Jag provar att lägga min fundering här inne, hos er som kommit lite längre på resan!
Hur mycket pratar ni med er partner om ert a- beroende? Vi har inte pratat så mycket om det, efter den mest akuta fasen när jag sa att jag måste sluta med A och han fick hälla ut typ 15 vinflaskor..
Vill inte att det ska bli den rosa elefanten i rummet men vill heller inte prata för mycket om det.
Så hur gör ni andra?

Och hur och vad säger man till barnen? På helgerna nu (och nån gång under semestern) så tar vi gärna nåt glas a-fritt vin. För mig är det väldigt viktigt att försöka förmedla till barnen att det just är a-fritt i glaset och i flaskan i kylen. Har inte sagt nåt till dom än att jag slutat med A, vet inte om jag borde det och i så fall vad jag ska säga.. Barnen är i olika åldrar, så måste i så fall anpassa lite efter varje barn tror jag.
Hur har ni gjort?

Hoppas alla får en härlig söndag!
Kram 🌺

Jag är skild sedan några år tillbaka och har ingen ny partner. Jag uppträdde kraftigt berusad inför min son (nu 16 år) vid två tillfällen inom loppet av en vecka eller två. Då tog jag beslutet. Informerade exmaken direkt. Han är pappa till barnen och behövde veta eftersom jag gjort vår son illa. Berättade också för sonen att jag slutat. Sedan trodde jag under en längre tid att han och jag behövde prata mer om det men så var det inte. Han var liksom inte intresserad när jag närmade mig ämnet. Någon här inne skrev till mig att han nog var fullt nöjd med att jag var nykter och att inget mer behövdes. Och så är det fortfarande 1,5 år senare drygt. Sonen är nöjd jag är supernöjd!

@Mamsen Jag har liknande erfarenhet som Charlie. Mina barn (15 o 17 nu), uttryckte tydligt att de for illa av att jag drack för mycket. Jag slutade vid årsskiftet. Jag har inte pratat om det särskilt strukturerat, nåt ord här o där kanske om att jag inte dricker. Det har mera blivit naturligt att dottern ber om skjuts en lördagkväll kl 20. Förr var det inte lönt. Sonen söker sällskap helgkvällar o sitter med vid TVn, vilket han aldrig gjorde innan. För mig känns det bra såhär. Jag visar i handling istället för i ord på nåt sätt.

@Sattva @Tofu ja, man vill ju absolut inte tvinga på de massa onödigt prat heller! Skönt att ni märker skillnad på barnens beteende 💕.
Avvaktar lite tror jag... Får se om jag i höst tar hjälp av en sponsor på AA, då lär väl detta komma på tal i så fall.

@Mamsen För mig var det viktigt att förklara för barnen att jag inte drack längre och att det var därför jag plötsligt kunde köra bil närsomhelst, ville följa med på diverse aktiviteter, inte sov halva dagen osv. När dom väl fattade detta, att jag aldrig tänker dricka mer så var allt lugnt liksom. Ett stort lugn och trygghet infann sig hos dem. Efter detta så är det helt naturligt även för dem, att jag inte dricker. Så vi pratar aldrig om några särskilda händelser eller så. Mer så som Tofu beskriver, om alla fördelar med att inte dricka alls, om det kommer på tal, eller när de ser fulla personer osv.

p.s Det tog några månader innan de riktigt trodde/ fattade att jag aldrig tänkte dricka mer. Där kunde jag ha startat tidigare med att verkligen få dem att förstå detta.

Mina barn var då 12, 19, 25 och 31, när jag slutade dricka, var olika med pratet..Den yngste sonen, och jag har alltid pratat om problemet. Han bad mig flera gånger sluta dricka..Och blev ledsen när jag inte gjorde det..Dom äldre barnen, hade också pratat med både mig och deras pappa om drickandet..Det var mycket ilskna och ledsna sms jag har fått från barnen..Yngsta dottern skrev en massa brev som hon lade på olika ställen, så jag skulle hitta dom..Där stod om mitt och pappans fyllegräl, om att jag ville skiljas Mm. Så tungt att läsa..Med tiden har dom i början tagit upp olika saker, som har varit..Yngsta dottern hamnade i fel sällskap ett tag, men det ordnade upp sig..❤️..Jag har sagt till barnen att dom gärna får prata om mitt drickande om dom vill..Nu har tiden gått..Och det finns inte så mycket som skaver längre..🍃

Jag har slutat 2 ggr. Första gången hade barnen inte märkt så mycket och då sa jag att jag blev trött av att dricka, vilket var sant eftersom jag drack på nätterna mest och sov på helgmorgnar. Sen började jag tyvärr igen. Den här gången märkte min dotter så jag har behövt prata om det. Jag tycker att det är viktigt att inte backa undan. Det är inte deras hemlighet att bära, så jag har varit tydlig med att de får prata om det om de vill även med andra. Och sen vill jag att de faktiskt blir lite medvetna om hur alkohol funkar och att jag har medicinerat med det, men det är sällan vi pratar om det. Om de frågar svarar jag och jag pratar ibland om att det är ”farligt” och att det påverkar hjärnan precis som andra droger.
Det viktigaste är att de inte ska skämmas. Det tråkigaste att minnas är väl när jag lovat att inte dricka men gjort det ändå. Eller när jag ljugit om att jag druckit. Jag har pratat om det också med min dotter.
Det är inte ens livs stoltaste ögonblick, men jag tänker att det är lite viktigt att de får vara besvikna, arga, ledsna och att man tar på sig ansvaret och gör allt för att bryta beteendet.