av Dee

Dee
tors, 2020-11-12 - 21:37

Jag vaknar. Rummet är mörkt där jag ligger i min säng.
Glipan i mörkläggningsgardinen vittnar om en grå morgon i början av november.
Känslan är nästan omedelbar från det när hjärnan vaknat till ordentligt - det är som att något inte stämmer.
Orolig.
Det är som att jag letar efter en fadd smak i munnen av vitt vin men hittar ingen.
Det är som att någonting är så himla fel.
Jag sträcker mig efter telefonen. Öppnar social media och tänker för en sekund "Vad gjorde jag egentligen igår?", precis som att minnesluckan som en gång var där är så himla självklar.
Jag scrollar. På något sätt så bekräftar jag hela tiden det jag ser för mig själv, just för att jag varit med om att spendera flera år med minnesluckor varje morgon. "Minns det där. Det med. Minns. Jajemen. Ja, det där såg jag igår. Det där skrev jag."
Det är på något sätt som att november för med sig en skräck av att någonstans vakna upp ur ruset, som att all den tid jag gått och varit stark, stolt och trygg bara var lurendrejeri.

Dagen går. Det är strävsamt och slitit och framför allt jävligt omständigt det jag arbetar med, framför allt psykosocialt.
Ett par gånger under arbetspasset är det som att något tungt hoppar upp på min rygg bakifrån och jag måste släpa runt på det. Jag har själv aldrig sett mitt ok, men det ante mig att det är skuggan av mig själv jag bär runt.
Hon påminner mig genom att viska i mitt öra medans hon krampaktigt håller sina armar runt min hals och hänger i hela sin tyngd på min rygg. "Din lilla dekis. Du snackar bara runt om vem du egentligen är. Säg som det är, du är en alkis. Den där handspriten som plötsligt nästan tagit slut - den kommer du få fan för, för ingen litar på en alkis. Dom kommer säga att det va du som drack den"
Jag ruskar på huvudet och kniper ihop ögonen. "Inte nu, inte nu, bort!" tänker jag. Min kollega tittar på mig och frågar hur det är. "Bra!" svarar jag snabbt och vi återgår till sysslorna. Mina ben vill vika sig. Lungorna vill inte riktigt fylla upp sig och jag får yrsel.

Minnena och skammen är så nära, det är som att ytterligare ett år snart har gått och min hjärna liksom vill försöka bearbeta det koma som den legat i under så länge, men min kropp reagerar med ångest och flykt.
Det är som att den där känslan precis innan jag slog i botten är så förknippat med den här årstiden, att jag lever vid sidan av min historia igen.

Andrahalvlek
tors, 2020-11-12 - 22:35

Jag minns att det tog nog tio jular innan jag kunde sluta tänka på min pappa just i juletid. Han dog en månad efter jul, och jag nekade honom att delta på julen pga sitt missbruk så han fick sitta ensam hemma hela julhelgen.

På samma sätt tog det nog tio år innan jag kunde fira min yngsta dotters födelsedag utan att bli ledsen och nästan börja gråta. Hon föddes väldigt svårt sjuk. Situationen, dofter, ljud, årstider påminner oss. Vi måste ladda alla situationer om och om igen med nyktra erfarenheter.

Kram ?

Blenda
fre, 2020-11-13 - 08:41

Hej Dee, jag har inte läst hela din tråd i detalj, så du har kanske fått frågan förut, men har du funderat på att skriva en bok? Du har en häftig förmåga att skriva poetiskt och käftsmälligt på samma gång.
Du fångar många av livets svåra pusselbitar och formulerar dem så starkt. Det berör.

Kennie
fre, 2020-11-13 - 10:38

Visst är det så att vissa årstider bär med sig minnen... Och som Andra halvlek skriver så tar det tid att ändra dem. Det slår mig att många härinne bär med sig ett trauma av att faktiskt ha varit dödligt sjuka av sitt missbruk. Även om inte döden varit så nära förestående så har den legat där som ett hot om man inte lyckas bryta. Det och den kaosartade tillvaron med alkohol sätter sina spår, så inte så konstigt om man har känslor kring det som behöver bearbetas. Det kanske är ett steg man lätt glömmer, man fokuserar på att vara nykter, men behöver nog också bearbeta vad man gått igenom på grund av alkoholen. När man tänker på det så, att ha levt under omständigheter där livet varit hotat och där man styrts av något man inte haft makt att påverka och som orsakat en mycket skada så är det inte så långsökt att tänka att många exalkoholister drabbas av posttraumatisk stress. Och det går att ta sig ur, men man kan behöva hjälp av t ex en psykolog.

Dee
lör, 2020-11-14 - 10:33

Idag är det min vecka 100 som fyllde på sparkontot. Jag har lagt undan mellan 800-1000 kr i veckan, dvs mellan 3200-4000 kr i månaden som skulle betalat mitt missbruk tidigare. Detta började jag med från första dagen jag blev nykter.
Vecka 100 låter rätt mäktigt må jag säga och jag räknade lite på hur mycket jag lagt undan dessa 100 veckor.

Närmare 90 000 riksdaler.
Tycker du det ser motiverande och belönande ut?
Gör’t, bara gör’t själv!

Adde
lör, 2020-11-14 - 12:58

kunde inte sätta av pengar MEN jag räknade på hur fort min behandlingspeng ink efterbehandlingar hade betalat sig :-)) Efter 1.5 år hade jag gått runt och började "tjäna" pengar :-) Nu är jag pensionär och har tagit ut i stort sett all tjänstepension så jag bara har den allmänna pensionen kvar och jag är såååååå otroligt glad över att jag inte behöver slösa pengar på alkohol !!! Det hade inte fungerat alls !
Bra jobbat Dee !!!

Dee
fre, 2020-11-20 - 00:36

Jag kände mig trängd och det är det som lett mig hit idag.
Det var svårt att se, skilja och höra vad som var vad i mitt inre.
Jag hoppades in i det sista att jag inte skulle behöva berätta för dig att jag känt mig trängd av dig, men du gav mig inget annat val.
Min älskade A.
Jag tänkte först att min inre känsla jag bar på var direkt kopplad till min årsdag, att jag fick förnimmelser och påhälsningar av minnesbilder och känslor, pågrund av att den här tiden är så starkt kopplad till min överlevnad och det jag slagits och kämpat emot så länge.
Jag hade hoppats på det. Hoppats så innerligt att det var en fas. Att det skulle gå över. Att det var därför jag behövde öka avståndet till dig. Att det var därför jag kände att du kvävde mig.
Men, jag tror du älskade mig lite för mycket.

Och jag?
Jag har suttit bojad och fjättrad under väldigt många år.
Jag har slagits för min frihet och sett vad den är värd för mig, och därför behöver jag få vara just fri.

Dee
lör, 2020-11-21 - 19:55

Det har inte gått många stunder sedan vårt sista samtal utan att jag tänkt på dig.
Det är en frustrerande smärta ömsom en förlamande passivitet.
Jag hoppas att du förstår att jag inte slutat att älska dig.
Jag älskar dig, men inte på det sättet du älskar mig kanske?
Det var aldrig min avsikt att avsluta vår relation när jag sa att vi behövde prata, men när jag ringde dig så hade du redan stängt din dörr och bommat igen hundluckan du sa att jag en gång smet in genom.
Det gör förbannat jävla ont, jag har stått här ute i regnet, ensam och övergiven, och varken vetat ut eller in.
Jag har pendlat mellan att känna att det kanske är bäst att det blir vad det blev, till att känna mig sviken även fast det självklart är jag som svikit dig eftersom det var jag som kände mig trängd, till att känna mig arg. Arg över att det ibland känns som att du så lättvindigt förskjutit mig efter att jag sa att jag kände mig trängd och inte ens vill se mig som din vän längre.
Men, du är ju min själsfrende.
Hur kunde det bli såhär?

Din D

Kennie
lör, 2020-11-21 - 21:03

Oavsett vad det leder till så tror jag att det är viktigt att reda ut missförståndet. Om du ska kunna hitta frid i situationen så behöver du veta att eventuella beslut baserats på fakta och inte på oro och rädsla. Skriv ett brev kanske? Styrka till dig!

Dee
lör, 2020-11-21 - 21:21

Jag sa att jag skulle respektera hans önskan att klippa av hela vår relation, men imorgon fyller han jämt och jag tänker faktiskt skicka ett sms.
Tack för dina kloka ord.

Kram,
D

Dee
sön, 2020-11-22 - 18:33

Jag slåss mellan att hålla min ångest över det gapande svarta tomma hål där du en gång var placerad, till att vilja ropa rakt ut att det hela är ett missförstånd, till att tänka att det kanske är bäst ändå.
Så loopar jag i dessa känslor om och om igen, dag ut och dag in.
Så kommer känslan av att känna att jag svikigt dig. Och känslan av att jag är fri.

Är det såhär det ska kännas när det är på riktigt?
När man är nykter och måste ta hand om sina känslor?

Jag hade inte riktigt förväntat mig det översaltade svaret du skickade mig idag när jag hörde av mig.
Till en början stirrade jag bara på smset och tänkte att det inte kunde stämma.
Är du såhär känslokall?
Jag fattar ju att du inte alls är känslokall med ditt snudd på spydiga svar utan det är din gard i kombination med stolthet och din rädsla som talar åt dig.

Jag lät ditt svar sjunka in under dagen och tog mig upp från mina geggiga känslor. Jag kände instinktivt att jag skulle hem och skriva dig ett svar på ett mejl, men allt eftersom dagen fortlöpt har jag känt att jag kanske ska backa undan. För min egen skull.
Jag måste fundera, ordentligt, på varför jag hamnade i den här situationen från början med att känna mig trängd och kanske ställa mig den svåra frågan - är det värt att kämpa för?

Kennie
sön, 2020-11-22 - 22:04

Om jag förstår rätt så berättade du för honom att du kände dig trängd, och då slöt han sig helt och stängde dörren direkt. Kanske är det hans reaktion som gör att du tänker att det kanske är lika bra att det får vara som det är. För hur ska man kunna bygga en relation om man inte får vara ärlig med hur man känner utan att riskera att bli utkastad. Det låter som att han valt att missförstå dig av rädsla att bli avvisad. Såna rädslor har vi alla men om de får styra blir det aldrig någon närhet. Detta verkar vara hans sätt, ett svårt sätt om man vill ha kärlek och ro. Kanske säger dig din instinkt att det inte behöver vara såhär svårt.. Men besvikelsen kan vara tung att bära även om man vet att det är bäst vad som sker.. Ta hand om dig!

Dee
sön, 2020-12-06 - 21:02

När jag blickar tillbaka på min resa hitintills, på tisdag firar jag två år som nykter, så har alltid grundstommen i min vilja att få vara nykter varit friheten.
Frihet har drivit mig, helt klart.
Friheten är det finaste jag har i min nykterhet.
Därför kan det också kännas extra svårt de gånger jag inte får känna mig fri.
Hela det senaste halvåret har jag känt mig arg, ledsen och frustrerad, förbannad, över min jobbsituation. Det har inte gått en dag utan att jag kommit hem från min arbetsplats och varit arg, haft ångest, varit ledsen eller gråtit. Arbetslaget jag ingår i är delvis en dysfunktionell grupp, det är ledningen som gör att vi hamnar i kläm. När vi hamnar i kläm yttrar det sig i att gruppen inte funkar.
På det senaste har jag även känt mig trängd i den relationen jag haft med den äldre mannen - något jag tagit tag i och nu håller på en armslängds avstånd. Det enda som egentligen håller kvar den sista lilla biten av mitt hjärta, är skuld. Skuld att jag helt plötsligt tappade bort mina känslor och inte kan hitta dom igen.

Vad innebär egentligen den här friheten jag håller av så mycket?
Den innebär att jag får chans att fortsätta hålla min sjukdom under kontroll.
Den innebär en sån sak som att få ha en ledig dag från jobbet och göra produktiva saker.
Den innebär att jag fått tillbaka min lust att skriva, min förmåga att skriva och min kraft i orden pennan skriver på pappret - som jag saknat den!
Den innebär att få tänka klart.
Den innebär att kunna känna ansvar och sköta mitt arbete.
Att ta hand om mig själv.
Att kunna resonera. Känna känslor. Tänka. Andas.
Den innebär också att jag är en god vän. En fin dotter. Som älskar. Och tillåter sig själv bli älskad.

Jag vet att jag måste fortsätta ta hand om min frihet. Det är ett löfte jag avlagt till mig själv den 8/12 2018.
Oavsett vilket pris jag än får betala.
Jag står nu inför ett vägskäl och väger.
Ena benet säger åt mig att våga ta klivet ut. Säga upp mig.
Det andra benet säger "hallå, stopp, tänk dig för, osmart mitt i en pågående pandemi"
Mitt hjärta säger åt mig att slåss för friheten.
Min hjärna säger "Gör det symboliskt på årsdagen."

... Mig tämjer du aldrig.
/D

Kennie
mån, 2020-12-07 - 18:23

Till dina år och till friheten! Om man klarar det ekonomiska (om man inte hittar nytt jobb direkt) så förespråkar jag att ta sig bort från en dysfunktionell arbetsplats, det måste vara väldigt tärande... I övrigt låter det som att du använder friheten till goda saker! Jag säger som the Who: Got a feeling 21 is gonna be a good year!

Adde
mån, 2020-12-07 - 18:40

är så sanslöst mycket värd ! Jag är ju i den lyckliga positionen att jag inte är styrd av nåt arbetsliv men nu börjar jag känna av alla begränsningar i min rörelsefrihet. Jag vill resa, upptäcka, utvecklas men det mesta är stängt :-(

Men det är saker som jag inte kan göra så mycket åt annat än att vara lite busig och ta steget och göra saker som JAG vill !

Stå inte för länge på ett ben !