydligt svårare.

Jag har nästan blivit som den där farmor som stod och åt i köket för att snabbt kunna serva någon annan.
Ständigt på tå,redo att tillfredsställa andras behov.

Så länge jag lider lite lagom,då är allt lugnt.
För mycket lycka då "vet jag" att det snart smäller så balansen återställs.

Någon sorts självuppfyllande profetia.

Jag önskar att jag likt ett barn eller en glupsk hund vågar känna att hela smörgåsbordet är uppdukat för mig.

Istället drar jag ned mig själv och håller mig på mattan på ett sätt som jag inte behöver.

Så ja, jag har många rädslor.
Den ena knäppare än den andra.
Men nu ska de upp och granskas och förhoppningsvis spricka som troll i solen.

På den unga manjag har sovandes i min sovboda.
En ung olycklig man med ett haschmissbruk och dåligt psykiskt mående.
Han ska vara behjälplig med lite småsysslor några dagar.

Han är mjuk känslig och varm.
Hur ska jag på ett bra sätt,utan att gå igång kunna vara ett stöd för honom dessa dagar.
Tyst är han,ovillig att blotta sitt inre trots att det är massor som vill ut.
Han har uttryckt en vilja att prata med mig till en annan i den närmsta kretsen.

Det han varit med om i sin barndom är trauman som jag och de flesta sluppit.
Hur kan jag inbilla mig att jag kan möta honom?

Ta det lugnt,sväva lite ovanpå och ta de repstumpar han skickar mig är planen.
Få se om det lyckas.

Har jag fått en 1.5 timme lång delning av den unge mannen.
Det vi trodde var cannabis ibland är i själva verket dagligt bruk av cannabis sen 16 års ålder.

Nu har han gått över på morfin amfetamin och tabletter.
Han vill förändra sitt liv och nu sitter jag här med hans sanning i mitt knä.

Jag ska låta det sjunka in och sen se vad jag ska göra,eller framför allt inte göra.

Bedrövadsambo

Det viktigaste du kan göra är nog att prata med honom tills han själv vet vad han ska göra. Du ska inte göra mer än så, lyssna och bollplanka, men inte komma med några färdiga lösningar.

Sen ville han tillbaka till stan för att fortsätta.
Och enligt överenskommelse med mig själv och honom så skjutsade jag in honom.

Men fina samtal om hans missbruk och hans vilja till förändring.

Han har drogat varje dag i 4 år med undantag när han skulle pissa rent för körkort.

Och nu klarade han då 4 dagar vilket är rekord.

Så nu får vi se.
Jag lämnade av honom med ett:Hör av dig när du är redo att prova igen.

Minst en chans till får han av mig.
Vi får se om han tar den.

Det höll inte mer än 48 timmar.
Nåja,hans resa hans beslut.

Känner mig själv så mycket friskare i denna sk hjälp som jag erbjuder.
Lång erfarenhet och inte så mkt känslomässig inblandning.

Jag känner mina egna gränser tydligt än så länge.
Vi får se hur det fortsätter.

Där jag får lägga orden huller om buller.
Ingen att rättfärdiga mig för.
Jag kan när jag vill gå hit och lägga ned en funderation,ett probem eller en lösning för mig själv.

En tråd att plocka upp igen om jag önskar.
Eller låta falla.

För andra att inspireras eller avskräckas från.

Jag har nyss gått i i min dagliga övning.
En sorts meditation där jag plockar upp mig själv i barndomen.

Hon (jag) har varierat i ålder och varje gång är hon i olika sinnesstämning och har på ett barns vis något att säga mig.

Jag får lyssna noga,för ofta säger hon sånt hon tror andra vill höra.

Men jag spänner örat lite extra och försöker ge den känslan som kommer sitt erkännande.

Sitter jag här med insikten att jag trillat dit igen.
Jag,nyss svårt sjuk i mitt medberoende inbillar mig att jag är kapabel att hjälpa en knarkande ung man.

Just för att jag känner att det jag säger ramlar in i honom som någon sorts upplysningslampa och han suger i sig varje stråle.

Stärkt av det fortsätter jag att ge av min samlade kunskap.

Men jag orkar ju inte.
Jag bytte forum för att det skulle vara slut med dessa konster.

Låt honom rädda sig själv, ta nödvändiga steg.
Finns där att rådfråga och ösa ur sig ibland.
Men stoppa där,sätt en gräns och skydda dig själv ullabulla...

Har han varit här 4 dagar igen.
Idag är den dag som han kanske faller igen.
Och vis av tidigare erfarenheter så ska jag nog bara låta honom välja/falla om det är det han ska göra.

Jag har erbjudit honom en drogfri miljö och han har tagit emot den.

Själv har jag efter tillfälliga nedhopp i medberoendetänk lyckats häva mig upp.

Vilat mkt och haft en ro trots den situation som råder.

Att möjligen kunna göra skillnad för en människa som har det svårt gör gott för de flesta.
För en medberoendesjäl som min är det en fara.
Jag leker med mitt eget förstånd och kan lätt trilla dit på tanken att hans nykterhet faller på mig.

Men det gör den inte.
Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Jag får försöka se mig som en klok gumma som han kan söka stöd och förankring i och tro att det kanske gör en liten skillnad.

Väcker ofta egna tankar.
Jag tänker på människans fria vilja att bestämma över sina handlingar och sin kropp.

Hur jag som medberoende tycker mig ha rätten att sätta mig över den.
Ta över,förmana och visa på effekter konsekvenser.
Hänvisa till bättre alternativ osv.

Jag vet att människor kan och ska tänka själv.
Men eftersom missbrukare ofta blir kidnappade av sitt missbruk så tappar de ibland sitt förstånd.

Likt en mindre bemedlad som behöver vägledning så tar jag mig då rätten att kliva in i den missbrukande liv.

Ibland så tas hjälpen tacksamt emot.
Då det fysiska eller psykiska måendet sätt stopp för livet.

Då är jag inbjuden att hjälpa till,eller skyffla ihop en tillfälligt svag människa.

Men sen,när personen är tillbaka på banan igen så bör och ska jag backa.

Men var går gränsen i detta?

När är återfaller nära?
När behövs det mentala stödet eller den praktiska hjälpen bäst?

Det är kruxet.
Och jag har nu efter många års sammanboende med en missbrukare börjat få till någon sorts egen sanning som verkar fungera.

Men ibland haltar och skevar den.
Och framför allt, när jag likt Märta Tikkanen bemötte missbruket med nonchalans och likgiltighet så gick det fort utför.

Inget ömkande eller pysslande,utan en bortvänd rygg och en trötthet inför problemet som inte var mitt att bära.

Att vara anhörig och stötta en missbrukare "lagom" är en konstform.
Kanske man endast kan ha en varm omsorg,men ingen kärlek inblandad i såna försök till hjälp.

Bedrövadsambo

Är det inte lite som med barn? I början kräver de extremt mycket vägledning men allt eftersom de bli äldre måste man växelvis pusha och släppa taget, för att till slut släppa taget helt. Tydlighet, att skilja på sak och person, och mottot "älska mig mest när jag förtjänar det minst" har varit mina ledstjärnor under barnens uppväxt. Å andra sidan är den äldsta otroligt skötsam, och har alltid varit, så det "jobbet" har varit väldigt lätt. Och ingen av döttrarna har någonsin gjort mig svårt besviken och vanmäktig, och det tror jag att man kan bli hela tiden ihop med missbrukare. Till slut blir man dödens trött, luttrad till likgiltighet. Helt mänskligt. Tålamod i massor krävs förstås. Och man kan inte "bära" varken missbrukare eller barn, inte ens fösa dem framåt. Då får man ingen förändring på djupet. De måste FÖRSTÅ varför man vill att de ska göra på ett visst sätt. Förstå och ta det till sig. Och det kan vara en svår pedagogisk uppgift. Jag tror också på att ställa öppna frågor - att låta dem komma på svaren själva istället för att servera dem. Varför blev det som det blev? Kunde du gjort på ett annat sätt?