Har haft ett riskbruk i ca 20 år. Är medveten om alla risker mitt drickande för med sig. Har använt alkohol som bränsle då jag blir pigg och energisk efter några öl. Har nog inte klippt gräsmattan nykter någon gång de senaste 10 år. Brukar även använda alkohol för att varva ned. Jobbar periodvis väldigt mycket och är stressad. Efter några öl och rött vin är jag nere i varv. Dricker aldrig starksprit men däremot öl och vin. Har skrivit många konstiga inlägg på Facebook när jag varit full. Har ångest i flera dagar efter mina fyller. Var i princip nykter halva september. Umgicks med vänner sista helgen och då blev det en fylla redan på torsdag så jag skulle orka städa hela huset (gjorde även ren avloppen på toa). Igår var jag också full för att orka göra vinter i trädgården. Idag har ångesten varit för djävligt. Nu sitter jag och dricker bubbel vatten utan alkohol. Har en underbar fru som stått ut med mig i 30 år. Jag vill älska mig själv men det är svårt.

Jag håller med Mrx, vad oerhört skönt det är att vakna utvilad och inte bakfull. Tillgänglig och påkopplad. Jag hoppas som du att jag efter 60 dagar (är på dag 41) nykter ska kunna återgå till ett modererat drickande, helst begränsat till endast sociala samband. Men tiden får utvisa om det kommer att fungera. Men heja dig!!

Det är härligt att vakna med en klar hjärna och bra känsla i kroppen. Jag är lite besviken på vädret här i Stockholm. Har planerat för en vända till skogen idag. Ta med lite fika i ryggsäcken och ge sig ut på vandring är super nice. Det kanske klarnar upp lite längre fram på dagen. ?

Helgen började redan på torsdag för oss. Både jag och frun lyckades biba för mycket vin på kvällen. Vi hade det mysigt men tyvärr glömde vi dricka varannan vatten. Vi blev ej tok fulla men vi var båda rejält trötta på fredagen. Sen har vi spolat kröken resten av helgen och mått kanon bra.

Har fått svårt att motivera mig att besöka gymmet. Tror det handlar om en tillfällig svacka. Vädret gör ju att man vill vara ute så mycket som möjligt nu. Sedan januari har jag deltagit i 37 st grupptränings-, 22 st individuella- och 9 st yoga pass. Jag vill absolut inte tappa träningen igen och börja om på noll. Träning har gett mig enormt mycket energi och styrka. Visserligen cyklar och promenera jag rätt mycket men det är inte lika givande som ett hårt spinnings pass. Idag är det tisdag. Jag känner inget sug efter A.

Känner med dig Mrx. Det har ju varit min raket ut ur problemen också. Jag har nog ungefär som du, snittat runt 20 pass i månaden januari, februari, mars och allt i livet bara fungerade, mådde toppen. Men när motivationen till träningen började sina är det som att allt hänger ihop och pusselbitarna faller isär en och en igen.
Förlåt, jag ska ju peppa och säga nått som kan hjälpa dig att hitta motivationen och inte komma med domedagsprofetia.. jag är väl bara så frustrerad, att jag själv inte kommer runt det där. Det är ju som du säger, man bygger upp nått under lång tid och lägger ner en sån effort för att känna sen hur man håller på att tappa allt och få börja om på noll. Motivationen är drivkraften till nästan allt men vad är drivkraften till motivation..? Tänk den som listade ut det...
Har en teori om att det är kemi allt det där. Man rider på endorfinernas våg i början av träningen men när motivationen tryter har endorfinerna (och alla de andra bra hormonerna) börjat avta i effekt och då räcker det inte att hålla igång med små promenader och liknande. Frågan är vad som "räcker"
Skönt att du inte har nått A-sug i alla fall! Jag klarade det inte igår.. kände mig både nere, trött och hungrig (jag försöker få tillbaka målvikten..) Blev pannkaka av allt, gav upp helt enkelt. Idag försöker jag vara snäll mot mig själv.

Som ung körde jag mycket sportsande men det var mest för kompisarna och tjejjerna. Det var bra motivation.

Sedan dess har jag varit periodare. Det kommer ett ryck som varar några månader, då jag nästan blir frälst och beroende av träning. Sen poof borta. Inte ett spår av intresse eller motivation. Tänker nog att jag är sån. Men jag kan korta ner perioderna av ointresse genom att försöka köra lite extra då och då för att se om det är dags igen.
Min kropp vill mer ibland och mindre ibland. Eller om det är hjärnan.
Kanske skulle gå att ”kötta” igenom men jag pallar inte. Då tränar jag hjärnan ett tag med att läsa böcker, bygga nått, lära mig nått eller göra nått annat som träning är i vägen för. Det är mitt sätt.

Jag är periodare i allt. Träna, plugga, dricka, forumet, jobba, virka, dejta, kolla på film.
Mani kallas det :D Svart eller vitt. Upp eller ner. Aldrig lagom som andra.
Är inne i en cykelperiod nu och fick för mig att jag skulle cykla till Visingsö.
Hejdade mig dock och insåg att det var lite långt för en cykeltur.
Ser ni någon som far på en vit cykel som en raket så är det nog jag...

Skickar lite pepp. Vi har kommit så långt, både du och jag.

Är precis som flera andra vad gäller träning. Tar i på tok för mycket i början = ledsnar på tok för fort. Detta gäller det mesta jag företar mig. Då har jag ändå blivit bättre...

Kram på dig

Jag gjorde en test för att kolla om jag är en HSP personlighet på nätet ikväll. Jag fick svar på tal. Allt tyder på att jag är en HSP personlighet enligt testet. Det stämmer väldigt mycket in på mina egna värderingar ända sedan barnsben . ?
/Mrx

Ensam hemma ikväll. Frun är hos barnbarnen en 30 min från oss. Jag förhandla med mig själv och kom fram till drick nu innanför det är för sent. Alltså tänkte på vin dunken. Va rädd att vinet skulle bli gammalt. Blir jag gammal om jag fortsätter supa? Svar=Nej.

Tyvärr blir vi det, gamla alltså, fast mycket fortare. Som att snabbspola tiden. Jag säger ingenting om ditt val, bara förstår. Har man väl bestämt sig så har man, då finns det ingen logik kvar i sitt resonemang eller spelar någon roll vad man egentligen vet. Jag har nämligen gjort precis lika fel denna veckan..
Det där med HSP kan jag ju också skriva under på, inte gjort något test men det känner man nog ganska bra själv. Har pratat om det i min tråd nån gång tidigare också. Känslor och intryck tar över och styr allt som oftast. Så hittade man ett medel som dämpar det där och ack vad skönt det var.

Styrkekram

Känner igen mig SÅ i det du beskriver med träningen. Perioder när man är helt frälst och beroende av träningen, tror att ingen kan stoppa en igen. Tills allt bara dör, inte ett spår av motivation. Man vet att man borde bara kötta på och ibland har det till och med varit vändningen i en kass period när man gått ner och bara tokkört ett pass och vips så börjar det där fröet att gro igen. Men ibland GÅR det bara inte. Som du säger, man får försöka då och då att testköra för att se om nått börjar pirra.
Jag borde nog också inse att det bara är så, men jag vill inte för något som har med lösningen att göra ligger där runt träningen för mig, när allt bara verkar börja fungera i livet igen och a-problemen är plötsligt som bortblåsta. Ändå sitter man där igen en dag med glaset och motivationen styr allt.

Var på gymmet i måndags och körde ett spinnings pass. Cyklade till gymmet så det blev lite bonus träning. Det var skönt att få svettas lite igen. Idag tog energin och motivation slut. Hade ett spinnings pass bokat som jag bokade av. Visserligen har jag cyklat ca 15 km på elcykeln idag men ändå borde jag ha orkat ett gym pass. Håller mig nykter och fin men planerna att dricka lite på midsommarafton. Det står några kalla i kylen och väntar på min A hjärna. Mitt förstånd säger aja baja! Låt dem stå kvar.

Har haft en omänsklig arbetsbelastning de senaste veckorna. Det har blivit mycket övertid och jag har pressat mig själv till max. Sover dåligt när jag har för mycket på jobbet. Vaknar efter nån timme om jag lyckas somna. Hela min kropp sa till mig igår att den inte ville jobba mer övertid. Jag tog till mitt gamla trick och bostad mig med öl och vin. Satt hemma och jobbade från kl 06.30 - 22.15 igår. Jag mutade min trötta hjärna med öl från kl 15.00 tills jag stupade i säng runt kl 23.45. idag har ångest varit för djävligt. Det känns som jag våldtagit min egna kropp och inte lyssnat på den. Idag ligger jag spiknykter i soffan och hatar mig för att jag är dum mot mig själv. Vem kommer att tacka mig för att jag jobbar som en dåre. Varför kan jag inte bara släppa jobbet när jag gjort mina 8 timmar. Varför måste jag vara en högpresterande person.
/Mrx

Säg till om du hittar någon mirakelkur mot högpresterandet. Jag tänkte börja mitt nya jobb efter semestern utan att överprestera och låta mig själv bli exploaterad. Ingen tackar en. Efter att överraskningen och nyhetens behag har lagt sig bland chefer och kollegie glömmer de bort att de drog vinstlotten när de anställde en tvångsmässig överpresterare, och så tar de en helt förgivet. Sen sitter man fast i den där rävsaxen där förväntningarna långt överskrider vad som är rimligt eller humant.

...den dör som alltid vill vara ”bäst” och prestera oavsett! Igenkänningsfaktor till max!
Min ansökan till karriärstjänster inom mitt yrke har jag skrivit full som ett ägg. Jävligt bra skrivet dock fast där jag efteråt fick ögna igenom styfting och stavningsfel. Och med det jag skrivit har jag lyckats få olika tjänster efter viss revidering varje gång.
Sen är pressen hård att man ska lyckas åstadkomma det man flosklat fram på papper... det tar på psyket... och då har vinet varit ett perfekt bedövningsmedel.

...bara av att läsa de senaste inläggen här ?

Må du/ni var rädda om er, för jag tror bara var och en av oss har ett liv. Jag är högpresterande i samhällets ögon, en så’n som gick ur gymnasiet med högsta betyg i allt, läste vidare och fixade tentor, fick jobben jag sökte, men nu...30 år efter studenten och 15 olika jobb, vill jag prestera högt när det gäller förmågan att prioritera det som är viktigt på riktigt...vända på steken så att säga... Jag önskar du kunde fokusera på att bli bäst på att ta vara på livet Mrx, istället för att göra någonting som du beskriver som att hela din kropp protesterar emot ? och som jag uppfattar som att du är medveten om att ”att jobba övertid mot ens innersta vilja” inte leder till något gott. Lyssna på kroppen din ✨ Bli bäst på att lyssna på kroppen, när hjärnan ändå är fartblind...kanske, typ eller nå’t, tänker jag när jag läser om karriärer som inte föder något genuint gott.

Med önskan om sol ute och ”inne” ☀️

Tack för alla fina ord. Jag har bestämt mig för att lyssna bättre på min kropp fram över. Förra året vid samma tid punkt var jag halvtidssjukskriven för utmattning. Har jobbat med mig själv via KBT terapi under vintern. Jag har varit helt öppen med min problematik mot min arbetsgivare. Jag har haft samma arbetsgivare i 20 år och alltid ställt upp. Firman har gått dåligt så vi har haft många omorganisationer och neddragningarna. Jag har kämpat för att få behålla jobbet men till priset av min hälsa. Alla bara tar för givet att jag ska leverera. Jag vill ju känna mig behövd och uppskattad. Just nu känner jag mig bara tom och utnyttjad.

Tom och utnyttjad... En arbetsgivare som ser, men ”lever” på att man är som man är... Även jag har efter min utmattningsdepression, tom UNDER den, fått mer jobb, mer ansvar, sämre förutsättningar att leverera uppdraget (neddragningar, färre anställda ska klara fler och mer komplicerade uppgifter, kassa medarbetare/underställda som man ”måste sätta nånstans”) Jag vägrade sjukskrivning, ens på halvtid, till läkarens förtvivlan. För om jag så bara var borta för att gå på ett möte gick allt åt helsicke under tiden, och gissa vems ansvar det blir att reda i skiten? Just det. Mitt. Nu är jag glad att jag vägrade att dra på mig en sjukskrivning, för det hade jag behövt förklara för en ny arbetsgivare. Men här i våras var jag riktigt bitter och tänkte att jag skulle sjukskrivit mig och varit borta från dårhuset så länge som möjligt.

Vet du Mrx, jag hänger på dig i din nya utmaning! Vi kan stötta upp varandra och tänka tillsammans, för att lyckas prioritera livet! Hänger du också på PimPim?