2 steg fram och ett tillbaka...

Har tidigare berättat att jag trodde jag hittat lösningen hos Alkohol & Hälsa i Mörby. Världens bästa mottagning med ett 5 månadersprogram.
Allt gick OK de första månaderna. 2 steg fram och ett tillbaka men det var ändå i rätt riktning. Förra veckan var jag där och fick beröm för mitt agerande. Problemet var bara att jag som i vardagen sålde in mig själv. Jag ljög för dom som vill vill hjälpa mig! Att inte våga säga att man haft en dålig period är helt patetiskt. Sanningen är att jag haft en helvetes månad. Sjukt mkt jobb och sjukt mkt alkohol. Att min kropp orkar är ett under. Det som skrämmer mig är att jag för första gången i mitt liv känner en viss uppgivenhet inom mig. En likgiltighet som känns väldigt obehaglig. Jag har ett extremt förspänt liv där de flesta av mina verksamheter går bra. Mina barn är friska och min hund är glad. Ändå känner jag att jag lika gärna kan skita i allt. Är hemskt när man tänker på det men exakt så känns det. Tittar man på nyheterna med allt som händer i världen borde man bara vara glad och tacksam. Inget annat. Ändå denna känsla. Börjar bli lite rädd att jag inte kan lite på mig själv. Är det någon som har erfarenhet av detta? Kan det gå så långt att man gör något dumt?

Har idag varit och föreläst för en stor grupp och alla verkade väldigt nöjda. Jag var inte nöjd och har nu sänkt två vinare. Imorgon skall jag upp på scen igen. Just nu utan någon som helst kraft i kroppen.

Känner att jag bara vill fly från allt men det är lite svårt när man har två barn som skall till skolan.

Hur fan skall jag agera?

Profile picture for user Li-Lo

Hej Carl 73
Du har mycket att vara tacksam för och samtidigt har du känlsor av uppgivenhet. Jag är osäker på om du menar att du just nu tvivlar på om du kommer nå ditt mål gällande alkohol eller om du faktiskt beskriver en sorgsenhet över sakernas tillstånd i världen. Att ha det "förspänt" som du beskriver är ingen garanti för att man ska känna meningsfullhet.

Du beskriver så tydligt att du upplever orimliga krav och att den naturliga reaktionen då är att fly dessa. Inte konstigt. Utöver alkoholen, vad kan du mer reglera eller förändra? Kanske är jag ute och cyklar här och du behöver inte alls ta emot råd som inte känns relevanta för dig samtidgt vill jag råda dig att ta din nedstämdhet på allvar. Kanske är du en större fråga på spåret än alkoholens eventuella vara eller ickevara i ditt liv. Med det sagt vill jag med eftertryck säga att alkohol förstärker känlsor som nedstämd- och meningslöshet. Jag ber om ursäkt om jag missuppfattat dig. Berätta gärna hur det går för dig. Din uppriktighet här inne är en stor hjälp för andra användare och kanske även ett viktigt steg för dig?

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Carl73

Tack Li-Lo för ett konstruktivt svar.
Som du säkert förstår är det rationellt väldigt enkelt att hantera de frågor som uppstår. Jag vet precis hur de olika situationerna bör hanteras men tanke och handling fungerar inte riktigt i detta läge.

Satt ikväll och funderade och kom på hur ensam man är kring dessa frågor.
Finns det någon på detta forum som skulle vilja träffas någon dag och få igång en diskussion? Vi sitter ju nästan alla i samma båt.

Har själv ett par anläggningar i Stockholm så jag kan ordna allt det praktiska om det finns intresse.
Svara i så fall på detta inlägg så styra jag upp det.

Min tanke är enkel. Dom som vill kommer till ett möte och dom som vill delger sin historia. Lita AA fast i enklare former.

//C