Hej, jag är ny här.
Har blivit kär i en man för ett år sen. Allt gick snabbt och allt kändes underbart. Vi förlovade oss. Några månader sen gick det upp för mig att han är alkoholist. Han är så fin, men alkoholen gör honom till en annan människa. Massor med lögner och svikna löften. Han erkände att han är alkoholist men fortsätter i smyg istället för att söka hjälp. Han är arbetslös och sitter mest framför tv-n hela dagarna. Emellanåt är han helt underbar och det kan hålla i sig i några veckor. Då känns det underbart. Sen kommer jag på honom igen.

De senaste två veckorna har jag hittat små tecken på att han super igen. Han förnekade. Varje gång. En dag i början av veckan när jag kom hem från jobbet betedde han sig väldigt märkligt och jag tyckte att han luktade alkohol. Jag var ganska misstänksam. Det blev lite ordväxling mellan oss. Han blev arg och rusade hemifrån “för att köpa medicin.” Han har svår diabetes och kronidk pankreatit. Jag brydde mig inte, men när jag en kvart senare upptäckte att bilen är borta ringde jag till polisen. De tog honom för grov rattfylleri. Jag ville fortsätta förhållandet och är villig att hjälpa honom att få professionell hjälp, vilket han efter gripandet sade att han ville ha. På måndag skulle han komma mig och ringa till beroendeenheten för att få hjälp. Jag trodde att det här blir vändpunkten i hans liv och att med mitt stöd a han kommer att ta tag i det och att vi klarar att reda ut allt. Han kan få alkolås och ta emot hjälp och få ordning på sitt liv.

Men nu har han pratat med sin bror som menar att jag gjorde fel som ringde till polisen. Enligt brodern är det konstigt att först “sätta dit” någon och sen erdjuda hjälp, så nu vill min pojkvän lägga vårt förhållande på is.

Jag är ledsen och besviken. Jag ville honom väl. Jag gjorde det jag tyckte var rätt. Jag ville inte sätta dit honom utan få honom att fatta att han måste söka hjälp.
Nu är det jag som är boven i dramat.

Vad hade ni gjort i min situation? Gjorde jag rätt eller fel som ringde polisen?

User37399

Jag har gjort detsamma. Två ggr.
Står för det och anser att det är en skyldighet.
Vill heller inte ha ett liv på mitt samvete utan att jag gjort det jag kan o polisanmält pågående rattfylla.
Mannen ifråga mår nu bättre och har aldrig klandrat mig för detta.
Tror ingen gör det som inte är medberoende.

Kort sagt, bra gjort!!

Klart du skulle ringa polisen. Hur hade du (eller hans bror) känt ifall han hade kört ihjäl någon? Han tog inte sitt ansvar mot andra människor som ska vistas i trafiken med honom och då tog du det åt honom och för det ska du ha all eloge. Jag vill inte att det finns grovt fulla människor som framför sin bil bland barn och andra oskyldiga. Förlåt men hans bror är en idiot.

Hej! Nilla24, Det finns väl ingen tvekan om att du gjorde rätt att anmäla en förare som du visste var berusad. Detta kan jag säga och då har jag ändå kört rätt onykter själv en gång på vinst och förlust för att hämta öl vilket jag inte kan säga att man känner sig direkt stolt över. Sent på natten, lite trafik och att man var rätt ung för längesen för över 35 år sedan. Då hade jag ett rätt så färskt körkort, vilket ändå inte är någon ursäkt för beteendet då det kunde ha gått hur som helst. Berusade personer ska inte framföra fordon. Hade jag stoppats av polis och då fått körkortet indraget så hade jag haft största förståelse för detta. Du kan vara stolt över din insats, du kan kan ha räddat både hans och andras liv. Man kan förstå att han som åkte dit just nu kan vara förbannad. Men nu vet du ju vad det är för person du har att göra med liksom. Vill du verkligen bilda familj med en person som är så pass respektlös är nog mer frågan du nog bör ställa dig så att säga.

@Nilla24 Tycker det blir lite semantik. Egentligen, om jag förstår dig rätt, började du inte med att sätta dit honom. Snarare försökte du få honom att öppna upp. Att börja prata om det han smyger med. När han då ljuger och drar iväg med bilen så ringde du polisen. En riktig samvetsfråga.

Man kan ju inte säga att det var fel egentligen. Hårt kanske men inte fel. Det han gjorde däremot var fel. Att han ljuger för dig och och sedan kör onykter. Det är fel. Kan förstå att skammen blir för stor för honom att hantera. Att han tappar ansiktet. Det kanske man kan säga till honom? Att du är ledsen att för den konsekvensen. Att du gärna vill att ni kommunicerar bättre för att slippa hamna där. Sedan skulle man ju vilja veta hur han tycker du borde agerat givet så som situationen var? Vad var alternativen när han gjorde som han gjorde. Hur skulle han gjort om det var omvända roller?

Om han inte är villig att vara ärlig med dig. Prata om bakgrunden till drickandet och att ni hittar ett sätt att faktiskt prata om allt på ett respektfullt sätt blir det ju svårt att bygga en framtid ihop. Hur gör man det om man inte kan vara ärliga med varandra?

Svår sits du sitter i. Frågan är vad som är viktigt för dig i en relation? Vad du vill ha ut av en? Viktigt att klargöra för sig själv tror jag så man inte hamnar i medberoende här. Tappar fotfästet och tystas för att vara honom tillags.

Gjort är gjort från bådas sida. Frågan är om ni vill vara med varandra och i så fall hur man kan göra för att ni båda ska återfå förtroendet för varandra? Ska det lyckas måste han nog släppa skammen och sin kaktus i form av beteende och du måste nog våga formulera vad en relation innebär för dig. Sätta gränser samtidigt som ni måste hitta till ärlig respektfull dialog. En där båda känner att det finns utrymme att vara ärliga, ha tillit och vara respektfulla mot varandra. Behöver man ringa polisen så har det ju gått rätt långt utför. Det måste även han inse och medverka till att hitta en bättre kommunikation framåt. Han måste ju inse att du blir orolig när han ljuger & drar iväg med bilen onykter. Den går ju inte bara att sopa under mattan.

@Nilla24 jag tycker att du gjorde helt rätt som anmälde till polisen men jag tycker samtidigt att om han vill lägga erat förhållande på is så gör det, framförallt för din egen skull. Jag har själv levt i medberoende och är själv nykter alkoholist och jag vet att hur mycket man än vill hjälpa så går det inte. Det är först när man börjar sätta gränser för sin egen skull som man kan må bättre själv, för det blir en enda karusell av det hela och det blir bara mer och mer destruktivt. Jag tror han är alldeles för fast i sitt beroende för att inse att du egentligen bara vill honom väl och i det skedet rättfärdigar han bara sitt eget beteende och söker stöd i den som håller med. Vill han att ni tar en paus i ert förhållande så välkomna det, för det kan bli till en förändring i ditt liv. Förmodligen inte i hans men hur sorgligt det än är, så kan vi som medberoende inte hjälpa den motparten i det.
Stort lycka till!❤️

@hoppfull2024 tack för dina stärkande ord. Det är så smärtsamt och sorligt, men jag börjar förstå att inte ens detta kommer att bli en vändpunkt i hans liv. Jag träffade honom efter en tuff period i mitt liv, efter mycket kämpande och sorg, när jag äntligen kom i balans igen. Och jag var på väg att ge upp otaliga gånger när dalarna i förhållandet kom. När jag blev trött på lögner, att alltid ge och kämpa och leva på hoppet att det kan bli bra. Jag förstår nu att det är med mig själv jag måste jobba med, men det känns tufft och ganska ensamt.
Tack för att ni finns här och ger stöd. Det betyder otroligt mycket att veta att man inte är ensam. ❤️

@Flarran jag önskar verkligen att vi ska kunna prata om det på ett ärligt och öppet sätt. Och det är just de tillfällena när han öppnade sig och kändes ärlig som hoppet alltid tändes hos mig om att det kan bli bra. Att han är värd att få en chans. Min känsla är att ingen i hans omgivning fattar hur illa det är. De kanske fattar men har givit upp? Låtsas om att det inte är så farligt?

Du ställer viktiga frågor. Vad innebär en relation för mig? Ömsesidighet antar jag. Och jag förstår att han är inte kapabel till det på grund av den här hemska sjukdomen. Jag har varit ovetande om hur mycket elände alkoholen ställer till med. Jag har varit ovetande om att, precis som vid obotlig cancer, kan man bara se på hur en annan människa förtvinar. Den maktlösheten är så otroligt svår att stå ut med.
Jag har förstått att jag behöver hjälp själv. Hela mitt liv handlar om att vara medberoende. Det är en tung insikt att bära vid 58 års ålder.

Jag har ansökt om att få hjälp av kommunens beroendeenhet och jag hoppas att så småningom bli helare än vad jag känner mig just nu.

Jag kommer att göra allt jag kan för att jag inte ska sluta som en bitter människa som har varit offer hela sitt liv. Tack för dina värdefulla tankar!❤️

@Nilla24
Jag också tycker du gjorde rätt i den situation som var.
Man ska helt enkelt inte dricka och köra, allt möjligt kan hända både en själv och andra.
Du hade omdömet, inte han.

💜

@Nilla24 jag tror också att en del i ekvationen kan vara att män inte alltid får med sig ett vokabulär hemifrån som gör att de kan sätta ord på känslor. Jag har haft relationer med ett par män som i många hänseenden var fina, kloka, omtänksamma, intelligenta etc men fullständigt saknade förmåga att förstå antingen sitt eget beteende eller förstå andras. Det var liksom obegripligt för dem att någon kunde reagera på något de gjorde eller gissa sig till orsaken till att de gjorde det. Själva hade de aldrig funderat, de bara gjorde. För mig var det lite av en ögonöppnare. Det är ju svårt att ha dialog med någon som så att säga är totalt oförstående oavsett vad som händer.