Är på semester och återigen slutar kvällen med att jag lämnas ensam med 2-åriga sonen på stan för att min man tycker jag sagt något elakt. Jag ber honom att vi ska gå och äta som planerat men han drar. Jag gåt til hotellrummet. Lägger sonen och försöker själv sova. Ont i magen och helt förkrossad och uppgiven. Han börjar drivka 14:30. Kl 21:30 har han hunnit få i sig 7 öl, 1 flaska vin och en shot.
Han skickar massor av elaka sms. Jag är på rummet igen 21:45. Han ringer vid 00:22 och frågar om jag tänkt låta honom sitta i lobbyn hela natten, full och sluddrar. Hur skulle jag kunna veta att han var i lobbyn??? Skulle jag då lämnat sonen ensam på rummet och åkt ner från 18:e vån för att ge honom nyckel? Det första han säger när han fixat ny nyckel är att han har bestämt sig nu. Han vill inte leva med mig och mitt sjuka beteende mer.

Nu på morgonen gick jag upp och åt frukost. Första han säger när jag kommer upp är att jag är taskig som inte wns frågar om han vill följa med och äta. Jag vill bara ta sonen och åka hem. Är så ledsen och känner mig totalt uppgiven. Det känns som att den enda vägen ur det här är att lämna, vilket jag inte vill egentligen. Men jag orkar inte leva så här heller längre. I snart 4 år har det varit så här. Jag sa till honom nyss att jag stannar endast kvar om han är nykter dem sista dagarna här. Han vägrade, säger att jag har rätt att ta mig en öl till maten om jag vill. Då ville han hellre att jag skulle åka.

Är det jag som överdriver, överreagerar? Är det här normalt?? Jag är helt knäckt och nedbruten av allt det här...

Snälla, ni som orkar, ge mig kloka råd. Det är första gången jag skriver här.

Tussilago

att i mitt fall är det så att jag i stort sett aldrig ringer min man och kollar honom. Han jobbar utomlands varannan vecka och jag ringer honom väldigt sällan. Han är högt uppsatt chef och har stort ansvar. När han är hemma ses vi ju och pratar efter jobb. Jag har inte ens koll på vilka tider han reser till och från utlandet. Vet i stort sett bara vilken dag han åker och kommer hem. Har i början frågat honom ungefär när han är hemma men har då i stort sett fått frågan om det är viktigt om han är hemma 14 eller 19.
Jag måste säga att jag faktiskt inte kontrollerar något när det gäller honom. Han själv kan stänga av telefonen när jag någon gång har ringt. Andra tillfällen har han inte svarat och hört av sig dagen efter istället. Själv kan han säga till mig att jag inte bryr mig som inte ringer honom när han sitter i bilen och har tråkigt på väg hem från flygplatsen.
Jag känner ofta likgiltighet!!!!!!!!!
Det spelar ingen roll, Bryr jag mig är det Fel! Bryr jag mig lite är det fel! Bryr jag mig inte alls är det fel!

Så, hur gör man?

/Tussilago

Vad är det som gör att du stannar kvar? Du har fått många råd här från första inlägget att dra... men något gör att du stannar. Vet du själv vad det är som
- hindrar dig att gå?
- gör att du väljer att stanna?
Läs tillbaka i din tråd och tänk att det är någon annan som skrivit. Vad skulle du tänka då?
Kram, mt

Tussilago

Jag behöver hjälp/råd..
Jag sa vid tillfälle igår att jag var sugen på att gå ut. Men sa vi kan se.Vid ett senare tillfälle säger S att han tycker det skulle vara kul att gå ut och titta på skinheadsen. Ja, säger jag. Vi får se sen. Vi börjar lyssna på musik. Kör varannan låt. Jag känner mig trött och har ont i magen. Han säger plötsligt, när ska vi droppa nyheten? Jag undrar vad han menar. Han menar när vi ska säga att vi ska gå ut, till barnen. Då säger jag att jag är för trött och inte orkar. Han blir sur, börjar plocka i ordning glas mm och går och lägger sig. Jag frågar varför han blir sur för det? Vi har inte bestämt att vi ska ut. Tjafset är igång. Jag blir förbannad för att han beter sig som han gör. Säger att han har druckit för mkt igen, vilket han blir sur över och säger till mig "det är nåt fel på din hjärna". Jag svarar förbannat nog i ilska "det är nåt fel på din alkishjärna". Jag går på toa och gör mig iordning för att lägga mig. Han kommer upp och letar efter sin telefon. Jag kommer in i sovrummet och han säger, "du får försöka lura någon annan." Vadå undrar jag? Du får lura nån annan kille med stor kuk, att ni ska gå ut och sen inte göra det. Jag säger att vi hade inte bestämt något. Tjat om det fram och tillbaka. Jag säger elaka saker som" jag fattar att du vill ut på krogen, du är ju känd för att alltid vara ute och fullast sen innan. Han blir skit arg, börjar kasta täcket på mig och kuddar. Han säger att jag är elak mm. Jag säger att jag sa det i ren ilska och bad om förlåtelse för det. Han säger att du ber aldrig om ursäkt, inte ens om man ber dig om det osv. Han klär på sig och ska gå ut. Jag säger, går du ut nu behöver du inte komma tillbaka mer. Han svarar, du, hur mkt hyra betalar du här? Vad bidrar du med här hemma överhuvudtaget? Sen går han ut på krogen. Kl är 23:30 och han kommer hem 02:45. Asfull och somnar på toa. Jag är såå ledsen..:( Han skärpte sig ett tag men nu har han börjat öka intaget igen, lite i taget. Nykter månd- torsd när han hemma. Den veckan han är iväg vet jag inte. Troligen dricker han då men mindre.

du skriver att du behöver hjälp och råd. Rådet att du ska dra har du fått sen ditt första inlägg här. Men du är kvar i relationen. Om du har läst min tråd "Att vara medberoende" så ser du att jag också fått olika råd men att jag inte följt dem. Jag tror det är viktigt att man gör sina egna val och att man känner att man själv har fattat de beslut man ska leva med i framtiden. Annars blir det någon annans förtjänst om det går bra och, kanske värre, någon annans fel ifall man ångrar sig.
Jag tror att jag har tipsat dig om tuvaforum tidigare? Om man lever med en människa som bejandlar en omväxlande som en dyrbar skatt och i nästa stund som en skitig trasa tappar man fotfästet och man blir osäker på vem man är. Då tror jag att man verkligen behöver en utomståendes hjälp för att kunna fatta sina egna beslut. Åtminstone behöver du skriva kontinuerligt här för att kunna följa din egen berättelse. Jag ställer samma frågor till dig som senast, för snart en månad sedan, men jag ställer dem i omvänd ordning
Vet du själv vad det är som
- gör att du väljer att stanna?
- hindrar dig att gå?
Fortsätt skriva här och berätta hur det går för dig. Skriv även de ljusa och lyckliga dagarna. Då främträder mer av "hela bilden" både för oss som läser och framförallt för dig själv.
Kram, kram / mt

barbalala

Mulletant är klok. Lyssna på henne. Hur långt kan du fantisera om hur det konkret skulle kunna se ut om du lämnade honom? Hur skulle du kunna bo? Hur skulle din ekonomi kunna se ut? Hur skulle dina vänskapsrelationer förändras. Hur skulle barnens relationer förändras?

Lelas

Åh, gumman... Vad jobbigt du har det.

Jag kan inte säga annat än det som mulletant och barbalala redan har sagt. Jag är den första att skriva under på att lösningen inte alltid är att lämna, men jag är också helt övertygad om att ditt sätt att sakta men säkert flytta dina egna gränser åt fel håll kommer att göra dig mer och mer illa...

Läs dina inlägg tillbaka genom tråden här. Vad skulle du säga till någon annan om det var h*n som skrivit dina inlägg?

Kram!
/H.

barbalala

Är du på forumet ibland? Jag tänker på dig och undrar hur du har det.

Brown eyes

Hej klarspråk
skönt att höra dina kloka åsikter har precis varit ihop med en blandmissbrukare ja han fick återfall o åkte in ja han tjattade på mig jag skulle komma o hälsa på lovade guld o gröna skogar o det lät så ärligt o realistisk det han sa han skulle fan sluta med skiten ville leva med mig o min son o vovven sakna oss som fan o han skrev underbara brev han ringde fanns alltid där för mig tyckte jag stötta mig i allt o jag var ljuset i hans liv jag älska honom verkligen efter 5 månader kom han ut tog tre dagar sen var han på skiten så jag tog min nyckel ifrån han skulle upp på sjukhuset o hälsa på han för han måddeså dåligt då låg en tjej där jag fick en sån chock o tuff var han mot mig detta gjorde så ont jag åt inte på 4 dagar var så ledsen chockad o besviken jag tolerara inga droger ändå har han mage att ringa o fråga mig om pengar fattar nog inte hur ont han gjort mig så han har utnyttjat o manipulerat mig o jag gick på allt men men han vet hur han skall göra jag har skrivit att vissa dig aldrig mer här när jag mådde lite bättre tror du inte han dök upp o jag mådde skit igen nu har jag skrivit att jag inte älskar han så hoppas han försvinner för gott ur mitt liv tro mig fan vad det gjort ont kommer aldrig någonsin tro eller lita på en manipulearnde missbrukare min erfarenhet e att dom älskar drogen mer än kvinnan sen dom , dom har nytta av o har pengar gör dom allt för. för att få pengar till sin kärlek drogen.

Tussilago

Jag orkar inte mer nu, jag tappar greppet om verkligheten och ångesten sitter som sten...mitt ex ringer efter helgens fruktansvärda bråk och säger att barnen är rädda och ledsna. Strax efter ringer min man och jag berättar om samtalet. Han blir så arg och sen är det igång. Han vill aldrig mer ha med mig och min före detta man att göra, han lägger allt på mig. Att jag vägrar svara när han ringt, att han är under isen och inte får stöd från mig osv. Jag får skaffa mig ett bättre liv. Han sitter nu och dricker och psykar mig med sms om hur jag borde gå tillbaka till mitt ex och leva lycklig familj med honom.
Han blev våldsam i lördags natt pga en helt obefogad svartsjuka från hans sida. Han slår mig i ansiktet med en kudde allt han orkar med 2-åringen liggandes vid sidan. Tar hårt om min mun och försöker pressa ihop den och råkar lägga sig på sonen som skriker till varpå jag blir tokig och börjar boxa honom för att få ut honom från rummet. 6-åringen är livrädd och gråter i sin säng osv. Han erkänner att han har problem och är sjuk men säger samtidigt att han ska köra en nedtrappning på alkoholen. Kvartal 1 2012 ska han ha slutat helt. Han forstätter skicka sms på sms om att jag kan vända mig till mitt ex, att han själv är under isen och att jag inte stöttar honom, att han vill att vi separerar så att jag och mina barn slipper honom. Han är glad att han tagit tag i sina problem och vet att han kommer lyckas, men just nu sitter han och dricker och är full.

Det känns som jag inte vill leva längre....

Det är farligt för dig och dina barn far illa. Om jag vore din granne eller arbetskamrat och skulle veta hur du och barnen har det skulle jag se till att ni får hjälp. Vad ska jag och vi andra här säga för att du ska söka hjälp? Jag önskar innerligt att du hittar kraften att söka hjälp och lämna den mannen som gör dig så illa. Det finns ett annat och långt bättre liv för dig och barnen. Kram, kram, kram / mt

Lelas

Tussilago!!

Åh, jag skulle vilja liksom ruska om dig för att få dig att se din egen verklighet...

Du MÅSTE ta dig och barnen ur den här situationen! Nu!

Precis som mm undrar jag vad jag kan säga för att du skall ta steget och söka hjälp... Jag känner mig så maktlös.

Kram, vännen!
/H.

Louise1

Å lilla Tussilago!

Lyssna på MT och Lelas. Det här är farligt, ta dig därifrån. Ge dig och barnen lite lugn och ro. Du kan inte göra någonting överhuvudtaget åt situationen där du är idag. Åk därifrån. Ni kanske kan reda ut det så småningom när ni har distans till varandra och han har fått bevisa att han kan vara nykter.

SNÄLLA ÅK!

Massor med styrkekramar till dig!
Louise1

Sayers

Jag har endast skrivit tre tidigare inlägg på detta forum, men läser ofta (ni är många som hjälpt mig på vägen från socialt drickande och soffvinvardagsdrickande till helt alkolholfri. Tack!).

Jag kan dock inte låta bli att kommentera nu.

Jag tänker på barnen. Inga barn ska behöva växa upp och vara rädda i sitt eget hem. Barn är helt utlämnad till de vuxnas försorg. De kan inte resa sig och lämna, de måste lita till att deras föräldrar tar hand om dem och gör det rätta.

Mitt hjärta brister när jag tänker på den lilla 6-åringen som gråter av rädsla i sin säng. Jag kan bara tänka på vilken enorm otrygghet den lilla känner på många plan. Jag tänker på 2-åringen som ser sina föräldrar slå varandra.

Jag behöver bara sätta in min fina 6-åring i scenen du beskriver så blir det otäckt verkligt vad dina barn upplevt.

Gör det som är det enda rätta för barnen. Hur du vill ha det i ditt förhållande med mannen är sekundärt.
Barnen har rätt till ett hem som är en fristad från bråk, fylla och våld. Är inte det en förälders skyldighet att se till det?

/Sayers - 41-årig tvåbarnsmamma

barbalala

på forumet Tussilago!

Jag håller med alla de som svarat dig! Fullständigt! Det är viktigt att du kommer ifrån den här mannen Nu!

Jag vill bara tillägga att du redan tagit ett jätteviktigt steg när du skrivit ner det som hände! Bravo! Du kommer kanske att ångra det, tänka att du överdrev, att det låter värre än det var... Men det är så vi fungerar när vi är i destruktiva relationer, vi förminskar problemen eftersom vi helst inte vill vara i den situation vi är. Det ÄR precis så illa som du beskrev det! Det är farligt för dig och för barnen! Att du i nästa stund kan känna att du tycker mycket om den här mannen är inget fel eller konstigt, men betyder INTE att du ska vara kvar där. Det är farligt!

Stora kramar till dig! / M

Tussilago

Min man befinner sig i utlandet, har druckit 4 dagar i rad...han är inte kapabel att ta sig hem...
Han är ensam där och jag känner inte en person jag kan kontakta som kan titta till honom där. Han är helt utlämnad.

Jag är så fruktansvärt rädd....
Han ringer mig om än sällan och säger att han mår dåligt, att han är under isen....att jag inte finns där när han behöver hjälp.
Jag är förstörd, hjälplös, maktlös, orolig och vet inte hur jag ska göra...
Tänk om det händer en olycka, kan han supa ihjäl sig??

Gud hjälp mig!

Lelas

Vännen... Jag lider med dig.

Ingenting kan jag säga för att lindra din smärta.

Kram.
/H.

PS. Ett tips kan vara att kolla upp om Svenska kyrkan finns på plats där din man befinner sig. De kan i vissa fall leta upp svenskar som är illa ute och göra vad de kan för att hjälpa dem... Jag kan inte lova något, såklart, men det kan ju vara värt ett försök. Kolla på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=643269 och se om du hittar platsen där han befinner sig.