Alakhil

Det har hänt flera gånger nu, att jag druckit så mycket att jag helt förlorat förståndet och gåt i rage mode. Skrikit och haft sönder saker, kastat saker på min make och slagit efter honom. Han har inte ens gjort något. Jag bara ”ser rött” plötsligt och kan knappt själv förstå vad som hänt när jag med djup ångest försöker pussla ihop natten dagarna efter. Tänker att förr eller senare lämnar han mig om jag för såna utbrott hela tiden. Eller ännu värre, jag råkar skada honom allvarligt. Hittills har det vart en klack som hamnade allt för nära ögat, en lampa i pannan, en knuff mot trappan som som tur var inte blev nåt mer. Onda ord som gjort att han inte velat dela sovrum med mig på veckor. Jag är rädd att det en dag går längre. Att jag i ett sådant okrontrollerbart utbrott får tag i tillhygge och skadar honom allvarligt, eller säger något som aldrig går att förlåta..
Det händer ju bara när jag dricker för mycket. Och det känns som en dålig ursäkt. För då ska jag väl helt enkelt kunna dricka mindre eller inte alls, så det inte händer. Eller?

Jag är inte professionell på något som handlar om alkohol men jag har viss kunskap kring den situation du beskriver. Den är ohållbar och farlig. Jag råder dig, med empati och värme- för det är stort och viktigt att du skriver här- att söka hjälp. Jag tycker att du ska kontakta någon av de duktiga rådgivarna här som kanske kan slussa vidare till rätt instans, om det nu heter så.
Det finns hjälp att ta- och att få. När ett alkoholbruk eskalerar så som du beskriver är det svårt att hjälpa sig själv. Jag önskar dig allt gott som kommer av att sluta dricka.

Alakhil

Tack för din ärliga input. Det är precis det jag är här för, för att ta reda på om jag har ett alkoholproblem, vilken typ av hjälp jag eventuellt och om jag kan göra det själv.

För när man hör ”Alkoholist” tänker man mest på de där som dräller på stan, alltid fulla och smutsiga, sorgliga fattiga liv, oftast arbetslösa och ibland hemlösa och sover på stationen eller i parken. Eller han som dricker varje dag efter jobbet och extra på helgerna, ofta sjukanmäler dig för att dricka eller vara bakis, och kommer till jobbet stinkandes av alkohol.
Jag har ett fint hem, god ekonomi och jobb. Jag dricker inte varje dag, inte ens varje helg, aldrig arbetsdagar. Ibland lyckas jag dricka måttligt om jag planerar väl och har något viktigt dagen efter. Men ofta blir det lite för mycket och jag är grovt bakfull i 1-2 dagar och får ställa in allt, har på senare tid lärt mig att inte planera in nåt dagen efter en fest, så jag inte behöver ställa in nåt.
Sen ibland, ett par gånger om året, så spårar jag ur fullständigt, helt oprovocerad (Senast nyårsafton).

Ångesten äter upp mig inifrån och jag är livrädd att det ska gå riktigt illa nån av gångerna.
Nyår var ett riktigt wakeup call. Det var bara svart, och jag vaknade till en make med blodig bula och ett trashat ”mysrum” som vällde ut med glassplitter och annat söndrigt i hallen.

Så även om jag inte dricker hela tiden, och inte är beroende av alkoholen, och det inte påverkar mitt jobb, så tror jag att jag har ett alkoholproblem.

Hej och välkommen, vad bra att du börjat fundera på ditt drickande. Jag känner väl igen mig i din berättelse. Jag har vad man kallar dåligt ölsinne, det har betytt att redan i min ungdom kunde saker gå snett under a rus. Jag har bla, dömts för våld mot tjänsteman och varit i slagsmål otaliga ggr. Detta hände när jag var ung, men jag har ofta blivit både elak och våldsam även under mitt vuxna liv. Jag ser det som att spela rysk roulette, ibland går det bra, andra gånger inte... vad det beror på vet jag inte, men jag tror att jag i min personlighet är extra känslig och därför egentligen inte tål a. Hursom är min tanke att det aldrig blir bättre, utan man måste på något sätt lära sig hantera a, alltså dricka väldigt små mängder eller sluta helt. Det har tagit mig många år att komma hit men jag ångrar inte en nykter dag. Hoppas verkligen du kan och orkar ta uti med dina problem och vi finns här som stöd. Jullan

Att göra sådana saker utan att veta om det. Samtidigt förstår jag att det kan bli så. De senaste åren har jag fått minnesluckor, och jag har förstått efteråt att jag då gjort en massa saker utan att jag minns det överhuvud taget. I mitt fall muckade jag gräl med folk digitalt. Sms, fejjan, dejtingsajter. Usch så destruktivt. Vilken ångest och skam dagen efter.

Hösten innan jag slutade dricka var jag på en återträff med mitt gamla högstadium, på en restaurang i Gbg. Kvällen avlöpte väl, tills jag blev rejält provocerad av en närvarande bekant till en av deltagare. Jag muckade gräl med honom, och han var påtänd så det kunde ha slutat i katastrof. Grälet slutade utomhus, med att några av hans kompisar gick emellan och bokstavligt talat bar iväg honom från stället och bar in mig på restaurangen igen.

Jag? En 50-årig tant muckar gräl med en påtänd knarkare. Det är var väl ungefär där och då som jag tänkte att det där drickandet var nog inte bra för mig. Om jag kunde göra sådana saker utan att vara medveten om det under tiden ens. Och var jag medveten om det så gjorde jag det ändå. Grälet med knarkaren minns jag nämligen sporadiskt.

Nä, det lugnaste för alla parter då är att ge fan i drickandet, innan det händer något riktigt allvarligt.

Kram ?

Alakhil

Ja detta började för mig redan ungdomen. Då var det faktiskt ännu värre. Nu händer det mer sällan, men nu för tiden dricker jag inte varje helg eller varje dag som jag gjorde då. Ett tag drack jag faktiskt i princip dagligen, även om jag satt hemma ensam. Så är det inte längre.
Men jag känner igen det du skriver, om rysk roulette. Jag skulle nog säga att mina snedtändningar uteslutande sker i samband med vin av alla slag, men speciellt rödvin och rosévin. Så jag kanske har dåligt vinsinne istället. Håller jag mig till bara öl eller cider brukar det gå helt OK. Men även om jag tänker att jag bara ska dricka några öl så slutar det ofta med att omdömet blir sämre efter några, och jag ger mig på vinet ändå.
Så kanske är enda sättet faktiskt att bara låta bli alkohol helt.

Alakhil

Känner igen det där, men för mig än så länge ”jag, en 35-åring vuxen kvinna, misshandla min make och slår sönder mitt hus??”.
Ja destruktivt är nog rätt ord. Och jag känner att jag kanske borde sluta medan jag ändå är hyfsat ung, och helst innan min make faktiskt tröttnar och lämnar mig. För utan honom vet jag inte ens om jag vill leva.

Det jag är mest orolig för är det sociala. Alla dricker när vi ses, till middag med bor och familj, vid födelsedagar, midsommar, nyår, med väninnorna. Det är alltid alkohol i bilden. Vad gör man om man inte ska dricka men ändå vill va med? Kan man ens vara med? Blir inte de andra jobbiga när de blir fulla om man är nykter? Blir man inte tråkig om man är med men inte dricker? Kommer jag tacka nej till att träffas för att undvika och blir socialt isolerad? Vill ju inte gärna förlora kontakten med familjen över det heller. Känner ofta att jag måste dricka för att vara med. Men brukar som sagt inte gå så bra att ”bara ta ett par öl” eftersom det ofta eskalerar till mer när omdömet minskar.

Vill bara dela med mig av en upptäckt jag gjorde när jag slutade dricka, och det var att efter någon månad när de nya alkoholfria vanorna började sätta sig så insåg jag mat fortfarande var lika gott, prata med vänner lika kul, det mesta som jag gillade fanns helt enkelt kvar, även med alkoholfritt i glaset. Jag hoppas att du kommer uppleva detsamma. Om du har ett alkoholproblem och om du ska sluta helt eller inte kan bara du själv avgöra, men om en fylla i värsta fall leder till att du misshandlar din man och du ändå inte kan stå emot att dricka så ser det i mina ögon ut som att du har ett problem som du behöver hjälp med att lösa. Det är väl en klassisk definition på alkoholproblem, att man dricker fast det får negativa konsekvenser. Och man behöver inte dricka varje dag för att ha problem. Många av oss som skriver här har haft problem just med kontrollförlust när man väl dricker, inte att man har ett starkt fysiskt beroende.

Alakhil

Det låter positivt och ger mig lite hopp.
Ju mer jag läser folks historier och kommentarer, och tänker på det som skett, desto mer inser jag att det faktiskt är ett problem, och ett potentiellt farligt sådant. Men att det finns hjälp att få och lösningar.
Och jag har bestämmer mig för att prova helt alkoholfritt, eftersom ”bara ett par öl” historiskt har eskalerat och lett till faktisk misshandel, ångest och en skadad relation.

Jag har skrivit en lista med fördelar att sluta och hindren/lockelser som jag kan komma på, och ska försöka komma på lösningar på hinderna så jag kan vara lite förberedd.
Har även försökt skriva ner det jag minns av de hemska tillfällena som vart föregående år för att verkligen påminna mig själv om allvaret när jag vacklar och funderar på om jag ändå inte kan ta en öl eller ett glas.

Sen är frågan om jag kanske ska prata med maken om det också. Vi har i princip låtsats som att inget hänt, som alltid. Som ett det inte är nån fara, ”det var ju alkoholens fel”. Men jag känner att det faktiskt är mitt fel eftersom jag fortsätter konsumera alkohol. Och jag tror han kommer vara stöttande om jag säger att jag vill sluta dricka. Det är ju trots allt han som drabbats värst.
Det finns gott om alkoholfria alternativ nu för tiden. Till och med på systemet, så vi kan handla tillsammans som vi brukar, men i olika hyllor.

Anonym26613

Ush då... att bli farlig när man dricker måste vara riktigt jobbigt ❤
Skriv gärna hur det gick med maken när du pratar med honom. Själv var jag jätterolig inför snacket. Tagit det lite åt gången. Men reaktionen har varit enbart positiv och stöttande ???

Alakhil

Idag tog jag upp idén med att bli ”nykterist” på heltid eftersom det är lite rysk roulette om jag ska spåra eller inte när jag dricker. (vi har just nu 2 vita månader tillsammans med min brors familj, som vi alltid kör efter nyår och sommaren. Men jag borde inte återgå till alkoholhaltigt när de 2 månaderna är över denna gången). Hans svar var ”eller så dricker du bara lite lagom och blir inte full”.. Påminnde om att det ju ofta är så det börjar och ändå lyckas spåra ibland. Och om jag ändå inte ska bli full varför ens ta risken, istället för att bara dricka helt alkoholfritt?
Han tyckte att alkoholen gör ölen bättre och lite roligare om man är med.
Jag sa rakt ut ”men hur roligt är det att bli misshandlad då?? Är det verkligen värt att jag ska få- enligt dig -lite godare öl?” Han avfärdade det som inte så farligt. Jag tog då upp min rädsla att få tag på låt tillhygge och råka skada honom allvarligt nån gång, att det som inte är så farligt just nu kan bli livsfarligt en annan gång. Hans svar ”men du har väl lite kontroll och kan se till så nåt sånt sånt inte händer?” Frågade honom om han tycker det verkar så, och förklarade att jag inte har nån som helst kontroll när jag snedtänder sådär, att det blir svart och jag inte ens kommer ihåg vad jag gjort innan direkt.
Kom tyvärr inte längre än så för hans jobbtelefon ringde och han behövde fortsätta jobba.
Men ska försöka följa upp samtalet och kanske även nämna att jag sökt hjälp online här. Att jag har ett alkoholproblem och behöver hans stöd.

Så fortsättning följer...

När du själv känner att du har ett problem med alkohol som du bäst löser genom att undvika alkoholen, så är det förmodligen så. Som du beskriver det, så är jag väl beredd att hålla. Det låter verkligen som att det är det bästa alternativet för dig. När du själv också tycker så, så känns det ju liksom avgjort och klart.

Jag har själv blivit något ifrågasatt av min omgivning, men främst fått stöttning i mitt beslut att inte dricka alkohol något mer någonsin. Det har varit lite "Du kan väl avvakta och se, man ska aldrig säga aldrig". Men det är ju jag som vet vad som är bäst för mig. Jag kanske inte alltid vet eller gör vad som är bäst för mig, men i detta fallet känns det så solklart. Tråkigt att din make verkar vara lite oförstående till ditt beslut.

Det tycks vara ganska vanligt att tänka att man ska kunna klara av att dricka en lagom mängd och sluta där, men det är ju många som inte kan det. För de som klarar av det kanske det kanske vara svårt att förstå. Kanske din make vill fortsätta dricka och känner att det blir svårare/annorlunda för honom när du inte gör det också. Jag hoppas att fortsättningen på samtalet har gått bättre.

Det är svårt att förstå, att man inte kan ”dricka lite”. Inte ens alkisar förstår det alltid, hur ska då anhöriga förstå det?

Mitt tips är att ni kan kolla på lite alkisklipp ihop, det finns massor på youtube. Rebecca Åhlund hos Malou och Hanna Hellquist hos Skavlan kan jag rekommendera tex. Borde passa bra just i ditt fall, för att väcka igenkänning hos din man.

Kram ?

Anonym26613

Alltså det finns någon söt och charmigt i mannens sätt att släta över. Han verkligen älskar dig ❤

Men som AH säger, så har han nog inte riktigt fattat. Det är faktiskt du som sitter inne om du tar fram en kniv eller om någon bevittnar vad du gör. Så klart ska du inte dricka! Eller så måste det vara så kontrollerad att ni tex inte har mer hemma än par glas vin.

Två funderingar:
1) det där skulle inte hända med någon annan drog. Vill du sluta röka, alla ger sitt stöd. Vill du sluta ta heroin, alla hjälper till. Ingen skulle säga att "lite kan du röka då det blir roligare så!".

2) hade du varit en man, och ville sluta dricka för att inte slå din kvinna, så hade nog omgivningen reagerat annorlunda. (Nu blev jag osäker, du har ju inte sagt att du är kvinna. Ursäkta isf, men budskapet är det samma ??

Jag tycker du är modig som pratar med mannen ❤?