Det är lite svårt att veta hur jag ska börja, för det känns som att varje början är en evig process som upprepas om och om igen. Alla gånger som jag suttit i samma sits och fattat samma beslut. "Att inte dricka mer, att ta en lång paus, att inte dricka själv hemma, att inte dricka mer är två öl osv osv". Många känner nog igen sig i mitt inlägg, många tänker nog likadant, kanske känner likadant också. Att för varje dag som vi går nyktra så är det en seger, till att kanske bli bekväma i vår kamp och slutligen ramla ner på samma spår igen. Det är så många gånger som jag blir upprörd, nästan föraktfull mot de människor som dricker och pratar öppet om hur mycket de drack under helgen, utan skam. Jag skäms över att öppna en lättöl! Varför känner jag både föraktet och skammen? Jo för att jag kan inte dricka, jag kan inte hantera det. Jag kan inte vara som alla "vanliga" människor.
Nu sitter jag här igen, sista ölen drack jag i måndags kväll. Jag känner mig inte skamsen denna gång, bara jävulskt förbannad på mig själv!!! Förbannad över att behöva sitta med mig själv och återigen fatta samma jävla beslut. "Nu får det räcka, nu vill jag inte mer" Brukar det låta. Jag har haft en period nu på tre månader där jag dels eliminerat mitt ensamsupande helt, tagit avstånd från min kollega på jobbet som även han har problem med spriten och sänkt mina levervärden till under det normala. Så varför är jag bara förbannad denna gång, varför ställer jag samma målsättning ännu en gång? Jo för att jag någonstans trots allt har gjort framsteg. Jag tänker att fortsätta vara förbannad, för jag hatar varenda jävla tomma ölburk här hemma.
Jag tröttade kanske ut er som tog er tid att läsa mitt inlägg, men this is my story. Kämpa på!!