Oro och hopp

Profile picture for user bennys

Druckit alldeles för mycket sedan ca två år tillbaka, gick in i en svår förlossningsdepression efter att min dotter föddes och blev extremt ensam i det nya moderskapet. När hon somnade för natten åkte vinet fram, aldrig någonsin då hon var vaken.

Jag kom ur min depression men alkoholvanorna levde kvar, jag inbillade mig att det bara var med alkohol jag kunde slappna av, somna, vara lycklig, dansa, ja allt som gör livet värt att leva.

För några månader sedan vaknade jag upp med en konstig smärta/tryck under höger revben, hypokondriker som jag är har jag tagit alla turer som finns runt levercancer, levercirros osv.

Tog till slut leverprover som alla var normala (GT, Alat, asat osv), förutom bilirubinet som var något förhöjt. Den dödsångesten hoppas jag aldrig mer uppleva.

Läkaren viftade bort min oro med hur ung jag var och att inga andra prover visade på något konstigt. Jag fortsatte dricka, mycket mer sällan än tidigare, men ändå.

Smärtan under höger revben kommer och går, kan vara fri från känningar en vecka, för att de sedan ska återkomma.

Blev sjuk och gick till vc idag, bad läkaren ta om bilirubinprovet samt blodvärde och andra hälsomarkörer som visade förhöjt värde av bilirubin fortfarande.. kan ju bero på gallsten men det enda min hjärna kan tänka på är att jag supit sönder levern, innan 30 år fyllda.

Idag är min tolfte nyktra dag, det var inte oron för hälsan som fick mig att sluta, utan att jag fick nog av att vara en halv person, en halv mamma, nog av att inte ha energi att hitta på saker med min lilla tjej, nog av att inte vara jag.

Jag saknar inte alls alkoholen, men är livrädd för framtiden. Tänk om den inte finns, iallafall inte med mig i..? Vad har jag gjort?

Mvh
Rädd

Profile picture for user Se klart

Vad du har gjort är att ha tagit ditt livs bästa beslut - om det är så att du tänkt sluta dricka, smussla och må dåligt.
Läs runt här, under fliken ”förändra ditt drickande” finns många som är där du är- i startfasen. Läs och skriv, välkommen hit!

Profile picture for user TappadIgen

@bennys Jag kan sympatisera med det du känner och går igenom. Nu är det 2 och ett halvt år sen ungefär som jag blev nykter, men första tiden präglades av en hel del ångest samt funderingar kring hälsa, precis som du hade. Jag fick till och med till ett LGP-ultraljud. Jag antar att du som jag har läst väldigt mycket om olika slags leversjukdomar på internet. Det som är lite tokigt med det är ju att de dels inte målar upp en fullständig bild eller är särskilt mycket till hjälp för självdiagnosticering, om man nu inte råkar ha alla symptomen som brukar räknas upp och dels är det ju faktiskt också en del information som man hittar som säger emot annan information. Det som hjälpte mig mer än alla sidor som sökmotorerna förmåddes att hitta var att få ta del av faktiska människors upplevelser genom anekdotiska berättelser. Visst hade de inte enkom goda nyheter att förtälja, men var ändå det som gjorde mig nöjd med var jag är idag och funderar inte särskilt mycket på det längre.

En sak som kanske både kan kännas jobbig men samtidigt också lugnande på något sätt är att blodproverna man tar egentligen inte säger så särskilt mycket. Det är väl egentligen den allra vanligaste missuppfattningen att blodproverna är diagnosticerande på något sätt. Jag läser ganska ofta på forumet t.ex. att någon skriver "Blodproverna visade att det inte är några leverskador". Det är ju bara det att blodproverna inte kan visa om man har leverskador eller ej. Du kan ha förhöjda nivåer på alla värdena, GT/ALAT/ASAT/ALP utan att ha någon leverskada och du kan ha bra värden på alla trots att du är döende av skrumplever.

Jag hoppas att du inte har missat att just förhöjt bilirubin är förhållandevis vanligt genom Gilberts syndrom som uppskattas förekomma hos runt 5% av befolkningen? Jag kommer inte ihåg de exakta siffrorna, men man uppskattar att i Sverige kan det vara upp till 10%. Det är ju en egentligen ingen sjukdom ens, då den inte ger högre dödlighet eller något alls. Det är en genetisk variation som göra att levern inte tar hand om lika mycket bilirubin som hos andra som inte har den genetiska variationen. Man brukar räkna med att en isolerad bilirubinstegring i de flesta fall beror just på Gilberts. I vissa fall kan det också vara att man har problem med de röda blodkropparna, som i sig kan ha andra orsaker. Men då borde man också ha några andra indikationer och inte en isolerad bilirubinstegring. Gilbert påverkar ju inte de övriga leverproverna, utan endast bilirubin.

Gallsten är såklart också en möjlighet, men de brukar ju påverka också ALP och GT.

Men som du ser går det ju inte att ställa en diagnos på endast blodprov utan man får ju titta på en helhetsbild med symptom och anamnes, som ju din läkare förmodligen har gjort.

@bennys skrev:"är livrädd för framtiden. Tänk om den inte finns, iallafall inte med mig i..?"

Som lekmän på forumet så kan vi såklart inte veta om andra anonyma användares hälsotillstånd eller deras framtid, men baserat på vad du berskriver så förstår jag din oro men att den med stor sannolikhet är obefogad. Du har ju slutat dricka. Med ett fortsatt drickande hade det varit en annan sak. Sen förstår jag att du är orolig ändå, när det finns faktorer som du inte längre kan påverka. Men det bästa rådet jag kan ge dig är att ta kontroll över de saker du kan kontrollera och försök att släppa resten.

Ta hand om dig själv och fortsätt att vara nykter. Oavsett anledningen till bilirubinstegringen så kommer att avstå från alkohol att vara till hjälp. Ta hand om dig själv i övrigt också och försök att njuta av att spendera tid med din lilla tjej nu. Oavsett vilket hälsotillstånd man är i vet man ju aldrig hur lång tid man har kvar. En viss oro kan vara bra, om det gör att man undviker saker som är dåliga för en, men en ständig oro berövar oss ju bara nuet för att vi inte vet vad som väntar imorgon. Men vad har morgondagen för någon mening om den också berövas oss genom oron för nästkommande dag igen?

Är det nu Gilberts du har t.ex. så är det bra att undvika alkohol, men det är ju inget som kommer att påverka dig särskilt mycket i övrigt.
Är de gallsten, så är det också bra att undvika alkohol samt allt för fet mat. Det behöver du ju förvisso också snart få diagnosticerat, men det kommer ju sannolikt inte att påverka dig så mycket heller, mer än smärta och någon operation men långt ifrån den dystopiska bild du målar upp.
Är bilirubinet ett tecken på en hepatocellulär skada, så är den ju ändå i såfall i sin linda med tanke på att inget annat upptäcktes på blodprovet eller att din läkare fäste vid något annat med tanke på anamnes och symptom. OM det nu skulle vara så, är det ju väldigt viktigt att du avstår alkohol, men gör du bara det så har du ju ändå goda framtidsutsikter. Det finns många exempel på människor som gör livstilsförändringar och sedan lever ett långt liv och dör till slut gamla, med och inte av en leverskada.

Profile picture for user bennys

@TappadIgen Tack för ditt fina inlägg, det uppskattas och hjälper lite. Vid första blodprovet så kunde jag tänka att det var Gilberts, eftersom inget annat visades på leverproverna, men eftersom det senaste blodprovet visade på förhöjt konjigulerat bilirubin, och normalt okonjugulerat, så ökade oron markant eftersom ett förhöjt värde av detta (enligt internet) bör ge misstanke om skada på lever eller galla.

Du har så rätt i att det inte lönar sig att vara orolig i onödan, men det är så himla svårt, och när allt inom vården tar sådan tid.

Till historien hör att jag även brottas med svår bulimi, som gör att psyket inte riktigt är så starkt som det har varit, och ångesten ständigt är närvarande.

Jag vill bara göra ett ultraljud och få bekräftat vad mina problem rör sig om en gång för alla, jag är helt utbränd efter att ha levt med konstant oro för min hälsa sedan i oktober. Är också så arg på mig själv att jag endast skärde ner på drickandet efter första blodprovet, och inte slutade helt.

Men, framtiden är det enda vi kan påverka, jag ska fortsätta mitt nyktra liv och försöka må så bra jag bara kan under helgen, och så får jag helt enkelt ringa till min läkare på måndag och be om ett ultraljud.

Problemet är att min oro och trötthet påverkar mitt jobb, jag kan inte fokusera riktigt på någonting annat än min dödsångest.

Mvh
Trött

Profile picture for user TappadIgen

@bennys Det du beskriver berör mig och jag förstår att det är ohållbart att ha det som du har det. Rent rationellt förstår du att oron inte hjälper, men samtidigt är ångest av en sådan natur att vi endast kan påverka den indirekt. Jag skickar dig en kram i alla fall och tänker att du kanske kunde få prata med någon och kanske få något utskrivet som kan stötta dig litegrann tills du kommer ur det? Atarax t.ex. är varken vanebildande eller har någon leverpåverkan och kunde kanske hjälpa dig?

Jag fick själv Atarax utskrivet och såg till att göra det jag kunde göra. Jag la om mina vanor och fick ordning på min sömn, delvis med hjälp av just atarax och det blev bättre med tiden.

Det är ju inte säkert att det är Gilberts, men värdena man har när man har det varierar också över tid. Det är ju därför som det är så svårt att diagnosticera. Jag tänker också att din läkare borde ju haft koll på konjugerat vs. okonjugerat. Jag förstår om du inte vill dela med dig, men vad hade du egentligen för värden?

Sen tänker jag också på att du förmodligen målar upp de värsta tänkbara scenarion, det är ju lätt det man gör. Men även om man tänker sig det värsta tänkbara scenariot så är det inte så illa ändå som du tror. Det finns trots allt många solskenshistorier när det kommer till människor som har druckit sig till leverskador. Det alla har gemensamt är att de har slutat dricka, vilket du har. Jag tänker på en man som av olika anledningar eskalerade sitt drickande till otroliga nivåer. Han blev av med jobbet och satt till slut bara hemma och drack. Han hamnade på sjukhuset, gul i hela hyn och uppsvälld mage av ascitesvätska. Han hade inte ens själv noterat de symptomen för han var aldrig nykter. I början trodde de att han inte skulle leva länge nog så att han skulle klara sig till transplantation. Efter ett tag visade det sig att han nog skulle göra det och han hamnade på levertransplantationslistan. Nu sedan några år, är han inte ens listad längre för han behöver ingen transplantation och som det ser ut kommer inte behöva en. Det är nu lite över 10 år sen han hamnade på sjukhus och jag minns inte om han fick sluta helt med sina mediciner senast eller om han hade en kvar, men han lever ändå ett ganska normalt liv, fast han är försiktig med vad han äter. Nu är det här ett extremt exempel och alla som går så långt som han gjorde klarar sig naturligtvis inte lika bra. Men det visar ändå att man har goda chanser att vända på skutan även om man skulle ha ådragit sig leverskador, vilket ju är långt ifrån säkert att du har gjort.

Som sagt ska man nog inte vänta så länge som han gjorde så man ligger döende i en sjukhussäng innan man slutar dricka, för det tillhör nog inte normalfallen att man gör en sådan återhämtning. Men det finns gott om andra exempel på återhämtningar också. Tyvärr finns det ju exempel åt andra hållet också när folk fick lite tidiga signaler på att levern kanske börjar att hacka lite, men där man valde att fortsätta, förmodligen på grund av beroendet.

Tyvärr finns väl inte det där mellantinget. Oftast är man antingen alldeles för oroad för alkoholens effekter så att det är debiliterande eller så är man inte oroad alls och fortsätter att dricka.

För levern kan ju återhämta sig till en viss gräns, även om ärrbildning som redan skett inte går att reparera. Att det är lite olika från människa till människa hur bra man kan återhämta sig beror nog både på gener och vad vi utsätter den för. Att sluta med alkohol t.ex. är ju ett måste, men sen kan ju annan kost vara dålig för den också. Jag skulle kunna tänka mig att om man tar två personer som båda slutar dricka alkohol men som redan har ärrbildning så kommer det att gå bättre för den som äter vettigt jämfört med den som äter skräpmat hela tiden.

Så det känns som att det bästa vore om du tog kontakt med sjukvården igen och försökte få till testet så att du kan få lite sinnesro. Försök sedan som sagt att vara i nuet så mycket du kan. Men din dotter är det väl säkert lättare än på jobbet, kan jag tänka. Men se om du kanske kan få något utskrivet som kan hjälpa. Utöver det, om du vill, försök ta hand om dig näringsmässigt också samt att du får tillräckligt med sömn och vätska i dig. Det hjälper ju inte bara för din lever men även mentalt. Jag har ingen erfarenhet av bulimi, men förstår att det gör det extra jobbigt för dig.