I ett par timmar har jag nu försökt att skriva mitt första inlägg. Men jag vet inte var jag ska börja. Eller vad jag ska skriva.
Jag har, precis som så många andra, problem med mitt drickande. Och jag vet inte, som så många andra, var jag ska vända mig. Min läkare skickade mig hit för att läsa om era inlägg och försöka finna någon slags tröst i att fler människor sitter i samma sits. Men jag kan i ärlighetens namn knappt med att läsa era inlägg. Jag går sönder inombords. Jag läste precis ett inlägg om en mamma som tror att hennes barn hatar henne. Det sticker till i hjärtat. Jag vill bara skrika ut att dom visst älskar henne! Ge henne en kram och säga att allt kommer bli bra till slut!! En annan som ska prata med sin chef om sina problem- det är så modigt av dig och jag önskar dig all lycka. Det är svårt att sätta sig in i andras situationer och ännu svårare när man ska försöka tolka en skriven text. Eller skriva en själv.
Jag började dricka kopiösa mängder alkohol under 2013, under 2014 började jag med droger och under 2015 blev jag gravid och slutade upp med allt- bara sådär! Vad gör man inte för sina barn? Dessvärre blev jag lämnad i sticket, hade fruktansvärt dålig ekonomi och inget jobb så jag fick panik och gjorde en abort. Det hann gå 14 veckor. Jag är än idag helt förstörd. Kan knappt prata om det. Vill inte prata om det. Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag försöker än idag att pyssla ihop det. Jag kommer aldrig komma över det, det har jag kommit underfund med, men jag har inte lärt mig leva med det. Så istället dricker jag.
Det är en stor sorg över mig. Jag förlorade mannen jag älskade (som jag fortfarande inte kan komma över), min lilla bebis (som jag definitivt inte kan komma över) och mitt jobb som jag älskade så. Det är som att någon ryckte bort mattan under mig och jag tappade fotfästet helt. När alkoholen smög sig tillbaka i mitt liv blev jag så full att jag fortsatte dricka bara för att jag inte ville finnas mer. Jag hoppades att varje drink jag tog skulle vara den sista. På något vänster insåg jag att jag inte var redo att dricka- jag vill ju egentligen inte dö, eller? Jag grät och grät och grät och öppnade mig för vem som än ville lyssna för stunden. Mina vänner sa till mig på skarpen att nu får det vara nog. Jag skämdes så mycket att jag faktiskt slutade upp en kort period. Men som vanligt hittar alkoholen tillbaka.
Att jag sedan har haft väldiga problem med min uppväxt och levt i relationer där jag blivit utnyttjad, slagen och manipulerad ligger också och gror under ytan. Min far har problem med alkohol och jag har sett hur det förändrat honom under åren. Jag vill inte bli som han. Förbannar världen och alla i den som sätter sig emot honom. Det är så "synd om honom" och offerkoftan kommer på oavsett hur jag beter mig mot honom. Visst, jag kan också vara arg på världen ibland och undra varför elände på elände händer mig. Ibland kan jag inte ta mig ur sängen alls. Kroppen går på energireserven hela tiden. Men jag försöker kämpa vidare. Jag går till jobbet dagarna i ända. Klistrar på ett leende och försöker vara glad utåt sett. Jag försöker ändra mig men jag snubblar och måste börja om på nytt.
Med tanke på hur mycket jag drack "förr" så har både jag, min psykolog och min läkare konstaterat att jag förstört mitt förhållningssätt till alkohol helt. Jag drack minst en flaska vodka per dag under en längre period. Den bubbla jag levde i under 2013 och 2014 trodde jag aldrig i min vildaste fantasi skulle leda till några problem! Jag drack och hade roligt- tänkte jag. Idag känner jag suget hela tiden. Suget efter alkohol. Kokain. Det lilla rus av fejkad lycka. Det rycker i fingrarna och jag måste titta bort från datorn. Jag bor mitt i centrum och hör hur musiken spelas utanför fönstret. Det är för lätt att trilla tillbaka och jag vill inte tillbaka längre!! Jag blir lika besviken varenda gång. Alltid samma visa, samma ursäkter och samma ångest.
Det är så mycket man inte kan med att skriva, så mycket dumt jag gjort eller saker jag försöker förtränga.. Men jag vill ha hjälp. Hur ska jag motivera mig att inte dricka? Hur ska jag ta mig till andra sidan? Läkemedel? Huskurer? Jag känner mig så förtvivlad.. Jag har ingen att prata med.
Jag känner mig fängslad och fast. Jag vill bli fri!!