Jag har helt klart problem med alkoholen, jag har inget stopp. Jag häller i mig som om det vore vatten. 3 flaskor vin - inga problem! 3 flaskor till dagen efter - inga problem! Skicka nakenbilder till en annan än min man - uppenbarligen inga problem....

Ångesten äter upp mig, skammen är vidrig att leva med. "Den andre mannen", som jag inte ens är ett dugg intresserad av, blev avslöjad av hans fru och hon ringde min man. Dubbla känslor, jag är så glad att det kom fram men så fruktansvärt att jag har gjort min älskade man så illa. Nu är det dags för mig att ta tag i mina alkoholproblem, jag blir ju totalt avtrubbad när jag blir packad. Jag vet ju för fan inte vad jag gör! Jag har noll koll. Jag är en fara för mig själv och min familj. Jag dricker mig redlös, jag vet inte hur många gånger jag har vaknat upp efter fyllan men blåmärken över kroppen. En del gör riktigt ont, jag måste ha slagit i/ramlat rejält. Inget minne.

Jag har en läkartid hos vårdcentralen på måndag, jag måste låta mig själv vara ärlig mot läkaren jag ska träffa. Men jag vet inte om jag vågar! Skammen är så stor! Samtidigt vågar jag inte lita på att jag fixar detta själv.

Hur har ni andra gjort? Hur har ni klarat "första steget"?

Jag skulle känna mig för med läkaren, hur mycket jag vill vika ut mig. Ta den hjälp han kan ge och som jag tycker verkar ok. Kanske berätta om skammen och att du inte fixar detta själv. Svårt! Fritt fall, kan det kännas som; jag vet. Därför är tilliten viktig.

SkåneTösen

För mig fanns det inget alternativ jag var tvungen att berätta. Hade försökt att sluta på egen hand men klarade inte av det.
Det som gjorde att jag vågade var insikten om att jag bara måste sluta dricka, måste få slut på set helvetet som ett missbruk är.
Hade en fördel med att det var min läkare som jag känt sedan länge. Förstår att du känner nervös inför detta jag var själv jätte rädd och trodde att hela världen skulle rasa samman det är ju så mycket skam man känner. Hade ju jobbat sååå hårt för att dölja mitt drickande. Men det var inte så dramatiskt sa bara att jag dricker för mycket och inte kan sluta. Han ställde lite frågor om hur mycket och ofta jag drack och det var faktiskt jätteskönt att få berätta.
Tack vare hjälpen jag fick har jag nu varit nykter i 9 månader.
Så förändring är möjligt.
Tänk på allt skit alkoholen ställer till för dig. Du är inte ensam om detta och läkaren har garanterat mött flera missbrukare som bett om hjälp.
Lycka jag ska hålla tummarna för att det ska gå bra för dig på måndag.

AlkoDHyperD

Är mitt råd. Känn av läkaren. Kanske genom att säga att du börjar bli lite orolig för din alkoholkonsumtion. Se hur hen reagerar. Man brukar kunna märka om kommunikationen stämmer och om peronen är förstående ganska fort. Om du har andra hälsoproblem relaterat till alkoholen kan du även börja med dem.
En arrogant eller dömande läkare skulle jag inte berätta allt för. Hellre avsluta samtalet och byta isåfall.
Det är jätteviktigt att man känner sig trygg och vågar vara helt ärlig för att hjälpen ska bli bra och för att man inte ska gå därigrån med släckta förhoppningar. Där är återfallet nära!
Lycka till