Hej alla, mitt första inlägg.
Jag har nog alltid vetat att jag haft problem med alkohol. Ända sen jag var ganska liten och började dricka för jag kunde aldrig sluta dricka och blev alltid fullast. Det var målet. Men man var ju inte beroende för då behöver man dricka varje dag trodde man.
Jag och min dåvarande bästa kompis började dricka runt 14 års åldern. Jag har alltid varit ganska blyg och tillbaka som person så alkoholen hjälpte mig att bli en mycket trevligare person tyckte jag. Såhär såg åren ut, man drack på helgerna så ofta man kunde. Men med åren förstördes relationer, ångest. Jag har druckit ensam och kan inte sluta om jag börjar. Som någon sa, det är som rysk roulette. En dag kan man dricka ett glas men inte den 3 e dagen.
Summan av kardemumman. Jag fick barn runt 25 år och slutade då dricka under många år. Men tänkte äsch ja har hållit upp så många år jag har inga problem och började så småt igen. Men upptäckte snabbt att det inte funkade för jag blev jätte full en midsommar och skämde ut mig på fest. Sen dess har jag inte druckit en droppe. Och inte druckit under mina barns uppväxt heller förutom då lite förra våren. Och känner enorm skuld mot mig själv som ”tog ett återfall” efter så många år. Så ligger här ett år senare med ångest då jag förknippar landstället med fylla där jag nyss kom hem ifrån. Vet inte hur jag ska kunna njuta fullt ut av landet för det var där vi alla söp så mycket alla år.
Vet inte vad jag vill egentligen med inlägget. Mer erkänna att jag är alkolist (dock nykter) men minnena gör sig påminda och undrar hur ni andra hanterar er bakgrund i vardagen utan alkohol?