Jag lade upp den här tråden på anhörigforumet, men den kanske passar bättre här.

Äntligen kom den dagen jag hoppats och längtat efter. Min man slog i botten. Hårt. Hans alkoholmissbruk som han dolt för alla (fast alla egentligen förstod) kom fram i soskenet och hela masken krackelerade. Under en resa hem till sina föräldrar tillsammans med sin son föll allting ihop. Han kunde inte sluta dricka, han spydde, snorade och grät. Han lovade "aldrig mer" till både mig, sonen och hans föräldrar och det har han hållt nu i sju månader. Och jag talar om samma man som druckit minst 6 folköl varenda dag sen vi träffades.

Det var ett helvete att leva med honom när han drack. Han ljög, blev aggressiv, notoriskt otrogen och, paradoxalt nog, sjukligt svartsjuk. Varje dag på väg hem från jobbet var en ångestresa. Hur full skulle han vara? Skulle han vara hemma eller på krogen? Skulle han sova? Bli svartsjuk? Gräla?

Men nu då? Jag är jätteglad över en nykter man, men samtidigt är det som om han har tappat livsglädjen. Den fanns väl inte riktigt där när han drack heller, men då var det som om alkoholen hjälpte honom att stå ut. Då kunde vi prata om och planera resor, bjuda hem vänner (även om det triggade igång ett hejdlöst supande några dagar) eller gå ut och äta. Nu när han avstår från drickandet är det som om allt mist sin mening för honom. Han vill inte att vi bjuder hem någon, han vill inte åka bort, vill inte gå ut och äta, vill inte fira midsommar, ser inte fram emot helgen, kan inte gå ut med kompisarna.

Jag säger åt honom att komma ut, att tala om för alla hur det ligger till, söka hjälp, gå till AA. Men det vill han inte. Jag vet inte om han skäms eller om han vill behålla en nödlucka för att kunna börja dricka igen. Någonstans har han en dröm och förhoppning om att kunna dricka som en normal människa igen.

Jag avstår för hans skull, men dricker ändå knappt själv, så jag saknar inte den biten ett dugg. Men jag saknar vänner, restauranger och resor. Livet har blivit så tråkigt och enahanda. Jag har längtat så länge efter det här och nu känns det nästan som om jag vill tillbaka. Vad har ni för erfarenheter? Är jag för otålig? Blir det bättre?

PP

Fint att du skriver här. Hör finns ju de som haft problemen, och de flesta befinner dig en bit in i tillfrisknandet.
Jag tycker det är mycket bra att du försöker hämta in kunskap, även hur det kan vara för den beroende. Men det är lite klurigt att svara på. Först och främst är det säkert individuellt, hur tillfrisknandet ser ut, sedan naturligtvis hur långt tid det pågått och säkert även i vilka mängder. Du skriver att han typ gick i botten, det är relativt. Jag själv drack redan i unga år ofta och mycket. Jag klarade mig förvånansvärt länge, kanske 15 år innan problemen började bli uppenbara för mig. Säkert hade andra märkt, men ingen direkt konfronterat mig. Sedan började hastigheten på fallet öka, jag misskötte mycket, och toleransen steg. Säkert under 10 år forsatte jag så, innan jag efter ett misslyckat försök 2010, så i november 2013 tog ett nytt beslut. Mycket om mig, men det är för att du ska kunna dra eventuell parallell.
Drickandet ger ändrad personlighet, och jag har själv kännt att den förändras efter en tid i nykterhet. Inte direkt, då var jag mest "hög" på att räkna dagar, humöret gick upp och ner första året. Efter det har jag varit lite dämpad, och en tid även känt mig deprimerad. Drivet finns inte kvar som tidigare, och märkligt nog var jag nog mer på medan jag drack.
Det har sagts här inne att tillfrisknandet tar lika långt tid som resan ner i missbruk tog. I mitt fall skulle det innebära ytterligare dryga 20 år....
Önskan att kunna normal dricka finns hos de flesta. Vissa klarar detta, men andra med min bakgrund ska nog så det ut håren direkt! Att falla tillbaka, dricka ett par år till, nej det är inget alternativ, och även om det kan vara tråkigt att inte kunna vara som alla andra, så är v det alternativet att föredra. Jag förstår din Maggan ganska väl. Drickandet var en vidrig del(kanske den viktigaste) på midsommar, på krogen, på resor. Därför känns det olustigt. Det är som att allt roligt vi gjort har varit förknippat med alkohol. Då tar det tid att kunna ha kul utan. Tror att det kallas inlärda beteenden, och vi måste lära på nytt.
Vidare är det tyvärr ingen självklarhet att relationer automatiskt blir bättre när missbrukaren slutar med alkoholen. Ibland tyvärr tvärt om. Åtminstone i början. Ja, jag tror du får ge detta lite tid ,
Och jag är väl medveten om att detta är minst lika svårt som för den alkohol-sjuke. Men håller tummarna för er.
Långt blev det, hoppas du kan ta med dig något av detta?!
//PP

Yaya

För ditt svar. Det har tagit tid innan jag har förstått hur insyltad jag själv är i det här och hur även mina beteenden måste ändras. Ja, det är relativt vad slå i botten innebär. Min man har varit alkoholist förmodligen de senadte tjugo åren. Jag har varit med honom tio av dem. Han har hela tiden varit mån om att hålla fasaden, men trots att han förlorat nästa alla "sina" vänner, kraschat ett företag och dragit på sig nästan en miljon i skatteskulder så har det inte varit skäl nog för stt sluta dricka. Det var nog inte förrän det rämnade inför hans egen familj (svåra daddy-issues), som han kom till insikt.
Jag får nog jobba lite med mig själv och mina problem. Jag har sedan länge målat upp en idealbild av vårt förhållande och hur det skulle bli bara han slutade dricka. Då skulle allt bli så bra och vi skulle ha så kul och börja sporta och resa, gå på konserter och gå ut. Nu sitter vi hemma, ensammare än någonsin och varken jag eller han tar oss för något. Vad är det man säger, en dag i taget...

PP

Att många målar upp bilder hur det ska bli när den missbrukande partnern nyktrar till. Men även om jag tror att det i början kan vara svårt, ja kanske till och med krisa, så kan det till slut nog bli bra. Viktigt att prata med varandra, och kanske till och med ta emot hjälp utifrån.
Mulletant är en forumvän som gjort hela den resan. Hon skriver både på den här sidan, och hos de medberoende. Läs gärna om hennes erfarenheter. Det kanske skulle vara hjälpsamt?!
Lycka till ni båda!
//PP

Så bra att du tog dig hit till Det vidare livet när du inte fick napp på anhörigsidan. Ta det som en erfarenhet att när gensvaret inte kommer från andra får en göra förändring själv! Tack PP att du tipsade om min tråd. Jag känner så väl igen mig i det du skriver Yaya även om jag och vi säkert är äldre och i en annan fas av livet än du och din man. Jag har hängt länge här på forum och delat många livsöden. Trots totalt olika yttre omständigheter, som boende och ekonomi, har både missbruket, medberoendet och vägen mot tillfrisknande så många gemensamma drag.
Du är på rätt väg när du ser att du 'får jobba lite med dig själv'. Jag trodde, precis som du, att bara han blir nykter så.... eller först trodde jag faktiskt att han skulle kunna minska sitt drickande, hålla det socialt. Därefter har jag lärt om och nu tror jag lärt mera rätt. Mest har jag faktiskt lärt av att läsa på missbrukarsidorna. Där har jag förstått utmaningen och kampen i att bli nykter och framförallt att hålla sig nykter. Det har ökat min respekt alldeles enormt. Sen så småningom har jag alltmer på djupet i sett hur mycket som handlar om mig, mina val och mitt förhållningssätt. Till mig och till andra. Mitt livs mest spännande resa.
Min tråd heter Mitt nya år, i den finns många sammanfattningar av min väg mot ett friare liv. Jag tycker om att skriva och det här forumet var först min livlina sen har betydelsen varierat. Ibland uppstår perioder med intensiv närvaro och engagemang, emellanåt bara 'finns' forum som en plats jag tillfälligt besöker. Det som gjort att jag hänger kvar är den alltid närvarande äktheten och omsorgen. Önskan att det ska gå väl.
Läs och lär och ge tid till dig & honom och relationen om den är viktig för dig! Allt det bästa / mt

Det du beskriver låter som psykisk ohälsa. Vi är många som självmedicinerat med alkohol. Kanske borde han faktiskt söka hjälp för sitt mående? När man druckit så länge fattar man kanske inte varför och man har helt enkelt inte nån referens till hur man bör må utan stimulatia. Men du beskriver en ohållbar situation vad gäller hans mående tycker jag. Och ev beskriver du också anledningen till att han en gång började.

Yaya

Jag inser att jag levt alldeles för mycket genom och för honom. Ibland försöker jag skapa mitt eget liv, träffa vänner och ta mig för saker. Han säger att han uppmuntrar mig, men samtidigt klagar han ofta på att jag lämnar honom ensam och bara tänker på mig själv. Ibland har han, under nyktra perioder, använt det som en ursäkt för att börja dricka igen - senast när jag var på en weekendresa med några tjejkompisar. Det ser helt sjukt ut när jag ser mina egna ord i skrift, men när jag lever mitt i det så har jag en tendens att acceptera vad som helst. Det är ju dessutom samma man som legat med ett otal andra kvinnor, misshandlat mig verbalt och stulit pengar iftån mig. Och ändå är jag fortfarande här. Jag är inte mycket för att ställa ultimatum, men har gjort det den här gången. Och han har lyssnat och hållt sig nykter. Och om jag sagt att jag stannar om han slutar så får jag stå vid mitt ord. Men det känns som om jag gått från ett fängelse till ett annat. Ni känner till citatet; alla dessa dagar som paaserade, inte visste jag att det var livet.

Ellan

Hej,
När jag läser din beskrivning av din man så tänker jag att om vi alkoholister bara tar bort alkoholen, "allt annat lika", så blir det inte särskilt roligt och framförallt inte enkelt. Frågan är ju om han håller sig nykter för sin egen skull eller för omgivningen har ögonen på honom. Det måste vara extremt tufft för dig som står bredvid. Hela familjer blir sjuka i denna sjukdom och ni anhöriga fastnar i alkoholistens berg o dalbana.
Ett liv som nykter behöver inte vara tråkigt det blir roligt på ett nytt sätt. Men det krävs att han inser det för sin egen skull. Jag tycker du gör helt rätt i som försöker fylla ditt liv med glädjeämnen. Ditt liv, ditt ansvar. Hans liv och hans tillfrisknande är hans ansvar.
Ta hand om dig!
Kram
Ellan