Hur vet man om man är alkoholist? Vart går gränsen mellan missbrukare och alkoholist?
Jag får nämligen höra och läsa så mycket olika. Vissa säger att man är alkoholist när man dricker jätte ofta och jätte mycket. Att man inte kan låta bli att handla alkohol eller bli sugen på alkohol så fort man går förbi ett systembolag. Att man måste ta sig en återställare dagen efter osv. Och andra säger att det handlar mer om hur man blir när man dricker, om man kan sluta när man har börjat och om man kan stå emot när man bestämt sig för att inte dricka.

Jag är 25 år och började dricka när jag var 14 år. Mellan 18-21 så var det mycket droger också. Under samma tid så drack jag 1-3 gånger i veckan och blev alltid full, gick hem sist och ville alltid har mer fest, mer alkohol. Jag har aldrig sett någon mening med att sitta och ta en öl eller två glas vin. När jag dricker då ska det drickas så mkt det går tills man går och lägger sig. Jag får en sån kick av det att jag inte kan sluta!
Jag levde för festerna och helgerna och alkoholen. Då orkade jag vara social, då var jag rolig och allt var mycket roligare och bättre.
När jag är bland folk som dricker eller ser alkohol så är det oftast omöjligt att stå emot, även om jag har bestämt innan att jag inte ska dricka. Jag blir ju så rolig och avslappnad när jag dricker och jag kan släppa allt för en stund.
Nackdelarna är att jag släpper ALLT när jag dricker. Jag gör och säger saker som inte är normalt o som jag aldrig skulle göra om jag va nykter. Jag kan bli en helt annan person. Och ångesten dagen efter som har vuxit sig starkare genom åren är FRUKTANSVÄRD!! Jag kan må dåligt och ha ångest efter en fylla i flera veckor! Jag blir oftast jätte full och får minnesluckor, men jag deckar inte.

Men jag kan gå förbi systemet utan att bli sugen och om jag inte ser eller pratar om alkohol så kan det gå länge utan att jag blir sugen eller ens tänker på det. Jag vill absolut inte ha en återställare dagen efter! Inte sen jag blev vuxen iallafall.
Men jag vet att jag är en missbrukare. Jag missbrukar allt i princip. Är det inte droger eller alkohol så är det socker eller Facebook. Det finns inget lagom i mig, det är alltid allt eller inget.

Sen jag fick barn för 2.5 år sen så drog jag ner massor på drickandet men problemet NÄR jag dricker o att jag inte kan stå emot är fortfarande kvar. jag var singel i 2 månader i somras, då blev det mkt alkohol igen. Jag började tänka på samma sätt om alkohol som förr och jag va hellre ute o festade än att ha min son. Det hände även att jag tog några glas vin i min ensamhet bara för att, vilket är väldigt ovanligt.

Vi hittade tillbaka till varandra och nu är jag gravid igen och är i nuläget i vecka 23 och har varit nykter (såklart) sen jag blev gravid. Det har inte varit några problem med sug eller nått sånt. Men nu börjar suget komma tillbaka igen. Vi har två vinflaskor hemma som jag ser varje dag och det börjar vattnas i munnen när jag tittar på dom. Vi var på middag förra helgen där folk drack alkohol och jag va tvungen att lukta på en öl och jag blev sugen. Jag skulle aldrig dricka så länge jag är gravid, problemet kommer sen när jag har fött, när jag vet att jag KAN dricka igen.

Jag har börjat lyssna på mkt poddar om alkoholism och nykterism och även ta tester och läsa om det och har börjat fundera på om jag bara är missbrukare eller om jag kan vara alkoholist? I vilket fall så har jag bestämt mig för att bli nykterist men jag känner att det kommer att bli väldigt svårt och att jag kanske behöver hjälp? Det finns inget annat för mig än att bli nykterist för jag vill inte skada min relation eller mina barns uppväxt men jag behöver veta om det är ett beroende som jag har att handskas med?

Jag måste även tillägga att jag har adhd och Asperger och att min pappa är alkoholist och troligtvis även min halvsyster som även hon har en alkispappa (vi delar samma mamma)

jag vet inte om ni kan svara på mina frågor, det är ju svårt att försöka beskriva hela ens relation med droger och alkohol I en text, när relationen är så stor. Droger och alkohol har varit ALLT för mig.
Så länge jag har min sambo och mina barn så betyder det inte lika mycket, (jag har till och med börjar bli lite anti och tkr det är tråkigt att alla ska dricka hela tiden så fort något ska firas eller så fort det är helg typ, men det är ju lätt att tänka och tycka så när man är gravid och inte kan dricka själv.) Men vad händer om jag skulle förlora dom eller om något annat i livet skulle gå åt helvete?! Jag är rädd för tanken och jag är rädd för att alkoholen eller droger skulle ta över mitt liv igen. Jag vill ha makten över mitt egna liv men jag känner att jag inte riktigt har det. Det känns som att makten hänger på en skör tråd. Om inte min sambo och mina barn är här och håller mig i schack, vad händer då....

Hej
Jag blir väldigt berörd av den beskrivning du ger av ditt förhållande till alkohol.

Den liknar väldigt mycket mitt eget liv som det var då, när jag också var ung. Jag är numera 72 år och har lyckats överleva så här långt genom att uppleva olika faser av drickande som har varit helveten avbrutna av långa nyktra och till och med lyckliga perioder. Jag kan alltså endast säga att jag känner igen mig i det du beskriver och att jag numera är periodsupare. Men med långa uppehåll där tillnyktringen alltid kräver läkarvård. Jag har dessutom vid minst fem tillfällen varit nära att supa ihjäl mig.

Men till din fråga om alkoholism och missbruk. Ja egentligen är det en definitionsfråga. Dricker du så att det är ett problem för dig, ditt arbete, eller din familj så är det ett problem, kalla det vad du vill.

MEN en svensk avhandling om alkoholism skiljer på TYP 1 och TYP 2 alkoholister. Jag tror på denna och jag är definitivt en TYP 2 alkoholist. Du kan själv söka på begreppen och skapa dig din egen uppfattning.
Dessutom är den indelning som dr Jelllinek gjorde redan på 50-talet vara intressant. Det är också lätt att söka på honom.

Jag ser gärna fram emot en fortsatt kontakt med dig här på forumet, Det är nämligen så mycket jag känner igen mig i.

Ikaros

Nikki

Tacksam för svar!
Spännande läsning du tipsade om och skönt att inte känna sig ensam!

Suget gör sig påmint och jag har börjat få tankar som : Kommer jag någonsin kunna ha lika roligt igen utan alkohol? Jag kommer aldrig att kunna festa och gå ut igen. Jag kommer inte att kunna släppa loss på samma sätt. Måste jag verkligen sluta helt? Jag kanske bara överdriver mina problem? Är det ens problem?

Jobbiga tankar som gör mig förvirrad.

Jag saknar ruset, det roliga och till och med smaken! Och jag tkr inte att alkohol är speciellt gott egentligen, inte själva alkohol smaken. Men nu är jag till och med sugen på rödvin som är bland det äckligaste som finns enligt mig.

Hej igen.
Ditt första inlägg avslutar du med att "du vill ha makten över livet".
Jag upplever, liksom du, den skarpa motsättningen mellan denna vilja och längtan efter drogen som tar bort just denna makt. Här finnns förviringen och motsatsen.

Men kan det vara så att vi egentligen inte saknar ruset utan söker något annat. Något i livet som är ett mervärde, en längtan, och som vi ersätter med alkohol.
Kan det vara något som kan beskrivas som andlighet?

Skulle jag våga mig på att rekommendera något för dig så är det ett eller flera besök på AA. En bra AA-grupp kan vara en öppning mot bätttre insikt i den egna problematiken.
Men där finns andra möjligheter också och det viktigaste är att du tar alkoholen på allvar och gör något. Att kraften finnns inom dig framgår av det du skriver.
Och jag fortsätter gärna dialogen med dig inte minst därför att igenkännandet jag finnner hos dig kan hjälpa mig att avstå från mina egna vansinnesrus. (Googla gärna på Dipsomani vilket väl beskriver mitt nuvarande alkoholproblem)
vänligen
Ikaros

Nikki

Jag vill absolut ha rekommendationer och tips, ärlighet och öppenhet! Annars hade jag inte skrivit här.

Du kan absolut ha rätt om det där med andlighet. Jag har tappat min andlighet och mitt intresse för det på sista tiden och direkt så börjar man känna sig vilsen.

Jag undrar också en annan sak. Jag är van vid att jag aldrig kan fatta beslut, eller att jag inte kan hålla mig till ett beslut för att jag känner så olika hela tiden. Jag litar inte på mig själv för att min vilja och mina känslor är så flyktiga. Det känns som att mitt huvud är ett enda stort frågetecken och kaos. Antagligen har det med mina diagnoser att göra också.
Men därför får jag tankar som nu med alkoholen att jag börjar tvivla på mig själv, vad som är sant och vad som är inbillning. Överdriver jag mina problem eller inbillar mig sug och alkoholism på grund av tankar och oro?
Min sambo säger att mycket sitter nog i mitt huvud och att jag tänker för mycket. Och det gör jag ju. Så då börjar jag tvivla på vad som är verklighet och vad som bara är tankar och inbillning.

Jag kanske inte är så sugen EGENTLIGEN? Mina problem med alkohol kanske inte är så stora som jag tror? Jag kan ju liksom vara nykter ganska länge och till och med känna avsmak mot alkohol. Förstorar mina tankar upp allting och inbillar jag mig att alkohol är ett så stort problem för mig? Jag kanske bara överdriver?

Som du kan läsa så driver jag mig själv till vansinne!!

Det är som att jag är två olika personer. Den ena sidan som inte kan blunda för rädslan att alkoholen ska ta över. Som inte kan blunda för hur jag blir när jag dricker, att jag inte kan stå emot och att jag inte in sluta när jag väl börjat. Som inte kan blunda för att när jag bodde själv i sommras var hellre ute och söp än att ha min son. Att jag får panik när det inte finns tillräckligt med alkohol (jag menar att dela på en flaska vin på två pers, hur kan man ens tro att det räcker?!) Men även ångesten och hur dåligt jag mår efter en fylla.
Och sen har vi den andra sidan som säger att jag överdriver, tänker för mkt. Att jag lyssnar, läser för mkt. Att jag alltid ska sätta etikett på allting och måste reda ut allting, även på andra. Att mina tankar gör så att jag börjar tro saker.

Jag fick min adhd diagnos när jag var 18, jag fick reda på att jag har Asperger för någon vecka sen, jag lider av sperationsångest, ångest, brist på energi m.m och att jag då är alkoholist på detta?! Jag menar HUR många problem kan en människa ha?! Nä det känns overkligt och osant. Jag är nog inte alkis, ELLER?
Är det här vanliga tankar hos en alkoholist eller är det nånting annat som är fel?
Så mycket tvivel och osäkerhet hos en själv att man nästan tappar verklighetsuppfattningen.

Igår bröt jag ihop i min sambos famn efter att vi hade sett en film där dom drack och festade ganska mycket. Det var då dom här tankarna kom upp som jag skrev om i mitt förra inlägg. Suget efter alkohol var så starkt och påtagligt att jag blev rädd! Rädd för vad jag skulle ta mig till, rädd för vad jag skulle göra när ingen ser. Jag kunde inte tänka på annat än smaken och ruset av dom där två vin flaskorna som vi har hemma. Dessutom så drömmer jag i bland om att jag både röker och dricker och SEN kommer på att jag är gravid! SÅ hemskt!! Jag skulle aldrig göra nånting för att skada mitt barn eller bebisen i magen men igår var jag RÄDD för att jag inte skulle kunna låta bli! Det va hemskt! Och ett sånt sug har jag aldrig känt förut! Inte SÅ starkt! Men efter några timmar och även idag så började jag tvivla på mina känslor och tankar och tro att jag bara inbillade mig detta sug och denna rädsla, att jag bara överdrev. För det kändes ju bättre när jag hade fått prata av mig med min sambo och gråta ut i hans famn. Hans stöd och tröst gjorde allt så mkt bättre och jag kunde börja tänka på annat, suget och rädslan var som bortblåst. Och då kanske det inte är så konstigt att man börjar tvivla på att dom var äkta från början?! Det kanske bara var gravidhormoner?

Oj vilket konstigt inlägg det här blev, jag hoppas du förstår nånting av det.

Vad häftigt och underbart att man kan hjälpa varandra genom att ha såna här dialoger!

Hej
Jag upplever inte ditt inlägg som konstigt utan snarare som klokt och sunt. Du vågar se problemen när de dyker upp och därmed är mycket vunnet. Detta med suget när ni såg filmen till exempel. Du kände, såg och bemästrade det tillsammans med din sambo. Underbart att du har den hjälpen.
Det du beskriver som att dina känslor och tankar är flyktiga och att du kan känna dig som två personer tolkar jag som en mycket stark empatisk förmåga. En förmåga som inte gör livet lätt men som berikar det.
Tvivlen, ifrågasättandena, som du skriver om tycker jag definitivt är ett sundhetsdrag. Alltför få människor tänker själva och vågar tvivla medan alltför många tror sig veta sanningen utan att ens ha tänkt. De är dessa de tvärsäkra som är för många och har för stor makt medan de som, liksom du, tänker och tvivlar är för få och maktlösa.

Är jag alkoholist eller missbrukare, frågar du dig själv? Varför är denna fråga viktig för dig? Är det för att du i botten av din själ inser att du och ditt liv är hotat av demonen alkohol? Att han finns där och om du ger efter kommer han att sluka dig? Är det så?

Jag känner att det i så fall är det hotet du skall ta på allvar oavsett vad man kallar det, missbruk, beroende eller alkoholism. (Alkoholism är förresten en sjukdom som går att leva ett bra liv med när man inte dricker.)

Fortsätt att kämpa och fortsätt att tänka, varför inte skriva något. Du har förmågan och du har så mycket tid kvar till att faktiskt reda ut och klara av detta problem.
vänligen Ikaros

Nikki

För det första så känns det som att jag inte kan ta tag i det på riktigt eller veta hur jag ska ta tag i det om jag inte vet vad det är. Jag är sannings och fakta älskare och får lite panik innan jag vet saker till 100 %.
För det andra så är det som du skriver också. Att jag är rädd för att alkoholen ska sluka mig hel och att jag inte ska ha makten att kunna stå emot. Jag känner att det snarare är en tidsfråga än en OM fråga.
Men samtidigt känns det som att jag är i förnekelse. Att jag förnekar att problemet är så stort, att jag kanske, kanske kan lära mig att dricka normalt, att min pappa och syster är alkisar men inte jag! Att jag bara är en liten missbrukare som har svårt att dricka måttligt. Och att jag överdriver.

Är det förnekelse eller fakta tror du?
Hur stort låter mitt problem tycker du?

Det är det här som gör mig så förvirrad och jag känner att jag måste får reda på riktiga fakta för att kunna gå vidare och göra nånting åt det, jag behöver veta hur allvarligt det är helt enkelt. Eller om det bara är konstiga tankar i mitt huvud som får mig att tro att det är allvarligare än det egentligen är. Jag har ju en tendens att oroa mig alldeles för mkt.

Hej
Jag känner med dig i dina tvivel samtidigt som jag är imponerad av din djupa insikt. Människan, du och jag, är komplicerade varelser och Inom oss finns inga enkla svar. Men nu till ditt sökande om dig själv och din relation till alkohol, Jag vet inte om du känner till det men det finns tester man kan göra och du kan själv läsa om det på
http://www.beroendecentrum.se/vard-hos-oss/for-vardgivare-och-samarbets…
Alltså Stockholms läns Landstings beroendecentrum.

Du frågar mig om vad jag tror om dina alkoholproblem? Det enda svaret jag har på det är att jag är övertygad om att du bearbetar ditt problem på att mycket bra sätt. Jag är faktiskt imponerad av hur du bearbetar det hela. Skulle fler göra som du är jag övertygad om att många skulle slippa alkoholberoendets helvete. Att det är ett stort problem för dig är uppenbart eftersom det tar så stort utrymme i dina tankar. Alkoholismen i din släkt är bara det en alarmklocka.

Men hur du hanterar din relation till alkohol kan bara du själv avgöra. Vi andra runt dig kan bara bidra med funderingar och omtanke. Men eftersom jag vill vara ärlig känner jag mig övertygad om att du funnit en tickande bomb inom dig som du måste göra något åt. AA, alkoholrådgivning, det här forumet IOGT-NTO,är några verktyg, du kan använda dig av. Det finna bra litteratur också där PO-Enquists " Ett annat liv" är bland de bättre.

vänligen
Ikaros

Hej Nikki
Jag kompletterade mitt inlägg till dig med några slutrader. Kanske du missade dem när du svarade 12:42. Kompletteringen kom in !2:56
vänligen
Ikaros

Galenpannan87

Hej Nikki!

Oj, så jag känner igen mig i det du skriver. Det finns inget lagom i mig, det är allt eller inget!

Jag hade också alkoholdebut tidigt, blev extremt mycket festande mellan 17-21 år. Jag skulle alltid vara kvar till sist, alltid minnesluckor, alltid fullast, alltid mest party, däckade aldrig, fortsatte alltid! Dagen efter ÅNGEST!

Såhär har det fortsatt hela livet. Dricker kanske inte så ofta, men när jag väl gör det så går det alltid överstyr. Känner heller inget sug eller så när jag går förbi systemet. Antingen ska det drickas eller inte drickas alls.

Tänker också likadant om inbillning. Jag kanske inte alls har något problem, jag överdriver, vill jag bara ha uppmärksamhet? Samma känsla hade jag under min depression, blir som att jag hamnar i nån sorts konstig bubbla typ, där jag inte vet vad som är och vad som inte är.

Som sagt, jag känner igen mig i typ allt du skriver vilket känns skönt. Skönt att veta att det finns fler som känner likadant! Tack för att du delar med dig. Hoppas det går bra för dig!

Och Ikaros, tack för dina fina ord! Hjälper mycket att bara veta stt det finns nån som vet och kan komma med tankeställare och tips.

Rörigtdet blev. Men det känns så skönt att jag hittat hit!

Hej Nikki
Hur går det för dig i ditt sökande. Finner du något som passar på dig och ditt förhållande till alkohol. Jag är som du förstår övertygad om att du bör bearbeta ditt förhållande till alkohol.
Känner igen mig i dig som jag var då, för länge sedan.
Vänligen
Ikaros

Nikki

Nu var det längesen jag va inne här. Jag har precis fött mitt andra barn ( eller det är 7 veckor sen) . Nu börjar det på riktigt, det svåra, att hålla sig nykter, att inte falla dit! Men jag är fortf lika fast besluten över att leva nyktert och än så länge har jag inget sug alls. Men jag vet att det kommer att komma. Skillnaden nu är att jag är medveten, beslutsam och beredd. Jag tror på mig själv!

Hur går det för dig?

Mvh Nikki

AlkoDHyperD

Jag känner igen mig i det du beskriver. Mycket. Har också ADHD.
Jag undrar om du äter medicin för ADHD?
Jag har blivit hjälpt av den. Stor symptomlindring i tankekaoset, humörsvängningarna och impulsiviteten. Men framför allt när det gäller behovet - begäret - efter alkohol som jag ofta använt för att få radera hjärnan, få undan paniken och kunna känna avslappning i hela kroppen.
Jag använder också träning som recept för att hålla mig nykter och för att hålla ADHD-symptomen hanterbara.
Om du inte provat medicin, eller bara provat någon som inte funkat för dig, be om att få prova en annan, eller ändra doseringen. Kan vara värt mycket.
Kram

Newera

Hej!
Har precis vågat bli medlem här. Känns helt skumt att jag har lyckats erkänna för mig själv och för min familj att jag har ett jätteproblem med alkoholen. Läste din tråd och känner att det lika gärna hade kunnat vara jag och mitt liv som du beskriver till skillnad från att jag är man och 30 år. Har bestämt mig för att försöka, eller rättare sagt att jag MÅSTE sluta dricka alkohol. Har två underbara barn och en underbar fru som är mitt allt. Men när jag dricker blir det som att dem inte ens finns. Efter 8-10 öl är det över. Jag blir en annan människa. Jag försvinner. Jag dricker och dricker och slutar inte förräns det inte går att få tag på något mer. Har druckit varje helg i ungefär 10 år. Jag får blackouts och minnesförluster efter i stort sett varje fylla. Jag kommer inte ihåg någonting av hur dem sista timmarna på kvällen slutade. Kommer inte ihåg vad jag sagt och gjort. Får alltid det förklarat för mig av min fru eller via sms av kompisar som jag umgåtts med. Jag blir även arg, otrevlig och aggressiv. Låser in mig i en slags bubbla där jag inte släpper in någon förutom drycken. Och för att inte tala om ångesten. Den slår så hårt att jag inte ens kan ta mig upp ur sängen för att gå på toa under vissa bakfyllor. Vardagarna är det inga problem. Jag känner inte jag måste ha en öl eller ett glas vin. Visst känner jag att det hade varit hur gått som helst men jag klarar mig utan. Sen kommer fredagen och jag kan utan problem sänka en låda öl. Jag planerar mina helger utefter hur och när jag kan börja dricka. Ljuger för mig själv och min familj när jag säger att idag kommer jag bara dricka 6öl. 6 blir 7 och sedan 18 och allt är igång igen. Har försökt så j*vla många gånger att dra ner på det på riktigt men det har aldrig gått. En hyffsat nykter fredag och allt känns bra och sedan kommer lördagen och jag är totalt dyngrak igen. Nu har jag bestämt mig för att sluta helt och hållet. Jag skulle uppskatta tips på hur ni andra hanterat detta och vad jag kan göra för att inte låta denna hemska men så lockande dryck förstöra inte bara mitt liv utan även min familjs och vänners.

Med vänlig hälsning, newera

Misan

Hej

Är också helt ny här och det du beskriver stämmer så väl in på mig. Har under ca 7-8 år haft samma dryckesvanor. Har man och två fantastiska barn. Har nu varit nykter i 30 dgr. Går bra men har ångest över olika sociala tillställningar. Mina närmsta vet mitt bekymmer men jag vill inte tala om det för andra. Har ni bra tips på vad man kan säga? Kan inte alltid vara chaufför tex nu på lördag är bjuden på tjejkväll två gator bort. Vill inte säga att jag inte hanterar alkoholen.

Bedrövadsambo

Det viktigaste steget har du redan tagit! Du har förstått att du inte "bara kan dricka lite" och du vill sluta dricka helt. Du kommer att få massor av stöd här, men du behöver kanske också medicinskt stöd, tex antabus. Då KAN du inte dricka alkohol.

Bedrövadsambo

Säg att du har en vit månad. Det brukar bemötas med stor respekt. Då signalerar man att man KAN hantera alkohol genom att avstå. Säg att du ska upp tidigt och jobba/annat åtagande annars. Eller avstå helt från att gå dit, "sjukskriv" dig. Ibland kan det vara skönast när man inte orkar alla frågor. Efter jag blev utmattningsdeprimerad för tio år sedan har jag avstått massor av roligheter för att jag inte haft ork. Satsar på kvalitet istället för kvantitet.

Misan

Tack för tipset. Har själv tänkt säga vit sommar, satsa på hälsan, träna. Att jag inte mått bra av alkohol det senaste och vill testa helvitt. Bekymret är att jag bestämt mig för att avstå helt i ett år. Efter det vet jag inte. Har varit vit ett helt år tidigare och nu druckit i ett år som gått mot katastrof. Har familj och jobb kvar, men att familjen stannar var nog på sista versen. Har pratat med min arbetsgivare och ska få öppenbehandling 20 ggr.

Misan

Ska också åka utomlands i sommar med familjen och andra vänner. Är orolig för att det låter väldigt konstigt att man bestämt sig för en vit sommar och är så hård mot sig själv tom när man har semester utomlands.

Bedrövadsambo

Tids nog blir du stolt och trygg i beslutet och då kan du säga "nej tack, jag dricker inte alkohol". Ingen har med det att göra! Du behöver inte motivera dig alls om du inte vill. Tills dess kan du skylla på "vit månad", ingen håller räkningen på sånt ? Huvudsaken är att du inte dricker, det är allra viktigast!