Nu är det dags, att vända blad och gå in i ett nytt skede i livet. Jag har planerat det en längre tid och på måndag ska mitt nyktra liv komma in. I helgen har jag ett planerat avstamp, ett sista farväl till alkoholen. Mitt i semestern, efter en tillställning, som ska bli den sista är planen. Jag vet att det är riskfyllt och att jag riskerar att falla direkt, men jag vill så gärna få tillbaka mitt liv. Jag har en fråga. Kan man jobba med tolvstegsprogrammen via nätet, eller måste man gå på möten irl? Jag bor väldigt avsides och det är svårt att ta sig till möten och det är även svårt personligen i ett litet samhälle.

Min historia ser ut som för många, med missbrukande trasiga föräldrar, skillsmässa, dödsfall, sjukdom. En riktigt trasig historia i flera generationer faktiskt, där även krig, sjukdom och svår sorg lever som en röd tråd genom vårt liv. Jag har sökt hjälp och mött läkare som förminskat mitt missbruk till bruk. De har skickat mig till samtalsgrupp med personer med utmattningssyndrom och sömnproblem. Jag har visserligen även de problemen men grunden är alkoholen.

Just nu är jag så trött, så trött och jag vill få tillbaka mitt liv. Jag vill känna glädje, genuin glädje och livslust. Jag vill leva och leva livet fullt ut ren och våga känna utan att krasha och döva. Jag inser att jag kommer att krasha, men vill våga rida igenom och våga känna smärtan och sorgen utan att döva mig med a. Det är svårt, jättesvårt och jag bävar jättemycket. Men vad har jag för val? Jag vill inte sagga ner mig och få skador på lillhjärnan, få alkoholdemens och bli helt frånkopplad. Jag har sett hur det är på nära håll och det är hemskt. Jag ska ta stöd i detta forum och läsa era trådar som stöd och försöka finna aktiviteter som upptar min tid, för nåt måste jag göra istället. Jag tror att, om man tar bort något måste det ersättas med något annat. Det bli något som är bra för mig.

Jag hittade en knapp på min PC bredvid alt gr. Om man trycker på den kan man välja olika emojis, men tror det beror på vilken version av Windows man har. Lycka till! Annars går det jättebra med <3 <3

Jasmine, jag har mina syskon att tala med, vi som delar historia. Jag har även ett stort stöd av min man.

Just nu är jag så trött. Det kan bero på att jag fått lite dåliga matvanor med lite för mkt godis. Måste försöka styra upp det och handla mer hälsosam mat. Jag har gått upp i vikt (av vin och öl) och har nu svärt att gå ner, trots att jag inte dricker a längre. Fast äter man godis, kakor, bullar och dricker läsk kanske det inte är så konstigt. Jag har iaf börjat att simma igen några ggr/v och är ute mycket och går.

Det går iaf bra med nykterheten, dag 24 idag.

Tror kanske tröttheten kommer och går, så är det för mig i alla fall.. Och jag går inte heller ner i vikt trots att jag slutat dricka och skåpäta på kvällarna. Men, vi njuter av vår nykterhet tycker jag.. Men, hur mår du annars? Har du fortfarande tunga tankar?

Tänk att det finns människor som fortfarande tror att barndom inte präglar oss. Grrr... Sedan vad vi gör med oss själva och hur vi klarar att hantera
vår på olika sätt skadade uppväxt är en annan sak. En del av oss har tur att få en trygg vuxenrelation och kan kanske genom den orka bearbeta trauman. Andra förblir trasiga utan att förstå sambanden.

Att bryta med sina föräldrar är ofta svårt, men ibland nödvändigt. Jag tycker att du tog ett klokt beslut och som du själv skriver: "måste skydda mig själv". Människor som inte vet vad det handlar om har så lätt att tycka att "mamma är ändå mamma" och gärna lägga huvudet lite på sned samtidigt. Grrr igen... Det är klart att hon är min biologiska förälder, hon har ju fött mig, men någon mamma kanske hon aldrig har klarat av att vara.

Hoppas att du snart får känna dig lite piggare. Och grattis till 24 dagars nykterhet. ♡

Kram

Vinäger, visst är det så att barndomen präglar oss.

Jag har syskon och vi har haft ungefär samma uppväxt med samma föräldrar. Vi har klarat av att hantera vår barndom på olika sätt och olika bra/mindre bra. Ett av mina syskon har svår ångest och en massa diagnoser (bipolär2, GAD, depressioner, fobier mm). Jag har druckit, det var min lösning när livet var svårt. Nu försöker jag lära mig att hantera mina känslor nykter. Min barndom är inte min stora sorg och det är inte den som är svår för mig längre. Ibland är det tufft när läkare, disktriktsköterska, från sjukhuset ringer mig om föräldrarna som klappat ihop (än en gång pga a). Men jag har börjat svara att vi inte har kontakt. Det känns som att jag börjar få en ganska bra balans och funderar inte så mycket på dem längre.

Nu måste jag sova. Jag har jobbat långpass idag och är sjukt trött. Så det kan vara rörigt det jag har skrivit...

natti natti

...att du tar hand om dig själv bättre nu. Skönt att du kan släppa tankarna och det lite dåliga samvetet som så ofta försöker tränga sig på. Helt onödigt om man ändå inte kan göra något. Du är så klarsynt. Önskar dig lite extra medvind nu. ♡ Kram

Idag går jag in på dag 28 om jag nu räknat rätt. För att jag ska hålla min nykterhet köper jag hem sånt som är gott att dricka, snacks, nötter. Jag läser mycket och håller mig aktiv. Jag har haft barnbarnen hos mig i flera dagar då förskolan var stängd (och de håller igång mig kan jag lova). Idag jobbar jag 14 timmars pass och hinner bara jobba och sova i helgen. Nästa vecka har jag några lediga dagar och då ska jag simma, ut och vandra och vila. Jag mår både bra och inte bra. Jag ser piggare och fräshare ut, men har nån infektion i kroppen. Jag är jättetrött hela tiden. Inatt har jag sovit 9 timmar. Kanske barnbarnen körde slut på mig ;) Fösöker tänka på hur jag skulle ha mått om jag hade druckit. Jag orkar mycket när jag dricker, jag får extra energi men sen kommer bakslaget. Jag är så tacksam för min nykterhet och jag är så tacksam att min man valt nykterhet på egen hand. ledsen om jag låter pretto, men just nu har vi det bra tillsammans och jag ser hoppfullt på vår framtid. Vi håller på att hitta tillbaks till varandra (vi har över 20 år tillsammans). Jag tror att kärnan är att vi kan prata med varandra och att vi har lika bakgrund med missbruk i kärnfamiljen.

Nu måste jag iväg och jobba. Vill bara kika in och säga att allt är bra. jag ska försöka läsa i era trådar på rasten man är inte inloggad i mobilen, så jag kan inte kommentera.

Kram

När känslorna ligger lågt och tårarna hänger i ögonen, är det inte långt till att ge upp kampen. Jag har fått larm om att allt inte står rätt till hos mina föräldrar, som jag inte har kontakt med. Nu sitter jag här med skuldkänslor tunga som "kvarnstenar runt halsen". Vill inte gå dit, måste gå dit, vill inte.... Det är inte bara mina tanka,r utan andra ifrågasätter mitt avståndstagande. De vet inte hur illa jag farit av deras svåra missbruk. Innan jag bröt med dem behövde jag dricka för att inte få panik, när jag besökte dem. Min ena syster både drack och tryckte i sig ångstdämpande tabletter inna på toa, för att inte flippa helt. Min andra syster vågar inte gå dit själv den enda gång om året hon går dit. Jag vet inte hur jag ska kunna sova i natt? Imorgon får jag göra en orosanmälan (igen) hos Socialtjänsten. Jag ska inte gå dit, men hur får jag ut dem ur mitt huvud?

Ikväll har jag tryckt i mig en rulle choklad, tvåGinger Beer, kex med ost. Allt för att hålla ångesten borta och mig från den äckliga likören som är det enda alkoholhaltiga som finns hemma.

Nu går jag och lägger mig. Jag har en bra bok att fly in i, men hoppas på lite sömn iaf.

Natti natti alla kämpar!

Men du kan inte göra mer än du gjort, en orosanmälan.
Du är inte skyldig dina föräldrar någonting, men du är skyldig dig själv att må bra för din egen skull.
Visst är det tragiskt och synd om dina föräldrar men du är inte rätt person att stötta dem.

Du får försöka att mota bort samvetet i det här fallet för det ger dig fel signaler.
Medberoende är inget konstruktivt tvärtom är det destruktivt för båda parter.
Du är i din fulla rätt att hålla avståndet till dina föräldrar.
Som barn har man ingen skyldighet att ta hand om alkoholistföräldrar.
Men som förälder är man skyldig att ta hand om sina barn.
Så det är dina föräldrar som gjort fel och inte du!

Kramar
???

Jag tycker du ska ta hand om dig själv och låta dina föräldrar ta hand om sig själva. Precis som FinaLisa säger är du inte skyldig dem något, du behöver ta hand om dig själv dina barn, dina barnbarn... det räcker.

Jag har själv brutit med både min mamma och pappa i perioder så jag vet hur det känns. Men, ibland måste vi skydda oss från dem som gjorde oss illa för att orka med vardagen. Även om du säger att du inte tänker på dina föräldrar så är vi präglade av barndomen och de sår den gav oss. Sköt om dig nu- du är så stark som håller dig nykter trots "känslopaniken"

Styrkekramar??
'

Era ord värmer och ger stöd, tack <3 <3 <3

Jag fick sova nästan 6 timmar, så jag är ok igen. I dag är en stor dag för mig, en hel månad utan a, 30 dagar. Jag ska iväg och göra Spirometri (astmautredning) och får inte dricka kaffe, hjälp. Mitt kaffe på morgonen, en stor mugg är nästan en helig stund. Min dryck med ingefära och citron var inte riktigt samma höjdare ;)

Jag ska unna mig att gå och ta en fika efter läkarbesöket och sen gå och köpa något fint till mig. En belöning för mina 30 dagar, min första månad :)

Kram <3 <3

Allt var lugnt till klockan 13, sen fick ett telefonsamtal mig i ordentlig gungning. Jag var och skakade på likörflaskorna och kollade hur mycket det fanns kvar i dem. Blev äcklad och letade reda på paketet men Naltrexon. Ogillar dem då jag kan bli lätt illamående av dem, men nu behövde jag stöd i min nykterhet. Jag klarade mig och det är första gången på flera år som jag inte dövat med alkohol när jag fallit så i ångest. Det har släppt nu och allt är lugnt igen.

Imorgon är det en ny dag

Jag vet inte var jag ska skriva längre. Börjar att skriva i andras trådar, raderar, försöker igen. Det är tomt, blankt i skallen. Jag har även tappat lust att läsa många trådar och orkar inte ta del av de nya.

Jag är nykter så det är jättebra. Men just nu har mitt medberoende tagit upp kampen med mig och det tar all min kraft. Jag fåt ta en kamp i taget..

Jag har sprungit och varit på spa i helgen. Den bästa helgen på väldigt länge faktiskt. Jag har sluppit ångest och alkoholsug. Jag har bara tänkt lite på alkohol och hur det skulle kännas men vill inte längre. Vill inte ens smaka på det alkoholfria vinet. Jag är tacksam men vet att det kan vända snabbt, så jag är vaksam. Jag har ju trillat dit förr, så jag vet...

Ny vecka och nya möjligheter :)

Det var verkligen inte någon bra dag igår. Var ledsen och så deppig hela dagen. Tårarna "hängde" i ögonen och mungiporna pekade nedåt. Tröstade mig med en burk chokladdoppad lakrits och en bra bok. Ville inte vara i mina tankar.

Jag är iaf nykter sedan 39 dagar, vilket är jätteskönt.

Jag är just nu inne i en tuff period, så jag är extra stolt över att jag inte dricker. Det är det jag gjort tidigare, druckit på ångest och stress. Jag har även börjat att skriva på anhörigsidan om mitt medberoende och den sidan av mitt liv. Just nu är det mitt medberoende som är den tuffa delen och som också har sin roll i mitt tidigare drickande.

Jag har även nytt sätt att se på mig själv och det är att jag är en person som inte dricker alkohol, då jag har utvecklat en kemisk allergi. Jag har inga problem att avstå och känner inget direkt sug (mer än att jag kan sakna mysfaktorn). Mitt problem är att om jag dricker nöjer jag mig inte med två glas om det finns en flaska vin hemma. Min stoppknapp är ur funktion. Eftresom jag haft nyktra perioder förut vet jag att jag skulle klara ett glas och även två, men sen återfalla i ett för högt alkoholintag igen. Jag vill inte dricka, vara lullig, vakna bakis och må pyton mer. Den tiden är nu passé, slut. Jag hoppas innerligt att jag får nåden att leva nykter. Jag försöker att jobba med mig själv, ta hand om mig på bästa sätt. Försöker att undvika så mycket stress som möjligt. Men jag kan aldrig vara säker, så jag försöker vara på min vakt...

Ni som har gått det internetbaserade programmet. Vad tyckte ni? vad det en bra hjälp/stöd? Vad är bäst? Vilka insikter har ni fått?