av Lúthien

Lúthien
mån, 2026-02-02 - 15:52

Mitt inlägg här råkade postas utan min fråga, men testar igen ❤️

Min pappa är alkoholist. Det har pågått under flera år, och det har varit så mycket av en gråzon så det har varit svårt att inse att han faktiskt är alkoholist. Pappa har haft perioder i livet med psykisk ohälsa, och då trodde vi först att hans drickande hade koppling till dessa perioder. Men nu har han en osund inställning till alkohol även när han mår bra, och vi insåg för länge sen att han fastnat i ett beroende. Problemet är att han själv förnekar det helt. Jag tycker också att man märker av andra förändringar hos min pappa även när han är nykter. Han är mer lättretlig, tröttare m.m. Är därför orolig över hur detta påverkar hans hälsa i det långa loppet.

Vi har försökt allt i flera år. Har använt oss av alla samtalsmetoder och knep man ska använda sig av som anhörig. Vi har pratat så många gånger och lyft våra känslor och vår oro precis som man ska (jag-budskap, aldrig i stunden utan dagen efter o.s.v.). Vi umgås aldrig kring alkohol, har aldrig alkohol hemma. Firar inga högtider med alkohol. Alkoholen existerar helt enkelt inte i vår relation längre, men ändå så händer det gång på gång att han tar chansen att dricka när han får den, t.ex. på semester eller fest hos andra eller köper alkohol själv och dricker i smyg när han är själv. Och vi tar upp allting igen. Ibland är det bara som att han låtsas lyssna och ibland känns det som att han verkligen har lyssnat på oss. Han säger att han förstår och ska bättra sig. Det kan komma perioder där det går bra, men sen trillar han dit igen. På nyårsafton passade han på då han var på fest som vänner utanför familjen ordnade, och nu har vi märkt att han har alkohol och dricker i smyg i ett förråd/garage han har som sin arbetsplats. Det är 2-3 km därifrån och hem, och han kör alltså bil denna sträcka påverkad av alkohol. Hade polisen stoppat honom hade han åkt dit för rattfylla. Jag skäms för att säga det men jag önskar nästan att det ska hända, så han får ett uppvaknande.

Droppen var i helgen när han varit där en hel dag och kom hem två-tre timmar senare än han skulle, märkbart berusad och luktade av alkohol. Jag älskar min pappa och nykter är han världens finaste människa. Onykter är han en helt annan person: dryg, otrevlig, arg, svamlar, flummig… och det värsta är att han kan börja härja på min mamma om helt oviktiga småsaker. I helgen klarade jag inte av mer när han gick igång, jag exploderade och gick till försvar mot honom för min mammas skull. Men som vanligt förnekar han såklart att han druckit, och nästa morgon är det som att ingenting har hänt. Det värsta var att min treåring hörde allt detta och blev rädd och ledsen, och jag känner att nu har det gått för långt. Detta har redan gått ut över mig och mina syskon, våra respektive och vår mamma, men det ska inte behöva gå ut över mina barn. Pappas drickande måste börja få konsekvenser, och det enda jag kan komma på nu är att bryta kontakten. Vi orkar inte prata mer, diskutera mer, försöka hjälpa och stötta eller sätta upp regler, för ingenting funkar. Jag har ingenting kvar att ge. Jag har en treåring hemma och en bebis i magen beräknad senare i vår, och jag vet inte hur jag ska orka vara en bra mamma om detta får fortsätta påverka våra liv. Jag känner också hur detta påverkar mitt mående och min hälsa, och jag kan inte tillåta att detta får påverka min graviditet och bebisen, men är livrädd för vad den här stressen gör med oss.

Jag vill ha en relation med min pappa och att mina barn ska ha en relation med sin morfar, men jag kan inte hjälpa honom, prata med honom eller få honom att lyssna, och jag kan inte fortsätta umgås och låtsas som ingenting heller. Jag vet inte vad vi kan göra mer som vi inte redan gjort under så många år nu, då jag vet att vi följt ”handboken för anhöriga till någon med alkoholproblem” till punkt och pricka. Inget hjälper. Det har varit för många löften om bättring som har brutits, och nu orkar vi inte mer.

Det hemska är också hur detta påverkar vår mamma. Jag och vi (mina syskon) vill finnas där för henne, stötta och hjälpa henne. Hon vet att hon alltid har vårt stöd och vi gör vårt bästa för att hjälpa, men hon måste få hjälp och prata med någon professionell också, och vi har försökt flera gånger att få henne att göra detta. Hon är alltid den som ställer upp för alla andra, och jag är så orolig för att hon snart inte klarar mer och hur denna ständiga oro, stress och ångest påverkar hennes liv och hälsa. Hon vet att hon alltid är välkommen till oss och får bo här, men hon skulle också bli förkrossad om vi säger att vi inte kan vara hemma hos dem mer tills pappa inser sitt missbruk och tar hjälp. Jag känner mig inte trygg där längre efter den här helgen och vill inte utsätta mitt/mina barn för liknande situationer igen. Jag har insett att jag nog inte kan hjälpa min pappa, där är det nog bara någon form av konsekvens/bryta kontakt som återstår. Men kanske kan jag hjälpa min mamma att ta hjälpen hon behöver på något sätt?

Rike
mån, 2026-02-02 - 18:50

Vilken bra beskrivning o så tufft!

Men du.. jag skulle vilja plocka bort dina föräldrar ur ekvationen nu och istället fokusera på dig själv.
Du behöver kanske bryta helt, få samtalsstöd? Du är så klok i dina tankar kring dig och dina barn, men jag tror att det kräver en gränssättning från din sida.
Skulle du klara att meddela att du tar en paus på säg två månader helt utan någon kontakt för att återhämta dig själv?

Och jo, jag vet.. samvete o skuld osv.. men dem är inte ditt primära ansvar - det är dina barn.♥️
Kram Från en som själv brutit helt med sina.