En månad av nykterhet idag.
Jag är en social välanpassad och till synes ordentlig tvåbarnsmor som inte haft modet komma ut bland vänner o familj med mitt problematiska drickande. Endast min man har vetat att jag smygdruckit i köket för att jag ”behöver” mer än alla andra. Han har försökt stötta mina försök till ”kontrollerat drickande” i flera år. Men jag har inte fullt ut släppt in honom. Har velat ha det gör mig själv, min egen lilla snuttefilt som bara jag vet hur mycket jag behöver! Visste hela tiden vad jag höll på med. Visste att mitt drickande var osunt o skadligt. Men kunde inte se hur jag skulle kunna va utan det.
Jag har ett ansvarskrävande jobb som jag sköter. Tror inte någon anar min last. Är aldrig borta pga alkoholen. Jag har druckit hemma för att koppla av, varva ner, varva upp, orka va sociala, orka städa, orka , ja Gud vet allt. Jag har väl druckit för att orka leva. Och till slut så orkade jag ingenting. Sov dåligt. Deprimerad. Kände skam inför mina barn.
Tog tjuren vid hornen sökte och fick antabus. Vart rejält sänkt sedan dess.Gråtit massor. Lite bättre nu efter 4 v. Men känns förfärligt tomt och deppigt att tänka på att jag kanske aldrig bör dricka alkohol mer. Och så känner jag skam för det. Är inte livet som frisk, med jobb, hobbies, vänner, man o friska barn nog?! Skäms över att jag känner mig så uttråkad o sänkt utan alkohol.
Vet att jag måste fortsätta med antabus. Tänker i alla fall 10 månader för att träna om mig på tex jul o sommar. Men en del av mig vill bar skita i alltihop och fortsätta dricka. För många stunder mår jag ju bra med alkoholen. Allt är ju inte lidande. Om jag bara hade kunnat dricka lagom. Lagom mycket o lagom ofta. Men jag har prövat o visat för mig själv att jag inte kunnat det.
Är ambivalent i detta nya liv. Hur länge har ni andra känt denna tomhet o tristess?