Insikt

Profile picture for user michaelamic

Hej.. ny här och hoppas jag skriver på rätt ställe.
Skriver för att det känns skönt att dela med sig och få vara anonym.
Har alltid haft en skev relation med alkohol. Den klassiska ångesten som sitter i dagar efteråt. När jag var yngre var det mer ”okej” och vi skrattade åt all skit man gjorde. Likasinnade vänner som också tyckte det var roligt med kaos.
Har nog aldrig riktigt velat erkänna fullt ut att jag har problem. Jag kan dricka 2-3 öl hemma och uppskatta det. Men direkt jag ska gå ut så blir det för mycket, dricker allt jag bara orkar och får minnesluckor och beter mig illa. Går inte ut ofta men det är ändå inte hållbart.
Blir arg på mig själv och känner självhat, bråkar och säger elaka saker till min man. Har barn och man och hur jag blir när jag går ut passar inte ihop med den jag är. Får någon slags identitetskris och saknar mitt ”fria” jag när jag går ut. Mitt nyktra jag älskar så klart min familj över allt annat.
Jag vill kunna ta en öl någon gång, men jag vill aldrig mer få minnesluckor och bete mig illa. Varför är man så här? Litar inte på mig själv och är rädd att jag kommer förstöra för mig själv. Är rädd att jag ska komma i ”jag skiter i allt- modet” och kanske vara otrogen eller göra något annat för att förstöra för mig själv. Känns som att något slags självskadebeteende kommer fram när jag blir för full och att jag vill skjuta ut mig själv så att ingen ska vilja vara med mig.
Detta är mina tankar om det, det känns mörkt och hopplöst..

Profile picture for user michaelamic

Hej.. ny här och hoppas jag skriver på rätt ställe.
Skriver för att det känns skönt att dela med sig och få vara anonym.
Har alltid haft en skev relation med alkohol. Den klassiska ångesten som sitter i dagar efteråt. När jag var yngre var det mer ”okej” och vi skrattade åt all skit man gjorde. Likasinnade vänner som också tyckte det var roligt med kaos.
Har nog aldrig riktigt velat erkänna fullt ut att jag har problem. Jag kan dricka 2-3 öl hemma och uppskatta det. Men direkt jag ska gå ut så blir det för mycket, dricker allt jag bara orkar och får minnesluckor och beter mig illa. Går inte ut ofta men det är ändå inte hållbart.
Blir arg på mig själv och känner självhat, bråkar och säger elaka saker till min man. Har barn och man och hur jag blir när jag går ut passar inte ihop med den jag är. Får någon slags identitetskris och saknar mitt ”fria” jag när jag går ut. Mitt nyktra jag älskar så klart min familj över allt annat.
Jag vill kunna ta en öl någon gång, men jag vill aldrig mer få minnesluckor och bete mig illa. Varför är man så här? Litar inte på mig själv och är rädd att jag kommer förstöra för mig själv. Är rädd att jag ska komma i ”jag skiter i allt- modet” och kanske vara otrogen eller göra något annat för att förstöra för mig själv. Känns som att något slags självskadebeteende kommer fram när jag blir för full och att jag vill skjuta ut mig själv så att ingen ska vilja vara med mig.
Detta är mina tankar om det, det känns mörkt och hopplöst..

Profile picture for user Se klart

Hej
Att dricka för mycket är nog just ett sorts självskadebeteende, ibland som ett sorts självhat, och när skam och skuld läggs på det, kan det bli kämpigt.
Bra att du hittat hit! Gör gärna program/test här på AH. Jag tror man brukar rekommendera 3 månader nykter för att få lite perspektiv. Jag slutade 6 januari 2020, 3 månader vad mitt mål. Nästa årsdag har det blivit 3 år. Mitt bästa val i livet- efter barnen då. Heja dig! 💪🏻🤗

Profile picture for user lina__

@michaelamic

Hej!

Känner igen mig i mycket du skriver. Är också gift med två barn (4 och 1 år), och känner att jag blir en annan människa som vill helt andra saker när jag dricker. Tycker att jag förtjänar att vara ”fri”, precis som du skriver, och att man, barn osv. inte ska få hålla mig tillbaka från att ”ha kul”. Men i nyktert tillstånd älskar jag dem över allt annat, och har ångest över hur mitt drickande påverkar dem negativt, i synnerhet ångest över att dö i förtid och inte finnas där för mina barn. Kan, precis som du, tvivla på min egen kontroll, och oroa mig för att jag skulle kunna vara otrogen eller liknande.
Bråkar också med min man när jag är för full, ofta jag som inleder bråken (känns ibland som att jag provocerar fram dem med vilje) och säger väldigt elaka saker. Har funderat på allvar över mitt drickande sedan i våras, men under sommaren/semestern har det tyvärr nästan blivit värre. Nu känner jag att jag verkligen fått nog. Funderar på om jag ska försöka starta en vit period redan imorgon (man vill ju komma igång, ingen idé att skjuta upp), eller avvakta en vecka till semestern är slut (ska hälsa på vänner på annan ort i helgen, och riskerar att hamna i utmanande situationer där, där det blir svårt att säga nej). Jag vet inte om jag vill sluta helt eller bara försöka dricka måttligt (vet inte heller om jag kan lyckas med sistnämnda), men jag tror på det jag läser om att en vit period på 3 månader ändå är önskvärt som inledning, för att bryta mönster och tankebanor och lite ”nollställa” kroppen. Tänker satsa på detta och hoppas du också hittar mod och styrka att fatta ett liknande beslut. Det hjälper mig att tänka att jag inte fattar ett beslut som mått gälla resten av livet, jag bara ”provar” att leva annorlunda för att se vad det ger. <3

Profile picture for user lina__

@michaelamic

Hej!

Känner igen mig i mycket du skriver. Är också gift med två barn (4 och 1 år), och känner att jag blir en annan människa som vill helt andra saker när jag dricker. Tycker att jag förtjänar att vara ”fri”, precis som du skriver, och att man, barn osv. inte ska få hålla mig tillbaka från att ”ha kul”. Men i nyktert tillstånd älskar jag dem över allt annat, och har ångest över hur mitt drickande påverkar dem negativt, i synnerhet ångest över att dö i förtid och inte finnas där för mina barn. Kan, precis som du, tvivla på min egen kontroll, och oroa mig för att jag skulle kunna vara otrogen eller liknande.
Bråkar också med min man när jag är för full, ofta jag som inleder bråken (känns ibland som att jag provocerar fram dem med vilje) och säger väldigt elaka saker. Har funderat på allvar över mitt drickande sedan i våras, men under sommaren/semestern har det tyvärr nästan blivit värre. Nu känner jag att jag verkligen fått nog. Funderar på om jag ska försöka starta en vit period redan imorgon (man vill ju komma igång, ingen idé att skjuta upp), eller avvakta en vecka till semestern är slut (ska hälsa på vänner på annan ort i helgen, och riskerar att hamna i utmanande situationer där, där det blir svårt att säga nej). Jag vet inte om jag vill sluta helt eller bara försöka dricka måttligt (vet inte heller om jag kan lyckas med sistnämnda), men jag tror på det jag läser om att en vit period på 3 månader ändå är önskvärt som inledning, för att bryta mönster och tankebanor och lite ”nollställa” kroppen. Tänker satsa på detta och hoppas du också hittar mod och styrka att fatta ett liknande beslut. Det hjälper mig att tänka att jag inte fattar ett beslut som mått gälla resten av livet, jag bara ”provar” att leva annorlunda för att se vad det ger. <3