Hej jag är ny här. Jag har problem med alkohol, även om jag bara dricker över helgerna. För att bryta ensamheten och min sociala fobi dricker jag lite här hemma, så vågar jag ut på pub och träffa folk. Har nästan inga vänner annars att umgås med.
Har nu druckit mest varje helg några år. Som mest varit nykter upp till 3 veckor emellanåt. Inser att mina dryckesvanor är helt på tok. Dricker så jag har minnesluckor, gjort bort mig m.m. Kan hålla mig från alkoholen när jag t.ex är på resa, så det är nog bara den sociala biten som gör att jag tar till spriten.
Drack en hel del som ung, var sen nykter i 30+ år innan jag började igen. Gick i pension för ett par år sen, trivs med det, men det blir för mycket ensamhet. Trivs eg att vara för mig själv, men skulle behöva omväxling ibland, utan alkohol.
Det jag borde göra är att hitta någon intressant sysselsättning i stället för att festa. Har provat på olika kurser. Det har varit bra för stunden, men inte gett mig några nya vänner att umgås med i vardagen. Resor gillar jag också, men blir inte så ofta, de är ju inte gratis precis.
Jag vet att det är bara jag själv som kan förändra mitt liv. Ville bara skriva av mig lite.

Hej och välkommen hit! Vi är många här som förstått att vi måste ändra våra vanor fastän det inte handlat om dagligt drickande. Och upptäckt hur mycket bättre man mår och hur mycket mer nyfikenhet och energi man går. Att hitta sammanhang man trivs i är inte så lätt, men det går! Har du testat körsång? Där blir man en del av en grupp som inte tar slut på samma sätt som en kurs. Föreningar och ideellt arbete kan också ge mer kontinuerlig gemenskap. Och att vara aktiv och läsa och skriva här är också en gemenskap, fastän vi är anonyma.

Jo trivs med internetkontakter. Men inte många som orkar skriva så mycket. Brukar fort avslutas med att den andra skriver att hen har viktigare saker att göra just då. Min sociala fobi gör också att jag har lite svårt att ta mig ut på t.ex. föreningsliv. Och jag är sån att jag helst umgås på tumanhand. I större sällskap känner jag mig lite obekväm.

På det här forumet tycker jag att många skapar varaktiga konversationer. De som hänger kvar längst verkar vara de som både är aktiva i sin egen tråd och läser och stöttar i andras trådar. Om det är svårt med sociala sammanhang är det ju bra med aktiviteter som leds av någon, som tex körsång. Erfarna ledare är ofta bra på att få med nya i gruppen.

@Lechaim Jag drabbades av social fobi som ung. Och det har följt mig genom livet. Jag har dock blivit bättre och bättre på att hantera sociala kontakter.
Jag har kommit fram till att det ENDA som hjälper är övning. Att ta små steg, delta i en förening vars verksamhet man finner intressant, som Kennie skriver är kör en sådan verksamhet om du gillar att sjunga. Men det kan ju vara ngn lagsport eller vad so egentligen. Att isolera sig är inget som hjälper iaf.
Jag tror att den viktigaste anledningen till att jag drack var min sociala fobi. Men nu behöver jag inte den längre.
Har blivit av med den genom att utsätta mig lagom. Prata med en person, två, fem och inför fler.
För varje gång blir det mindre läskigt…
Jag tror du också kan göra det. För mig vände det som pensionär…

@Kennie Körsång är säkert bra för den som gillar det. Men det jag främst söker är en personlig vän, eller två. Har tidigare i livet varit med i vissa grupper. Men alla har fullt upp med sitt utanför gruppen, så det har inte blivit så mycket personligt.

@Amanda L Bra att du har övervunnit din sociala fobi. Min blev starkare för några år sen när jag var utbränd. Tidigare i livet märktes den inte lika mycket. Jag har t.o.m. talat inför publik. Föreningar och såna grupper är inte riktigt mitt intresse, har provat så jag vet. Har inte lyckats få några personliga vänner där, men jag har kanske inte ansträngt mig tillräckligt.

@Lechaim Jag tror man hittar vänner när man har något gemensamt intresse. Att göra något tillsammans som man kan prata om och utvecklas med. Något som man själv tycker är intressant. Annars svårt att hitta något att dela.
Det är min erfarenhet i alla fall.

@Amanda L Det är sant att man kommer någon närmare om man har gemensamma intressen. Tyvärr har drickandet varit en gemensam nämnare med vissa den sista tiden. Inget att bygga vidare på. Jag bor på en mindre ort så det finns inte så mycket utbud heller. Har några ggr varit på flerdagsvandringar i fjällen och träffat likasinnade i grupp, men det är sen när man skiljs som åt som allt rinner ut i sanden. Folk har fullt upp med sina barn, släkt och vänner sen tidigare. Du/ni tycker kanske jag är onödigt negativ, men så ser verkligheten ur här där jag bor.

Något som är positivt för min del i alla fall är att jag inte orkar dricka 2 dagar efter varandra. Det har nog med åldern att göra. Men det är på fredagseftermiddagrana som det krisar. I början på veckan tänker jag kanske två dagar att jag inte ska dricka nästa helg, men sen blir tankarna mer och mer liberala ju mer fredagen närmar sig.

Nu har jag varit och gjort bort mig ordentligt. I nyktert tillstånd, en måndagseftermiddag, pga den sociala fobin. Måste ta några öl för att lugna nerverna. Som jag aldrig gjort en måndag förut. Någon annan som känner igen sig?

Det är lätt att döma sig själv. Ofta tycker andra inte att man betett sig så illa som man själv tror. Och beroendet är ju snabbt med och förstärker skamkänslorna för att rättfärdiga alkohol som lindring. Har du funderat på att ta tex antabus för att bryta drickandet och kunna lägga energin på det du egentligen tycker är viktigast - att hitta nya vänner? Gillar du att läsa kanske en bokklubb kan vara nåt?

På tal om böcker kan jag också här tipsa om: Jag som var så rolig att dricka vin med : rapport från ett år som nykter alkoholist. Av Rebecka Åhlund. Den var lättläst och bra. Fast inte vet jag om det blev lättare för mig själv då jag läst den. Men man får i alla fall insikten att det går att sluta.

@Lechaim Min man startade en bokklubb med bara män. En del var inte alls vana läsare… och flera kände inte varann heller. Nu träffas de då och då och pratar om en bok och lom livet och annat…oftast ses de över en lunch eller så.
Om du inte har kontakter så kanske det kan funka via ett bibliotek eller så…?
Kanske värt ett försök?

@Amanda L Tack för tipset. Kanske jag skulle starta en grupp själv :) Men då skulle det vara med några som jag känner riktigt bra och är van att samtala med. Vi var några få väninnor som träffades en tid, men nu har de alla flyttat långt bort, tyvärr.

Någon annan än jag som "kommit ut" som introvert den senaste tiden? Det är en medfödd egenskap, inget konstigt. Man behöver inte nödvändigtvis ha social fobi också. Förr ansåg både en del andra och jag själv att jag var lite udda. Men numera då det skrivits mera om det, har jag förstått att jag är en helt normal introvert, och kan göra det bästa av mina egenskaper.
Exempel på några introverta kännetecken:

Trivs bra i eget sällskap (bara det inte blir snudd på permanent).
Vill hellre träffa folk på tumanhand och i små grupper än i större sammanhang.
Måste ladda batterierna/återhämta sig i ensamhet efter mycket socialt umgänge.
Bra på att observera omgivningen/folk.
Föredrar djupare samtal, än small talk.
Har få men nära vänner.
Tänker först innan man talar.
Jobbar effektivare ensam än i grupp.

Egenskaperna varierar säkert från person till person. Har man sen lättare att bli alkoholberoende? Kanske inte. Det beror nog på mycket annat i livet.
Om någon vill fördjupa sig mer i ämnet finns bra böcker, t.ex
Introvert : den tysta revolutionen. Av Linus Jonkman.

Kommentera gärna.

@Lechaim Det är nog så stt de flesta finns på skalan mellan mycket introvert till mycket extrovert. Inget fel på nåt av det vad jag förstår, men alla människor har väl ett visst behov av andra människor.

@Amanda L Precis så är det, alla har behov av sällskap. Som jag också skrev, men att vi introverta trivs i mindre grupper där man kan vara mera personlig med varandra. Jag skrev inlägget för att jag tänkte att den som är medveten om hur man funkar, kan vara mer trygg med sig själv. Och kanske inte behöva ta till alkohol för att man mår dåligt av sitt eget beteende. Som förr då jag inte tyckte jag levde upp till att vara "normal".