Är jag på väg mot alkoholism?

Profile picture for user Silversaran

Hej, ny medlem här. Har dock halkat in här ibland gånger då baksmällan varit så pass illa att jag seriöst börjat att fundera över vad jag håller på med.
Likaså igår-alltså dagen efter. så fylld av ångest att jag bara ville sova för att slippa känna något. Då gick jag in här och tänkte att nu får det vara nog, jag måste ta tag i mig själv innan det går alldeles för långt. Hände två saker som var jättejobbiga, det ena att jag tog kontakt med en tidigare ”flirt” fast jag absolut inte egentligen vill ha kontakt med denne. Följde med hem osv. Plus en sak till som jag inte vill skriva ut. (Den har jag om möjligt mer ångest över eftersom några kollegor blev inblandade eller hur msn ska säga, inget tokallvarligt men ändå att de vet detta nu då)

Jag har barn hos mig varannan vecka och när de är hos mig dricker jag i princip inte, bara någon enstaka gång om jag har en vän över eller så och det blir aldrig för mkt då heller för den självbevarelsedriften har jag tack och lov (än?)
Jag dricker inte vanligtvis på vardagar heller, eller jo, om det finns alkohol kvar från helgen, då dricker jag upp det, ca 2-3 enheter 1-2 dagar (beroende på hur mkt som finns kvar). Så om jag inte har varit ut och festat på 1-2 månader så dricker jag i princip ingenting under den tiden.
Så långt tycker jag väl nästan inte att jag har jättestort problem (nästan, funderar ibland över varför jag inte kan ha hemma utan att dricka såklart).
Nu till mitt stora problem: när jag festar till det, vilket inte heller är ofta men när det väl blir så blir jag 8 ggr av 10 så full att jag tappar kontrollen- får minnesluckor och känner att jag gjort bort mig, några av mina vänskaper har till och med tagit slut pga att jag har blivit för full och gjort något dumt. De är inga jag saknar jättemycket men ändå, jag skulle ju verkligen aldrig ens tänja tanken att göra likadant i nyktert tillstånd så på så vis är det förskräckligt.
Jag har nog alltid varit sån när jag dricker att jag kan balla ur men att när jag var yngre så var det mer wild and crazy kul men nu vill jag verkligen inte hålla på så här. Har ett respektabelt jobb och även på personalfester tycker jag själv att jag gör bort mig, nu har jag aldrig hört nåt från någon kollega men det är min känsla eftersom jag fått minnesluckor- vad sa jag, dansade jag för flirtigt, utelämnade jag mig med någon jag aldrig pratar med i vanliga fall etc. till och med har jag kört bil onykter. Usch vad jag skäms att ens sätta det på pränt.
jag känner mig själv som en tickande bomb, typ det är en tidsfråga innan jag totalt gör bort mig i fler och fler sammanhang liksom. Än så länge har jag väl inte gjort det tillräckligt många ggr i samma sammanhang att folk börjar lägga ihop pusslet. Lyckats ta mig ur rätt lindrigt. Tror inte mina familjemedlemmar t.ex mor märkt nåt och det skulle kännas så konstigt att berätta att man har problem. Men jag vill verkligen inte fortsätta så här och det känns så himla ensamt att gå runt med det själv...långt inlägg men jag hoppas att någon med erfarenhet och lite igenkänning kan råda med några rader för att dämpa ensamhetskänslorna... samt att jag helt enkelt vill höra om det, i andras ögon låter som det jag befarar- att jag ör på god väg mot alkoholism. Jag väger ofta själv fram och tillbaka och ibland tycker jag att jag har definitivt riskbruk medan ibland efter 1 månads nykterhet tycker att jag verkligen inte har problem eftersom jag oftast inte dricker...

Profile picture for user Tackohej

Finns mycket tips, råd och kunskap här. Du är långt ifrån ensam med ”problem-drickande”. Jag har varit i situationen du beskriver. Sedan eskalerade det till vardagar, återställare och till slut behövde jag giftet för att fungera typ. Det är ju svårt att veta när man blir beroende eller om man risk-konsumerar. Men man brukar ju ta det på konsekvenserna. Själva ”sjukdomen” alkoholism brukar delas in i tre delar
1. Fysisk allergi - när man får i sig ett glas alkohol tappar man kontrollen och kroppen o hjärnan vill bara ha mer och mer.
2. Mental besatthet - tankarna kretsar bara kring när man får dricka, eller när man inte får dricka osv
3. Andlig brist - klurig att förklara men ett slags hål inom sig som man kanske försöker fylla med alkohol istället för att hantera känslor på bra sätt etc

Det som är läskigt tycker jag med beroendet av alkohol är att det är en progressiv sjukdom - dvs har man nått sista stadiet och blivit beroende spelar inte uppehåll någon roll. När flaskan plockas upp igen fortsätter utvecklingen från där man pausade.
Av egen erfarenhet kan det gå snabbt utför på slutet.

Vill inte skrämmas utan bara ge lite fakta som kan vara bra att h koll på. Läs några böcker och se om du känner igen dig också kanske? ”Skål ta mig fan” och ”jag som var så rolig att dricka vin med” är bra.

Hoppas du hittar rätt väg för dig.

Profile picture for user Silversaran

Tack så mycket tackohej för svar...
var är du nu i din relation till alkoholen?
Jag har aldrig känt mig sugen på alkohol till exempel ”dagen efter”. Inte heller ofta att jag längtar efter det på vardagarna, eller ja om jag har en dålig period i livet över lag, jag känner mig nere etc så kan jag nog känna lite längtan efter nåt glas i min ensamhet, antar som nån slags bedövning. Men när jag befinner mig i en bättre period så har jag absolut ingen längtan.
För kanske 3-4 år sedan ansåg jag att vardagsdrickare var riktiga ”alkisar” och kunde aldrig tro att jag skulle kunna göra det så. Men så började jobbiga saker hända i livet, separation familjeproblem etc. i början av singellivet tyckte jag att drack ”bara för jag kunde” lite revolt på nåt vis och jag gillade att gå ut med vänner. Men det behovet har avtagit mycket. Nu är det nåt annat som sagt. Bla bla bla lång kommentar...
tack så mycket för ditt svar som sagt :)

Profile picture for user Tackohej

Jag var tvungen att bryta min relation till alkohol helt.nu Nykter sen cirka 6 månader.
Det smög sig liksom på. Först kom vardagarna. Sen kom lunchöl t.ex. sen kom återställarna på helgerna. Sen kom återställarna på vardagar. Till slut var det som att vara fast i en ond spiral. Gick inte att sluta. Lyckades ha flera uppehåll på en månad då och då. Men Varje period blev värre och värre tills jag var så fast att jag drack dygnet runt (inte så jag var full men behövde lite alkohol i systemet för att fungera normalt). Otroligt läskigt.
Önskar så att jag tagit tag i problemet tidigare, nu är det inget snack om att det är noll som gäller för mig resten av livet.
Lycka till med din resa.