Hej, jag är ny här.
Har blivit kär i en man för ett år sen. Allt gick snabbt och allt kändes underbart. Vi förlovade oss. Några månader sen gick det upp för mig att han är alkoholist. Han är så fin, men alkoholen gör honom till en annan människa. Massor med lögner och svikna löften. Han erkände att han är alkoholist men fortsätter i smyg istället för att söka hjälp. Han är arbetslös och sitter mest framför tv-n hela dagarna. Emellanåt är han helt underbar och det kan hålla i sig i några veckor. Då känns det underbart. Sen kommer jag på honom igen.
De senaste två veckorna har jag hittat små tecken på att han super igen. Han förnekade. Varje gång. En dag i början av veckan när jag kom hem från jobbet betedde han sig väldigt märkligt och jag tyckte att han luktade alkohol. Jag var ganska misstänksam. Det blev lite ordväxling mellan oss. Han blev arg och rusade hemifrån “för att köpa medicin.” Han har svår diabetes och kronidk pankreatit. Jag brydde mig inte, men när jag en kvart senare upptäckte att bilen är borta ringde jag till polisen. De tog honom för grov rattfylleri. Jag ville fortsätta förhållandet och är villig att hjälpa honom att få professionell hjälp, vilket han efter gripandet sade att han ville ha. På måndag skulle han komma mig och ringa till beroendeenheten för att få hjälp. Jag trodde att det här blir vändpunkten i hans liv och att med mitt stöd a han kommer att ta tag i det och att vi klarar att reda ut allt. Han kan få alkolås och ta emot hjälp och få ordning på sitt liv.
Men nu har han pratat med sin bror som menar att jag gjorde fel som ringde till polisen. Enligt brodern är det konstigt att först “sätta dit” någon och sen erdjuda hjälp, så nu vill min pojkvän lägga vårt förhållande på is.
Jag är ledsen och besviken. Jag ville honom väl. Jag gjorde det jag tyckte var rätt. Jag ville inte sätta dit honom utan få honom att fatta att han måste söka hjälp.
Nu är det jag som är boven i dramat.
Vad hade ni gjort i min situation? Gjorde jag rätt eller fel som ringde polisen?