Hur startar man ett inlägg... Har skrivit och suddat ut den senaste kvarten i hopp att kunna börja på rätt sätt.
Jag behöver hjälp, jag vill tro att jag har haft allt under kontroll sen jag tog min första klunk alkohol. Vad jag tror nu är att jag aldrig har kunnat ha kontroll.
Men är man beroende? Hur vet man? Kommer man kunna sällskaps dricka utan att de alltid går över styr?

Jag avskyr mig själv och hur jag behandlar mina nära pågrund av jag dricker.
Har alltid haft förhållande, har alltid varit otrogen, har haft skölden "ung och dum" i tio år för att ursäkta mitt beteende.

Men efter att ha tagit på sig tight klänning utan trosor med stayups och finner sig bli pullad under barbordet av en kille dubbelt så gammal som mig för att han bjöd ju faktiskt på en drink. Då borde det väll vara nog?

Jag föraktar mig själv, jag vill kunna dricka.
Systematiskt beroende ligger långt ner i familjen.

Jag VILL vara den rara 23 åringen som KAN!
Mitt bröst skriker efter hjälp.

Jag har alltid skötit mitt jobb. Jobbar närmare 230 timmar i månaden sedan övrr tre år tillbaka. Har haft ursäkten, jag jobbar så mycket så jag förtjänar ju detta.

Bröt med min sambo för 5 månader sen. Sitter nu med 60 tusen som jag supit bort, många sexuella kontakter jag ångrar och hjärtan jag sårat om och om igen pågrund av att jag inte kan sluta dricka.

Hur tar jag mig härifrån?
Mvh botten upp

Hej
Du har redan tagit det första steget genom att skriva här. Läs och var aktiv här och prova kanske något AA-möte ( i större städer finns särskida möten för yngre personer) . Alla vi som är här inne har börjat som du gjort nu. Här finner du verklig gemenskap. Att du på allvar bör försöka sluta dricka behöver jag väl knappt nämna!
vänligen
Ikaros

Bottenupp

Tack för ditt svar.

Jo jag antar att jag åtminstone kommit en bit på vägen. Samtidigt känns det som en stor sorg att inte kunna kontrollera sig, självkänslan är på noll!
Visst tror man att man kan ändras och bara ta dom två ölen som man sa till sig själv. Kanske funkar det ett tag tills man åker dit igen, hur håller man sig?

Har alltid varit så stark och beslutsam! Men som en radiostyrd slav när kontrollen börjar svacka, åååh vilken ångest varje satans gång!

AlkoDHyperD

Hej
Du skriver att du jobbar väldigt mycket och mellan raderna förstår jag att det går åt en hel del tid till uteliv och drickande. Att det är belöningen.
Många stressar av och markerar övergången mellan arbete och ledighet genom att dricka. Kroppen och hjärnan lär sig förknippa ledighet med berusning. Till slut blir det svårt att koppla av utan.
Beroende är komplext. Utan att veta mer än det du skrivit är det svårt att råda eller hs åsikter.
Vad är det som oroar dig mest med ditt drickande? Och hur ser det ut?
Och den sllra viktigaste frågan. Brinner du för någonting? Vad driver dig? Vad i livet, förutom alkohol, ger dig glädje och mening? Vad längtar du efter?

Xavier

Bra att du äntligen kan se problemet. Det hjälper mycket att kunna skriva ner det och få det svart på vitt så att säga. Välkommen hit, bottenupp! Hoppas att du tar tag i det här nu. Vi lever alla destruktivt med alkohol. Du är ju så ung också. Låt inte alkoholen förstöra mer. Endast du måste göra det valet. Kämpa! ??

Bottenupp

Det är just så som du skriver. Jag belönar min ledighet med drickande för att då varvar jag ner och känner mig lycklig i vägen till berusning. Då blir alla timmar värda i jobbet, för att jag får ju slappna av tillslut.

Jag har endå haft ursäkten att jag alltid sköter mitt jobb, då jag jobbar intensivt och många timmar åt gången blir jag långledig onsdag-måndag, det är då racen har satt igång redan vid onsdag lunch till söndag morgon.
Vecka in och vecka ut.

Det jag oroar mig för är egentligen inte mig själv, jag är den jag är och mår som en drottning när jag tar mig min dryck, blir så social och trygg, vågad. Givetvis tills allt går överstyr och det alltid händer något och dagen efter ångesten biter in i själen, pulsen är så stark så tillochmed tänderna värker. Brinner i huden. Men allt dedär slutar bara man kör på igen, enklaste utvägen.
Jag oroar mig för mina nära, mina vänner och familj. Givetvis ser inte mina vänner att jag har problem eftersom att dom blir bjudna på festen. Mitt kort dras alltid. Notan hamnar alltid på mig.
Men någonstans på vägen vet jag hur illa jag och mina nära far. Det är min logiska hjärna som talar, den andra delen talar om hur mycket jag förtjänar att koppla av efter ett jobbrace och dom som himlar med ögonen när jag gärna beställer in eller korkar upp redan vid kl 12 "dom förstår inte"

Just i nuläget i livet är jag egentligen en rätt bitter och deprimerad person inombords, vilket ingen ser på utsidan då jag alltid varit den sociala clownen som bjuder på sig själv. Det ligger en tomhet i bröstet som försvinner när jag dricker.

Jag har haft svårt att prata allvarligt om känslor och sveda, har mest hållt dom tankarna för mig själv. Men när jag spelat piano har det kännts som ångesten pyser ut mer och met för varje stycke. Då känner jag mig 100%, när jag får spela. Då får jag små små lyckorus i hjärtat, sånna jag får när jag super.

Men då sitter jag och spelar i en timma, tills jag blir rastlös, känner mig duktig för att jag lärt mig ett nytt stycke och lyckokänslan är kvar i bröstet,Firar med en öl som aldrig blir en öl utan tills jag inte kan gå eller däckar.

Och så går spiralen runt... Ursäkta långt inlägg, har inte delat mina tankar och känslor med någon om detta någonsin.
Mvh Bottenupp

Malta

Vad bra att du öppnar upp dig. Just nu har jag inte mycket till kommentar. Litet trött i hjärnan. Fortsätt att skriva och läs. Tycker det har varit ett stort stöd för mig. Hoppas du får en fin helg!

Bottenupp

Ibland räcker det att bara veta att någon läst något man skrivit och faktiskt vill ge respons på det. Det värmer att ni faktiskt läser vad jag skriver och ger feedback.

Jag känner mig lugn inför helgen, ingen riskhelg så att säga eftersom att jag jobbar dygnet runt tills nästa torsdag. Eftersom att jag jobbar 30 mil hemifrån brukade min vana att alltid köpa med mig 4 öl och 1 flaska vin eller dylikt att hälla i mig på tåget hem när jag slutat min vecka, "jag förtjänar ju det"
Jag sa åt mig själv igår när jag satt på tåget påväg till jobb att nu jävlar dricker du ingenting på vägen hem nästa vecka.
Nu har jag fortfarande kvar den känslan, vilket jag haft så många gånger förr.

Dagen innan har jag brukat säga till mig själv, blir de fint väder i morgon går jag till bolaget och om det är dåligt struntar jag idet. På något vis lyckas det alltid bli fint väder, många gånger har jag gått till bolaget endå fast det varit dåligt väder men skyllt på att arbetsveckan är slut.

Jag undrar hur jag kommer känna på onsdag då det närmar sig hemgång. Tills dess är jag beslutsam över att jag inte "kan" dricka.
Ledigheten, den skrämmer mig. Kommer jag hamna i mitt race igen eller våga stå emot min spritdjävul? En dag i sänder...
Tack för att ni läser.

Vad jag känner igen mig i vad du sktiver, detta trots att jag är man och betydligt äldre. Skall skriva mer men hinner inte nu. Har själv ett fredagssug jag försöker mota. Välkommen till forumet. Kram

AlkoDHyperD

Du oroar dig mer för dina närmaste än för dig själv, skriver du först, men senare i texten kan man ana att du döljer din smärta för andra och att de gärna hänger med på "festen". Vad känner DU? Hur mår du i det här?
Kanske är det dessa frågor du bör ställa till dig själv.
Är det öl och vin du förtjänar efter arbetspassen är avklarade, eller är det egentligen erkännande, uppmuntran och att bli sedd för den du är som du behöver?
Finns det behov som inte blivit tillgodosedda i form av kärlek, omsorg och förståelse - vara älskad och värdefull - minskar smärtan (tomrummet) genom prestationer och aktivitet. När aktiviteten eller arbetet är avklarat kommer tomrummet tillbaka. Rastlöshet eller ångest eller i form av ett sug att dämpa och döva.
Istället för att låta ödet bestämma, eller hoppas att suget efter alkohol inte infinner sig efter detta arbetspasset, vilket fråntar dig makten över dina val, är det respektfullare mot dig själv att väga för- och nackdelar och aktivt välja hur du ska göra. Du bestämmer.
Att vilja för sin egen skull och ge omsorg till sig själv. Förtjänar du berusningen eller förtjänar du att må bra i kropp och själ?

Gunda

Skickar en stor kram och vill bara visa att jag läst dina rader, du är i mina barnbarns ålder och jag känner verkligen med dig.
Du är viktig du har livet framför dig och jag önskar för din egen skull att du kan bryta mönstret.
Ta hand om DIG de andra får ta hand om sig själva. DU är viktig!!
Fortsätt skriv och läs och begrunda, vi finns här för oss själva och för varandra.
Önskar dig en fin helg och en A fri resa hem efter jobbet!!

Bottenupp

Åh vad jag läst din kommentar fram och tillbaka, ända sen igår kväll har jag stirrat på den titt som tätt.

Du har så jävla rätt. Du har nog satt spiken i alla hål som fanns att sätta tätt.
Tomrummet har jag alltid haft enda sen jag kan minnas, det har alltid varit någonting som saknats. Omgiven av människor som jag egentligen bryr mig om men endå ensam. Som en separationsångest från någonting som jag inte kunnat sätta fingret på.
Jag har alltid prioriterat andra före mig själv, då jag ofta undrat över livet och min existens har jag endå kunnat leva genom att göra andras vardag bättre (jobbar med två underbara killar med hjärnskada)
Sålänge jag jobbar har jag kunnat fylla det tomrummet, påsätt och vis så att jag åtminstone inte kännt total ensamhet.

Många gånger då jag druckit har varit för att fylla det tomrummet, kommer på mig själv med minnen som när jag var total förälskad i en underbar kille, förlovad och hade en jättefin lägenhet som vi byggt upp tillsammans.
Även fast han låg brevid mig om natten kände jag mig bara tom och ensam. Så många gånger jag bett han låta mig vara ifred för att lyssna på musik och dricka mitt vin. Totalt egoistisk, jag ville hällre umgås med mitt vin än med min fästman....

Beslut har alltid varit svårt att ta för mig, har hällre låtit ödet bestämma. All form av beslut jag måste ta i min lediga vardag är nästan helt omöjliga, som att välja kläder, mat, aktivitet, film, you name it.
Med alkohol i kroppen vågar jag ta beslut, det känns att då vet jag åtminstone vad jag vill. Då många av mina beslut varit totalt livsfarliga för både mig och andra människor.

Nu har jag bestämt mig att INTE dricka på torsdag när jag åker hem, skulle suget ta över på torsdag morgon har jag lagt i min kalender på telefonen ett meddelande om att jag egentligen inte vill utan att det är djävulen som talar.

Ursäkta om inlägget spårade ur och blev rörigt, det är så mycket man kommer på i efterhand.

Och tack till dig att du pratar i klarspråk med mig, det är det jag behöver ??

Bottenupp

Tack för dina varma ord, känns så bra att bli förstådd och lyssnad på härinne. ?

AlkoDHyperD

Tänk om du skulle belöna dig själv med att gå i samtalsterapi? Låt oss säga att du väljer bort alkoholen en vecka i taget, och lägger undan de pengar som skulle gått till det. Vad blir det per vecka?
Ett samtal hos en privat terapeut ligger på mellan 600-1000kr. Vårdcentralen är ju i princip gratis, men köerna kan vara långa och det är lite varierande kvalitet på kuratorerna och psykologerna där (vilket det givetvis även är bland de privatpraktiserande, med den skillnaden att det krävs legitimerande terapeututbildning och att man kan kolla referenser).
Jag arbetar själv som kurator och har vidareutbildning i olika terapiskolor, men trots (eller kanske tack vare - man ser sina behov lättare genom att veta vad det handlar om) all teoretisk kunskap har jag behövt samtalsterapi för egen del.
Det är så mycket som påverkar ens tolkningar av världen, känslor, triggers och beteenden. Att få en förståelse för sig själv är en förutsättning för självmedkänsla som i sin tur hjälper en att kunna möta livet som det är utan att behöva döva.
Även sorgen över tomhetskänslorna och ensamheten behöver få finnas - och kanske är tomheten just sorg och längtan efter förståelse och närhet.
Oförmåga att välja brukar handla om att det är svårt att veta vad man känner. Känslorna styr våra val. Olika känslor kan negligeras eller släckas ut tidigt i livet om man, när man gett uttryck för dem ändå inte fått sina behov tillgodosedda eller blivit "bestraffad" t ex genom avvisande, förlöjligande, förminskning eller skuldbeläggande. Kvar blir ett diffust obehag, eller tomhet, där den ursprungliga känslan skulle ropat ut sitt budskap.
Att satsa på sig själv genom att försöka få hjälp till förståelse ger ett budskap i sig, jag vill må bra, jag vill förstå mig själv, jag är värd det.
Kram

Bottenupp

Måste berömma dig och berätta hur inspirerande det är att läsa dina svar, samtidigt är det lite skrämmande då mitt logiska jag vet att du har rätt.
Jag har funderat över samtalsterapi dom senaste två åren, egentligen dom senaste tio åren men mera ingående nu.

Hat tillochmed skrivit till privata psykologer och dom har svarat att dom gärna tar emot mig.

Varför missunnar jag mig själv välmående? Varför bekostar jag mitt destruktiva beteende i första hand?

Det har känts mera rätt att gå ut och bränna loss fyra tusen på en kväll en lönehelg än att skippa den rundan och ha psykologisk hjälp en hel månad. Så fel jag prioriterat, så otroligt dum och skamsen jag känner mig när jag öppnat ögonen.
Alla fyllor, ångest, hjärtklappningar, gråt, bråk, one night stands som bara varit helt förgäves.

Det är som att tåget bara kör på i sitt eniga spår utan någon som kör och när de kommer fram smäller de ordentligt för det inte finns nån broms. Jag har låtit loket köra så hårt att jag inte ens tagit mig makten att bromsa när jag väl kunnat.
Om man bara förstod allt tidigare, samtidigt vet jag att det som har hänt har hänt men det är bara tankar som for i mitt huvud.
Jag kräks inombords när jag tänker på all fylla, spyr och blir förbannad! Sen blir jag ledsen. Tom, och ängslig. Då hade det varit gott med en grogg.
Men NEJ! Inget mer sånt! Jag vill inte! Jag vågar nog inte, rädd för att svika mig själv och andra. Får inte svika mig själv!

Jag läste ett inlägg om någon här som gjorde listor på saker man skall göra som oftast brukar falla mellan stolarna. På tåget hem på torsdag skall jag inte dricka mig knackefull och trilla av tåget redan efter 2.45h i Göteborg och vingla runt på centralen och ta min After work öl på Olarys, nej nej! Jag skall fördriva tiden och ledigheten här inne på forumet och skriva en "att göra lista" på saker som jag alltid velat göra.
Psykolog hjälp skall stå nr1, gymkort nr 2, massage nr 3. Som jag tror nu kommer listan bli rätt lång, men och andra sidan kommer jag ju ha all tid i världen om jag inte spolar förbi livet genom att vara stupfull och bakfull tre dagar efteråt. Fyra dagar förgäves för 5 timmar nöje, kanske mer. Hursomhelst är det dåliga odds. Tack för att du skriver och bryr dig. Kram

Bottenupp

Hej! Xavier!
Helgen har gått åt mycket tankar kring alkohol, men inte för att jag varit sugen utan mera äcklad över den och vad den gör med mig och får mig att känna. Egentligen vill jag aldrig mera dricka, hoppas jag alltid kan känna så.
Torsdagen den 18 åker jag hem, så hur jag mår då vet varken jag eller min spritdjävul men en sak är säker, på torsdag är det min dag nr 7 som nykter och jag är fast beslutsam på att det skall bli många fler. Hur har din helg gått?

Xavier

Jag förstår, och det är exakt såna tankar som jag också har. Önskar dig lycka till och vinn nu mot spritdjävulen. ?? kämpa! Min helg gick bra - fredag och lördag är mina jobbigaste dagar. Sysselsatte mig med aktiviteter på dagen så jag vart seg på kvällen. Imorgon tar jag dag 10. ?

Bottenupp

Sitter och funderar...
Jag har just erkänt för två av mina närmaste att jag tänker ändra mina alkoholvanor.
Som jag haft ångest att berätta, rädd för att bli utpekad och dömd. Ellet ännu värre, förminskad. Min värsta respons jag kunde fått som jag iscensatt i huvudet hade varit.
-Men du, du är ju bara 23. Du måste bara lära dig att stanna vid en,två öl. Du har väll inga problem.

Efter scenariot spelats om och om i huvudet och på dialoger och svar jag hade kontrat med tog jag mig fan vid att bara ringa upp.

Till min förvåning blev jag bara.. Hmm accepterad? Min syster (föredetta missbrukare av knark, alkohol & tabletter, Blev så lättad?

Åååh!! Den stora elefanten i rummet hade vi äntligen erkännt. Min rädsla att bli skuldbeläggd, dömd och förlöjligad var en utav många av mina katastof tankar ?

Bottenupp

Dom där riskdagarna får man inte förminska, starkt att du klarat dig till dag tio! I morgon har du elva! Och fler skall vi väll få?
Föresten... Jag blev erbjuden en öl idag, det händer ibland att man blir bjuden även på arbetstid. Av ren automatik sa jag "Ja tack"... Efter tre sekunder kom jag på mig själv, Vadfan sysslar du med?! Jag tror det var mitt undermedvetna som svarade för efter tre sekunder ändrade jag mitt svar till "nej tack föresten, tänkte vara vit ett tag" Ingen höjde ett ögonbryn och kvällen fortsatte utan problem.
Men jag kunde nästan känna ölsmaken, kände kolsyran bubbla i halsen och va gott det hade varit att halsa skiten ur den där underbara Calsberg flaskan.
Nej tack nej tack nej tack. Mååste öva på dom orden.
Kram