Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?

Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.

Berättat för ett par vänner till honom vad som hänt via mail. De var undrande. Har sån ångest att jag berättat. Det var hans vänner från början. Vad gör man, ska man tiga eller berätta? Känner mig som att jag lagt något i deras knä de inte ville ha.

Lelas

Gumman, man ska berätta.

Nu vet jag ju ingenting om dina vänner, men att de är undrande betyder väl att de frågar för att de bryr sig? Att de har kontakt med dig och ställer frågan till dig betyder ju att de bryr sig om dig i det här också, och inte bara ditt ex. Eller hur?

Och vet du... du har inga som helst förpliktelser mot honom längre. Du kan ställa dig på taken och skrika ut att han är en alkoholist om du skulle känna för det - han har gjort sitt val, dvs valt alkoholen, så konsekvenserna är hans och inte dina. Jag menar inte att du skall skrika från taken, men... däremot menar jag att du absolut inte skall ha dåligt samvete för att du berättar.

Det är din historia också, du har rätt att berätta den.

Kram, hjärtat!
/H.

Tack älskade vän. Kändes konstigt eftersom de är hans vänner ursprungligen och de hade kanske inte förväntat sig att det var missbruk som låg bakom. Märkt tydligt att människor ofta vrider på sig när de får veta mer än de egentligen tänkt sig. Samtidigt kanske nödvändigt i min egen orocess att komma vidare. Många kramar till Dig!

Tack älskade vän. Kändes konstigt eftersom de är hans vänner ursprungligen och de hade kanske inte förväntat sig att det var missbruk som låg bakom. Märkt tydligt att människor ofta vrider på sig när de får veta mer än de egentligen tänkt sig. Samtidigt kanske nödvändigt i min egen orocess att komma vidare och även en möjlighet till att han inser läget. Många kramar till Dig!

Lelas

Ja, om de inte har anat missbruksproblem så är det klart att det blir en chock för dem. Men, det kommer de över.

Dessutom... det är sådana här saker som visar vilka som är ens riktiga vänner. Det visar sig vilka som tar ett kliv framåt och vilka som försvinner ut i kulisserna. Ibland kan jag tänka att det är lite skönt att "gallra" (missförstå mig rätt! ;-) bland vännerna på det viset - jag har ingen lust att lägga min tid och energi på folk som försvinner ifrån mig när jag behöver dem.

Kram, du vet var jag är! <3
/H.

En bok som redan rekommenderats i andra trådar men som alla borde läsa. Den hjälpte mig att bättre förstå vad som hänt och varför jag som anhörig reagerat som jag gjort. Mycket läsvärd!

Jag läser mycket om alkoholism. Framförallt för att bearbeta, försöka förstå vad som hänt och ge möljlighet till att komma vidare i livet. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag förstått att det var en sjukdom han hade. En sjukdom som inte handlar om flaskor och vätskor utan om förnekelse. Att ha en sjukdom men inte se den själv. Inte vilja se eller kunna se vad som händer en själv och ens omgivning. Tänk om jag hade den, skulle jag inte vilja att någon fullständigt ruskade om mig då? Hade jag agerat annorlunda i vår relation om jag förstått att det var en sjukdom? Hade jag blivit mindre arg, ledsen, besviken och sårad om jag haft det att relatera till? Eller räcker inte det heller? Det kanske är nästintill omöjligt att inte ta på sig en medberoenderoll när man tycker väldigt mycket om någon. Hade jag som Lena Holfve skriver i sin bok Botten upp kunnat motarbeta hans argument och förnekelse och kunnat bemöta honom på ett annat sätt om jag bara förstått att det var en sjukdom? Då hade jag inte sagt, för min skull kan du väl sluta, eller tänker du sluta på en parkbänk? Hade jag kunnat vara helt cool och säga; Jag hör att du säger att du inte har problem, men jag ser att du har problem och förstår att det är en del av en sjukdom som innebär att du förnekar verkligheten. Jag hör vad du säger, men du har fel, och jag har rätt. Jag känner rätt. Det är ett problem. Vad hade hänt egentligen om jag varit mer cool och inte reagerat så starkt. Hade jag bemötts av än större förnekelse och mått ännu sämre? Var går gränsen? OM jag från början insett att man kan bli medberoende hur hade jag agerat då? OM jag från början insett att han inte ljuger utan själv faktiskt är helt övertygad om det han själv säger och tror stenhårt på det. Klart han måste tycka jag är helkonstig som bara tiger och till slut inte kan bemöta argument. Bara bli helt tyst. Oförstående. Tillåtande. Hade ett annat angreppssätt från min sida ändrat något? Kunnat hjälpa oss? Tillbaka i maktlöshetens land.

Uppgiven

Hej, berättar hur det var för mej. Jag fick tag i boken medans eländet höll på, och andvände just de där uttrycken, "jag hör vad du säger men du förnekar....etc. men kan säga att det funkade inte det
heller. Möjligtvis kände jag mej lugnare när jag slutade tro att allt var mitt fel. Men på honom hade det INGEN verkan alls. Tyvärr får vi försöka förstå att ju närmare man står en missbrukare
destå sämre hjälpare. Därför finns aa och kan fungera, tror jag.

Lelas

Hej, Anonymt! :-)

Det är ju så lätt att vara efterklok...

Jag har också ägnat en del funderingar åt det där med att alkoholism är en sjukdom. En kvinna som jag träffade på mina anhörigträffar hade lämnat sin man och senare fått höra av en annan alkoholist: "Han stannade ju hos dig när du var sjuk - nu är han sjuk och du lämnar honom! Hur kan du göra så?". Hon var förtvivlad efter det påhoppet, såklart.

Men det är olika saker, tänker jag. Att vara sjuk i till exempel cancer kanske i sig inte är argument för att bli lämnad. På samma sätt är inte alkoholismen i sig heller ett argument för att lämna en relation. Däremot har inte cancer i närheten av lika destruktiva konsekvenser som alkoholism har.

Jag övervägde under en period att lämna min man. Men - inte för att han är alkoholist, utan för att jag inte kunde tänka mig att leva i en relation som var så krävande och söndrad. Sjukdomen kan jag stå ut med, men inte vad den gör med vår relation.

Förstår du hur jag tänker? Kram!
/H.

Tack Uppgiven för ditt svar. Jag har innerst inne en vag känsla av att det nog inte hade fungerat även om jag vetat. Att han bara hade tittat frågande på mig och sen sagt; Jaha, och vilken tur att du är helt perfekt. Vad begär du av mig? Får hoppas att det är så. Jag har en hemsk känsla av att ha övergivit en sjuk människa som jag fortfarande älskar och att han överhuvudtaget inte förstår varför jag agerat så konstigt som jag gjort för att slå mig loss. Pendlar mellan att se den friska och den sjuka människan. Tack för din erfarenhet inom området. //A

Uppgiven

Lite komiskt, men det va precis vad han sa. Citat: du tror du är så jävla bra och vet allting, du
är inte så bra som du tror och jag vet att andra inte heller tycker det! slut citat.
Grejen är väl att alkoholism och vissa andra psykiska sjukdomar går inte att lindra med kärlek, omtanke, stöd och hjälp men det är ju första tanken när någon mår dåligt, det passar ju att göra så
på de flesta andra sjukdomar. Sorg, cancer, influensa, benbrott och alla andra sjukdomar. Men just
dessa sjukdomar som påverkar psyket starkt är mer lämpade för proffs att ta hand om. Har en gång
träffat en psykiskt sjuk person (ej alkohol) hon blev våldsam mot alla och behövde tvångsvårdas.
Egentligen är det likadant med en gravt beroende, men där kan man bara rädda sej själv och därigenom
låta den beroende "gå ner sej helt" Jag anser att det är att hjälpa. Inte dra ut på pinan längre för för en alkoholist blir alltid sämre med tiden. Det är en sk proggresiv sjukdom. Det va mina åsikter,
efter allt jag läst i min förtvivlade jakt på svar varför alkoholisten gör som han gör. Hoppas det
gav något.

Hej Lelas :-)

Tror jag förstår hur du tänker. Mina känslor styrs av dagsformen. Ena dagen känner jag att det är rätt att skydda sig själv. Jag kunde inte göra annat än att rädda det liv som går och undvika att båda går under. Nästa har jag otrolig ångest för att ha övergivit. Jag skäms. Arbetar på och vill tro att det ligger mycket i det som också Uppgiven svarade och som så många säger; Det är extra svårt att hjälpa när man står nära. Ibland känns det som att jag tröstar mig med det för att överleva och andra dagar, när jag mår bättre, känns det som att det är verkligheten och att det är den jag måste förstå.

Tack, hemskt men samtidigt skönt att få sina tankar bekräftade. Det är ju precis så det fungerar. Man blir i princip idiotförklarad när man tar upp det. Egentligen vet jag så väl. Jag har provat och försökt så länge och så mycket och ändå ger jag mig inte. Inte ens nu när jag drivit igenom skilsmässa. Jag vill inte inse att jag ska ge mig. Det är säkert så att man ska överlåta vissa saker till proffs som du skriver, och så är det med stor sannolikhet när det gäller det här. Min grundtanke med att lämna var just att han skulle få upp ögonen, gå till botten för att sen ta hjälp. Det är bara så hemskt att acceptera att det bara kan gå åt ett håll om han inte väljer att göra något och den insikten verkar långt bort. Tack för ditt stöd och dina tankar! Mycket betydelsefullt.

Uppgiven

Blir glad att jag kunnat ge någon hjälp. Jag suger själv in allt som kan hjälpa mej. Har du läst
Nemos blogg? Han har skrivit boken Anfäkta, som jag läst fyra, fem gånger. Han är nykter alkoholist sedan många år. Han säger bla att jag hoppas att min fästmö ber mej dra åt helvete om jag tar ett återfall. Jag har även läst någonstans att alkoholister tackat
anhöriga för att de satt "stopp" när de senare kommit till insikt. Och vad jag kunnat läsa kommer ALLA
alkoholister att nå botten förr eller senare. Har de gott om pengar, jobb, familj tar det dock längre
tid, men förr eller senare når alla botten. För min sambo tog det ca ett och ett halvt år efter att
han lämnat mej. Har du kollat Jellinek kurvan? Googla på den och se var din alkoholist befinner sej
på skalan just nu. Lycka till när det gäller att komma ur dåligt samvete.

Tack för alla tips! Han befinner sig någonstans i mitten av kurvan, som var ny för mig. Boken ska jag köpa och det känns så skönt att höra att jag kan ta mig tillbaka till insikten att jag gjort detta för att hjälpa inte för att slå kull benen på honom. Önskar att jag kunde varit ännu tydligare för som det känns nu förstår han överhuvudtaget inte alls varför jag gjort så här. Men, tänker jag efter igen, det går ju inte att nå fram, hur man än försökt. Kanske, kanske har något av det jag försökt säga sått ett frö någonstans. Kram till dig Uppgiven! Hoppas att du har kommit bra mycket längre i din bearbetning. Jag inser att det tar tid. Vilken bra blogg förresten. Tack för tips!

Uppgiven

Jag är bara glad att dela med mej. Vet inte om jag kommit så mycket längre än du...Det är alltid
lättare att ge andra råd än att ta till sej dom själv. Jag bearbetar min förtvilan varje dag. Undrar,
hur det kunde det bli så här? Det som jag bär med mej som ett mantra är hans mammas ord: Var glad
att du är av med honom! Det har jag tagit till mej. Hon förstod, efter lite info av mej. Jag är så
glad för hennes ord, glömmer dom aldrig, hon sa även, jag och "farfar" tycker om er lika mycket
bägge två. Jag tänker ofta på de orden. Hon är klok, min svärmor. Men jag är ändå ledsen för hur det
blev, ville ha en familj. Kämpade så hårt, men det gick ändå inte. Jag har läst, läst och läst. Det
ger lugn för stunden. En timme eller två, sen mal det igång igen...kunde jag sagt, gjort något annat?
Men till slut inser jag att så är det inte, smärtsamt men sant....kämpa på, det gör jag. Livet är
så kort, vi måste försöka må så bra det går innan det är slut...

Åh, vad bra, vad skönt att din svärmor sa så, det värmer att höra. Min svärmor sa att jag hittade på och att det problemet verkligen inte fanns i deras släkt. Hur som helst tänkte hon i alla fall inte ta ut något sådant problem i förväg det var hon alldeles för gammal för att orka med. Dessutom kunde hon ju förstå att det inte skulle hålla mellan oss, vi är ju alldeles för olika och sen avslutade hon med att säga; Jag kände ju inte dig för ett antal år sen och jag mådde ju bra då också. Ett tag var jag arg på henne. Tänkte att hon ville visa en fin fasad utåt. Men sanningen är nog att hon tyvärr är väldigt sjuk i medbereonde själv. Det är nog en av anledningarna till att jag agerat som jag gjort. Det var liksom två mot en och till slut kände jag att jag höll på att bli tokig av allt förnekande. Vi sitter i samma båt vad gäller familj, jag skulle också velat ha en familj, men det blev inte så och innerst inne insåg jag att det inte är lämpligt med barn när föräldrarna inte mår bra. Antar att när man engagerat så mycket energi och vilja i att försöka få det att fungera tar det tid att inse att det inte alls blev som man ville utan precis tvärtom. Tack för att du finns där. Hoppas du får sova gott!