Ingen gräns?

Profile picture for user Daniel_70

Då har det gått tre dagar sen julafton och jag drack för mycket, ångesten är såklart kvar. Är orolig för hur andra ska reagera om jag "kommer ut". Ska jag försöka hantera detta inom familjen, men med professionell hjälp, eller ska jag gå ut med det? Är inte säker på hur mycket jag kan eller bör involvera min fru i detta. Jag förstår att det inte kommer att funka om inte jag själv vill, och det känns absolut just nu som att jag gör detta för min egen skull, även om jag såklart inte heller längre vill göra min familj illa genom att alltid vara den som blir fullast på fester och middagar. Några tips, någon?
Vet inte ännu om jag vill sluta helt eller bara försöka hitta en nivå som jag klarar av att hantera, dvs sluta i tid. Egentligen spelar det ingen roll - jag vill bara att hålet och tomheten inom mig försvinner och jag tror inte att jag har något problem att säga till någon att jag inte vill dricka. Men jag känner en rädsla inom mig att om jag berättar öppet om mina problem så kommer t ex arbetskollegor att tycka att mina åsikter är mindre värda, och att jag ses som mindre kompetent - vet inte om det har att göra med att jag ofta har dålig självkänsla. Jag antar att det är inbillning hos mig själv för jag får ofta höra att jag är duktig på det jag gör. Fast nu när jag sitter och tittar på orden på datorskärmen framför mig så fattar jag lite grann varför jag dricker (åtminstone ibland), för det är efter två öl/glas vin som jag känner mig värd något, och efter de två glasen så vill jag spä på med ännu mer bra känslor och sen går det som det brukar - kraschlandning...
Tack för supporten och de vänliga orden i den första kommentaren jag skrev i en annan tråd. Hoppas jag kan vara ett stöd för andra också. Jag märkte förresten att jag flera gånger började skriva "man" istället för "jag" - är det inte bäst att skriva "jag" så att jag inte lurar mig själv att det kan vara någon annans problem och inte mitt?

Profile picture for user Kaye

Hej Daniel
Vill du ha ett längre uppehåll utan A så blir det nog enklare om du berättar att du ska ha det för dina närmaste.
Men varför och eventuella problem med A behöver du ju inte berätta.
Jag har skyllt på klimakteriet?
Många människor har vita månader eller 3 vita månader ur ett hälsoperspektiv.
Tror inte de personerna går och oroar sig för vad de skall säga till andra.
De känner sig nog bara duktiga.

Jag tror också att genom inte berätta underlättar man för sig själv att ångra sig, backa från sitt beslut. För ingen vet ju att man misslyckats.

Men först behöver du själv bestämma hur du vill göra.☺
Kram⚘

Profile picture for user Daniel_70

Som svar på av Kaye

Tack, Kaye. Kloka ord, och precis som du skriver kan jag ju bara säga att jag valt att ta en vit period. Hade ett vitt år för några år sedan (även om det inte blev helt vitt) där ingen egentligen ifrågasatte det. Tack för peppen och kram tillbaka :-)

Profile picture for user Daniel_70

Måndag och de har öppet på Alkohollinjen. Sitter med första koppen kaffe för att bli lite klar i huvet och snart ska jag ringa...skriver igen när jag pratat med nån där. Känns lite jobbigt men det är ett viktigt steg för mig att ta. Jag ska våga, jag ska orka, jag vill!!

Profile picture for user Daniel_70

Så, då var det gjort. Nu, äntligen, tog jag första steget och ringde Alkohollinjen. Jag fick prata med en person där och det var ett bra samtal. Vi pratade i 45 minuter och det blev mer konkret för mig vilket problem jag har. Jag har alltid rört mig i miljöer där det har funnits mycket alkohol - studentfester, idrottsfester, resor, mfl, och det har alltid funnits gott om alkohol hemma. Farsan (som jag inte egentligen har någon kontakt med längre) är den typiska alkoholisten som man kan se på parkbänken, full och eländig. Han var också den som var den typiska partychrashern vill jag minnas. Jag minns från när jag var liten hur man kunde vara på fest nånstans med föräldrarna och vakna av hur han skitfull stod och gapade på mamma, och så fick man ibland hoppa in i en bil för att få sova över hos nån släkting. Så vill jag inte bli. När jag satt där och berättade för tjejen på Alkohollinjen om vilka misstag JAG har gjort och framförallt hur det har påverkat min familj så kom tårarna. Hur kan jag ha satt alkoholen framför min familjs bästa? Jag har sån ångest över det och jag skäms verkligen. Nu får det vara nog!
Jag har en plan för de närmaste tre månaderna (ingen alkohol alls, mer träning, tappa några kilon, vara mer med familjen i vardagen) men jag behöver hitta ett sätt som sträcker sig längre än så - kanske livet ut. Jag har den senaste tiden (senaste året kanske) ibland druckit alkohol på vardagar och i stort sett varje helg, något jag inte gjort tidigare, men mitt stora problem är att efter ett par öl eller ett par glas vin så mår jag så bra att jag "belönar" mig med ännu mer alkohol. Och så blir det alldeles för ofta som så att jag blir full och vaknar dagen efter med minneslucka. Är den som får gå och lägga mig tidigt och missar alltså det mesta av ex julaftonskvällen med min familj. Jag fick inget konkret tips för det problemet vid samtalet men jag har lite olika strategier jag tänker prova. Jag ska säga till mina närmaste att de inte behöver bjuda på starksprit (t ex snaps som jag snabbt blir full av), jag kan sätta gränser i form av tid eller mängd (ex drick inget efter kl 21:00, eller max fem öl/festtillfälle) , jag behöver ju inte dricka starköl utan jag kan köpa mellanöl istället, men det som jag tror kan hjälpa mig är att planera in ett uppföljande samtal med Alkohollinjen efter en risksituation. Om jag vet att jag på lördagen kommer att befinna mig i en miljö där det kan förekomma mycket alkohol så kan jag se till så att jag har ett samtal som väntar på måndagen - och då kommer jag att behöva berätta hur lördagen gick, det blir alltså en påminnelse till mig själv att hålla koll på lördagen. Vet inte om det låter som om jag försöker lägga över ansvaret på nån annan så därför skriver jag att jag vet att det är JAG själv som kan göra skillnad, men det är ju inte fel att ta hjälp av andra. Hade jag klarat av att hantera det själv så hade jag ju inte suttit här nu och skrivit detta.
Pratade precis med min fru om allt det här också och varken hon eller jag kan just nu säga hur mycket stöd hon kan vara. Hon känner att det här är något som bara liksom går om igen, att vi har provat det här förut. Men jag har aldrig ring Alkohollinjen tidigare, och jag tänker också att även om hon inte orkar just nu så kommer jag att göra det här ändå. Jag gör detta främst för min egen skull, även om jag vet att det finns andra som drabbas av min alkoholkonsumtion. Det jag vill är att ta större plats i min familjs liv, vara en större del av deras vardag. Jag hoppas min fru kan låta mig göra det men jag har full förståelse om hon inte vill eller orkar. Jag är medveten om att en skilsmässa kan vara det bästa alternativet - både för mig och henne och barnen. Jag vill ju inte göra dem illa. Men jag tänker kämpa för att det inte blir så. Hoppas jag kommer att skriva inlägg i framtiden som berättar om mina framgångar. Kramar till alla er som kämpar.
:

Profile picture for user Kaye

Bra plan att ta 3 månader helt utan A.
Lätt att förklara (om du måste) med nyårslöften och hälsomål.

Vänta med att tänka på "resten av livet" tills de 3 månaderna är slut.
Du kanske hittar din väg under den perioden.

Sedan kommer nog din fru inte att lita på att du fixar detta då hon hört det förut. Du kan se det som en utmaning, att du ska visa henne att hon har fel.

Lycka till?
Kram⚘

Profile picture for user AnnaJB

Jag förstår vad du skriver med kollegor och att du bryr dig mycket om vad andra tycker...
Säg exakt vad du känner, jag har valt att inte säga något och om vi går på aw eller liknande så har jag kört, haft min hund att gå hem till osv.. till nära vänner så har jag berättat och de har funnits som ett fint stöd men till bekanta så har jag antingen druckit alkoholfritt eller sagt att jag tränar just nu i 3 månader (i början) för att se skillnaden ur hälsoperspektiv och sen nu vidare har jag sagt att jag mår mycket bättre så varför börja dricka?

Du har en väldigt bra tid framför dig.. snart kommer din fru fatta att du verkligen ville göra skillnad. Låt dig inte luras av lockelsen eller att du är ”frisk” för tidigt bara!
Tycker alla människor som inser att de har ett alkoholproblem och gör något åt det känns så jävla coola, de är alltid kämparglöd i dessa människor och de speglar sig i vardagen och deras charm! Var den personen av dig själv, för dig och för din familj för det är den personen du är egentligen!

Profile picture for user Daniel_70

Som svar på av AnnaJB

Tack AnnaJB.

På lördag ska vi träffa morsan och hennes man och brorsan och hans familj igen. Just brorsan är någon jag brukar kunna krasha hos, dvs det är ibland där det går överstyr. Det är såklart inte hans fel, han trugar aldrig och det är JAG själv som häller spriten i mig, men av nån orsak är det just i hans sällskap jag dricker för mycket. Han dricker mer alkohol än vad jag gör men både tål mer och hanterar det bättre. Han är aldrig den som blir jättefull och försvinner från festen först av alla. Jag är ju bara dum om jag jämför mig med honom, eller?

Jag har kommit överens med min fru om att säga något på lördag, men jag vet inte vad, eller hur. Jag vet inte om brorsbarnen också kommer att vara där, kanske t o m med sina respektive, och det känns pinsamt att börja stå där och mer eller mindre hålla tal framför dem. Men jag känner att jag på nåt sätt behöver låta min familj förstå att jag fattar att jag har ett problem med spriten. Förmodligen vet de redan om det. Jag gissar att de redan har sett nåt hos mig som jag har missat. Fram tills nu vill säga. Men jag har sån ångest nu över att behöva berätta för andra "vilken dålig människa" jag är. Upplevelsen över att vara en dålig människa är min egen och jag fattar att de andra inte tänker så, men jag förstår hur du, AnnaJB, tänker i dina andra trådar. Det är så svårt att förlåta sig själv.

För ca 15 år sen hände nåt som fick mig att fundera över mitt liv. Kort historia är att jag blev polisanmäld för en sak (inget våld, bara så ni vet) och förlorade nästan min sambo och dotter. Jag hade tur som kunde komma iväg och via mitt jobb träffa en psykolog och prata om mitt beteende. Vad som kom ut på andra sidan av historien var jag som bestämde mig för att leva mitt liv annorlunda. Jag bestämde mig för att verkligen göra sånt jag tidigare funderat på att göra, saker för andra alltså. Så jag började ge blod, jag blev månadsgivare till några olika välgörenhetsorganisationer, jag ställde upp som skyddsombud på min arbetsplats, jag blev (lite senare) ledare i idrottsklubbar - alltså saker som för mig betyder att jag gör något för någon annans skull, för att andra ska ha det bra. Små saker men på nåt sätt ändå värdefulla. Det tog mig 11-12 år att förlåta mig själv för den händelsen och jag började till slut känna mig värd att ha det bra. Idag är min sambo min fru och vi bor kvar i samma hus, vi har även fått en son och jag har jobbat mig upp till ett bättre jobb. Jag ser likheter mellan den händelsen och mitt nuvarande problem, och jag tänker att jag kan försöka göra samma sak nu - hitta saker att göra som betyder nåt för min familj, prioritera dem framför alkoholen (som ju bara var/är till för mitt välmående), alltid ställa upp för dem och vara där, läxläsning, hämtning/lämning hos kompisar, ta större plats i deras liv, lyssna på deras önskemål och hjälpa dem att nå eller få dem - listan kan göras lång. Jag har gjort de här sakerna tidigare så det är egentligen inget nytt men eftersom jag tidigare har druckit sprit så kan jag göra de här sakerna i större utsträckning nu och på ett bättre sätt, om jag slutar dricka. Vad jag menar är att jag vill känna att jag gör något bra för deras skull - då kanske jag till slut lyckas förlåta mig själv igen. Kanske kan även du AnnaJB, hitta ett sätt som får dig att förlåta dig själv framöver. Mitt tips är att börja med små steg och låta det ta tid.

Kanske blir det så att jag ringer upp familjen och pratar med dem innan lördag så att det är gjort tills vi träffas igen. Det känns jobbigt att ens behöva tänka på det, men samtidigt lite pirrigt. Jag menar att så fort jag erkänner för både mig själv och för andra att jag har ett spritproblem så tar mitt liv en ny vändning - det pirriga betyder att det känns som om något gott kan komma ut ifrån den vändningen. Att slippa låtsas, att kunna säga nej till alkohol utan att behöva förklara, att inte vakna upp med minnesluckor och försöka fiska fram information om vad som hände kvällen före, mm. Helt enkelt att slippa behöva ta de dåliga konsekvenser som följer med mitt drickande och slippa ångest och skuldkänslor.

Att skriva detta inlägget har gjort att jag har bestämt mig för att påbörja min vita tremånadersperiod lite tidigare än beräknat och inte dricka alls på varken Nyår eller på middagen hos morsan på lördag. En del av mig tänkte att "jo, men om jag nu dricker väldigt måttligt på torsdag och lördag så bevisar jag ju för både mig själv och för de andra att jag kan hantera drickandet och då blir det ju inte en sån stor sak", men jag fattade nu att då dricker jag av helt fel orsak. Då dricker jag inte för att jag själv vill utan för att det på nåt sätt förväntas av mig (eller att jag tror att det förväntas av mig). Så när jag känner efter så märker jag att jag inte vill, och därför tänker jag inte göra det!

AnnaJB, lycka till - försök hålla dig sysselsatt så inte hjärnspöken får ta för mycket plats. Försök att tänka på det bra sakerna som händer i ditt liv. Enda sättet att visa andra (som har drabbats av dina alkoholvanor och som du känner skuld eller skäms inför) att du inte längre är samma person som tidigare är ju att inte hamna i samma situationer igen, så låt tiden arbeta för dig. Kram

Profile picture for user Tröttiz

Hej. DANIEL70
Jag är från "andra sidan". Jag blir lite ledsen då jag läser inlägget då skuld, ångest och att vara en dålig människa tas upp. Det stångas min pojkvän med. Mycket har hänt och sagts, men de sakerna gör ju inte honom eller andra med beroende per automatik till en dålig människa. Det finns ju flera sidor hos en person. ?

Vad man ska säga behöver väl inte vara långt? , kanske "det har varit mycket alkohol ett tag nu så jag har beslutat att ...". Det kan ju vara så att dina anhöriga redan förstått att du dricker mycket. Inte alltid vi anhöriga direkt tar upp det vi uppfattar... ? Tyvärr. Berätta gärna hur kvällarna går. ?

Var snäll mot dig själv. ?

Profile picture for user Nykomling

Daniel_70. Starkt gjort att ta tag i ditt förhållande till A, och att ringa Alkohollinjen.
Det var så jag själv började min resa.
Jag brottades också med frågan om berätta eller inte berätta. Nu är jag ju ensamdrickare, skriver är för trots nyktra dagar vill jag inte bli för självsäker på det hela. Så mina vänner har inte koll på min konsumtion.
Hursomhelst så valde jag att berätta för mina föräldrar och några nära vänner. Jag sade bara att jag bestämt mig för att ha en längre vit period. Det har uteslutande bara varit positiva kommentarer och stöd från alla.
Vid någon diskussion på jobbet nämnde jag att jag hade ett uppehåll och det var samma sak där.
Det är min erfarenhet, jag tror i ditt fall att det vore till din fördel att prata med din bror om du nu brukar krascha där. Själv har jag inget problem med att andra dricker i min närhet även om mitt sug blir betydligt större vid sådana tillfällen. Då kan det vara bra att han vet din situation och kan stötta dig.
Gott nytt (nyktert) år såhär i tidigaste laget!

Profile picture for user Se klart

Här finns massor av klokskap, stöd och uppmuntran, läs allt du hinner, så kommer du förstå att du inte är ensam.
Jag startade min tråd här den 6 januari för snart ett år sedan och jag vill minnas att jag också kände mig pirrig inför vad jag hade planerat skulle bli 3 vita månader.
Alldeles snart är det ett helt år. Det har varit- och är- kämpigt och fantastiskt. Viktigt tänker jag, är att detta är något vi, du, jag gör för vår egen skull. Bieffekterna i form av bättre relationer etc kommer också, men hållbar nykterhet är en megainvestering i sig själv. Läs, skriv, ta en dag (ibland en timme) i taget. Kram!

Profile picture for user den nya användaren DNA

Du skriver om din rädsla gällande "ska jag berätta eller inte? Vad kommer de tycka? De kommer inte att acceptera mig längre... inte tycka jag är lika duktig på jobbet som tidigare"... osv osv. Vet du Daniel, det är precis så "alkoholen/sjukdomen/problemet" (kalla det hur du vill) vill att du ska tänka. Alkoholen tar över tankar, och med hjälp av olika psykologiska mekanismer som man inte alls är medveten om, styr hur en person tänker, säger, agerar och även känner sina känslor. Ofta när jag pratar med personer som också har rädslor om dem bör gå ut eller inte, och på samma sätt "förklarar" dem rädslorna brukar jag säga: vänd situationen. Tänk att det är du som har ingen problem med alkohol och en dag på jobbet träffar du en arbetskollega som du tycker är bra på jobbet, och den kollega säger helt öppet så här: "daniel, jag måste säga en sak. Det är nämligen så att jag har insett att jag har problem med alkohol och tänker söka hjälp för det. Jag har redan ringt Alkoholhjälpen och planerar även att gå en terapibehandling samt prova på att gå på AA möte. Jag berättar det för att jag pallar inte ljuga om varför jag inte längre hänger med på AW eller fester". Så om nån arbetskollega hade sagt så till dig Daniel, vad skulle du tycka? Att han är "dum i huvudet" eller att han är "klok" som vågar ta tag i sitt problem och till och med ber om hjälp.. Mina erfarenheter, både som terapeut och även alkoholist, är att det är sällan att personer som berättar för omgivningen, och gör det med en riktig ärlighet, inte bli stöttade i beslutet. I det alldeles flesta fall så får man hjälp, en klapp på ryggen och till och med ses som en förebild!!! Träffar man ibland en person som inte fattar så...är det dennes problem, inte din..

Ang. att personer med alkoholproblem ofta säger "man" så handlar det precis om en av försvarsmekanismer, ren psykologi - det är alltid "lättare" att säga: "jo, man har druckit" än: "jag har druckit" - säger man "jag" så tar man hundraprocentig ansvaret över det, det göra man inte när man säger "man" . Eller vad tycker du? Ännu bättre när det sägs "jo, man har druckit lite" samtidigt som i själva verket handlar det om att man drack så pass att man stupade mitt i familjeträffen. Den där "->man<- har druckit -> lite<-" även det handlar om att man är styrd av en beroendesmekanism. "minimering" i det fallet då man minimerar andel alkohol som man drack till "lite"...

"jo, men om jag nu dricker väldigt måttligt på torsdag och lördag så bevisar jag ju för både mig själv och för de andra att jag kan hantera drickandet..." - och varför ska du bevisa det? Även här "vill" alkohol/sjukdomen/problemet" att du tänker så. Grejen är väääääldigt enkelt: en person som inte har någon som helst problem mad alkohol inte heller behöver bevisa det till vare sig själv eller andra. Jag har lärt mig en sak: jag kontrollerar alkohol bäst genom att inte använda den! Funkar i 100 procent ;)

Slutligen, bra att du ringde Alkoholhjälpen men fundera gärna även på att hitta andra människor som har liknande till dig problem, och som mer än gärna vill hjälpa dig...

Gott nytt :)

Profile picture for user AnnaJB

..Och nya tankar, mål och spänning!

Tack för du ”sett” mig och gav mig fina råd! Jag hoppas att allting blir bra och att du precis som jag kan försöka vara lite snällare i tankarna emot oss själva... nåt vi vet är ju att allt alltid löser sig, men de är jäkligt jobbigt ibland ❤️

Du verkar ha gått igenom mycket och ändå ett starkt psyke och tro.
Gråter nästan varje gång jag skriver här men nu ler jag! Jag tror det kommer bli superbra för dig och fick en gnista av den kämparglöden

Profile picture for user Daniel_70

Ja, jag skrev ju att jag skulle vara helt nykter både Nyår och hos morsan igår, men så blev det inte. På Nyår drack jag ett glas bubbel som välkomstdrink samt tre öl under hela kvällen, ca 10-12 timmar. Jag har kommit överens med min fru om att berätta om mitt problem för de närmaste, men i övrigt har jag bara lagt ut på FB om att det ska bli mindre alkohol för mig 2021. Jag kommer att fortsätta med min plan om att ha en vit tremånadersperiod nu fram till april. Mitt mål är inte att sluta dricka helt men att kunna hantera det som på nyårsafton, dvs kunna dricka utan att känna tvång eller sug efter en till och en till och en till...

Nyår gick ändå bra tycker jag. Jag tackade nej till både vin och wiskey och hade t o m en oöppnad öl med mig hem på natten. Vet inte när det hände sist, och förr hade jag för det första tagit med mig fler öl, tackat ja till det som bjöds samt inte tagit med mig alkohol hem utan sett till att dricka upp det under kvällen. Jag kände aldrig nåt tvång eller nån press från någon om att dricka mer än vad jag gjorde och det var jätteskönt att vakna dagen efter och fortfarande ha koll på allt. Det är så här jag vill ha det - det räcker ju för mig. :-)

I går var vi på middag hos morsan och det gick också bra - jag körde och var alltså nykter. Jag hade ringt och berättat för henne om mitt problem tidigare i veckan och sagt att jag har tagit kontakt med alkohollinjen, och hon sa såklart att hon tycker det är förståndigt gjort av mig. De hade uppmärksammat att jag ibland drack lite väl häftigt (dvs kanske båda snabbt och mycket) så det är ju så att de har sett på mig att allt inte är helt OK. Igår dracks det allt möjligt - öl, vin, snaps, sprit - men jag kände inte alls att jag saknade det, och att vakna först av alla i familjen - utan minnesluckor eller att vara helt seg i kroppen - känns fantastiskt. Jag ska snart dra på mig löpardojjorna och ge mig ut en timme och springa.

Det som inte känns helt bra är väl några saker:
- Var jag dum som drack på Nyår? Även om det gick bra och det var mitt eget beslut?
- Jag fick aldrig chans att berätta för brorsan igår om mitt problem, även om jag gissar att även han har fattat hur det ligger till för mig. Innan jag sticker ut ska jag skicka ett sms till honom och hans fru så de också vet. Jag känner själv att jag behöver berätta för honom så att alla korten ligger på bordet. Både jag och morsan tycker att även han dricker för mycket, även om han aldrig är den som craschar, och igår blev han ju som vanligt lite (små)full.
- Det känns lite som att min fru är på mig lite grann, och nästan vill straffa mig. I natt innan vi gick och lade oss så frågade hon vad brorsan sa när jag berättade. Jag sa att jag inte hittade tillfälle att berätta om det (och vi var verkligen aldrig ensamma och jag ville inte berätta om det när han var smålullig) och då kändes det som att hon blev kall och sur och tvär. Jag sa att hon inte skulle oroa sig för jag kommer att berätta om det, men det verkar som om det är viktigt för henne att jag berättar för honom om det. Och hon har ju en poäng - att inte berätta är ju att fortsätta smussla med det så jag kan ändå förstå att hon kanske är lite orolig. Men vad jag känner är att hon inte är nåt stöd för mig utan istället ger mig ännu mer dåligt samvete för att jag drack för mycket på julafton. Det dåliga samvetet infinner ju sig alltid så hon behöver inte spä på det. Ibland tänker jag att om det nu är en sjukdom, ska man då bli bestraffad för sina misstag? Finns det inget utrymme för misstag längre? Eller kan det vara nåt slags moment 22 - är jag olycklig för att jag dricker för mycket eller dricker jag för mycket för att jag är olycklig? Vi lever för tillfället inte som man och fru. Det blir ett pliktskyldigast "godnatt och sov gott" när vi går och lägger oss eller så ta en av oss soffan...

Är det vanligt att känna som jag gör just nu? Jag tänker att jag kan ju såklart inte använda mig av det faktum att alkoholism är en sjukdom för att fortsätta dricka för mycket och fortsätta begå misstag efter misstag. Jag har ju ansvar för mina handlingar. Är det nåt sätt för en alkoholist att försöka skjuta ifrån sig ansvaret? Är det någon som har erfarenhet av detta tidigare så skriv gärna i tråden.

Tack för alla kloka och vänliga kommentarer - de betyder mycket för mig. Kämpa på alla - låt oss göra 2021 till vårt år, vårt bättre nyktrare år! Kramar till er alla <3

Profile picture for user den nya användaren DNA

Så länge man befinner sig i det skede att man inte vet att man är sjuk så har man inte ansvaret över sin sjukdom. Det är dock att man ändå ska betala för det man ställd till, alltså ta konsekvenser oavsett vilka dem är. Sjukdomen alltså inte befriar en ifrån att ta konsekvenserna... det är till och med bättre att man får konsekvenser men det är ett annat ämne...

Så fort man får veta att man är sjuk så är man också ansvarig för att göra saker för att tillfriskna...Gör man inte dem sakerna så är man skyldig till att man inte tillfrisknar.

Händer det att man kämpar på, gör det man SKA och BÖR göra, men ändå faller tillbaka och tar ett återfall så SKA man lära sig av vad man INTE GJORDE som ledde till återfallet. För det är alltid nåt som man INTE GJORDE SOM MAN BÖR som ledde till att man super igen...

"Eller kan det vara nåt slags moment 22 - är jag olycklig för att jag dricker för mycket eller dricker jag för mycket för att jag är olycklig? " - både och..., ond sprirall men det går att stopa.

Mina tankar och erfarenheter...