En månad av nykterhet idag. (Skrev under "Vidare livet" först, men kanske mer passande här?)

Jag är en social välanpassad och till synes ordentlig tvåbarnsmor som inte haft modet komma ut bland vänner o familj med mitt problematiska drickande. Endast min man har vetat att jag smygdruckit i köket för att jag ”behöver” mer än alla andra. Han har försökt stötta mina försök till ”kontrollerat drickande” i flera år. Men jag har inte fullt ut släppt in honom. Har velat ha det gör mig själv, min egen lilla snuttefilt som bara jag vet hur mycket jag behöver! Visste hela tiden vad jag höll på med. Visste att mitt drickande var osunt o skadligt. Men kunde inte se hur jag skulle kunna va utan det.

Jag har ett ansvarskrävande jobb som jag sköter. Tror inte någon anar min last. Är aldrig borta pga alkoholen. Jag har druckit hemma för att koppla av, varva ner, varva upp, orka va sociala, orka städa, orka , ja Gud vet allt. Jag har väl druckit för att orka leva. Och till slut så orkade jag ingenting. Sov dåligt. Deprimerad. Kände skam inför mina barn.

Tog tjuren vid hornen - sökte och fick antabus. Vart rejält sänkt sedan dess.Gråtit massor. Lite bättre nu efter 4 v. Men känns förfärligt tomt och deppigt att tänka på att jag kanske aldrig bör dricka alkohol mer. Och så känner jag skam för det. Är inte livet som frisk, med jobb, hobbies, vänner, man o friska barn nog?! Skäms över att jag känner mig så uttråkad o sänkt utan alkohol.
Vet att jag måste fortsätta med antabus. Tänker i alla fall 10 månader för att träna om mig på tex jul o sommar. Men en del av mig vill bar skita i alltihop och fortsätta dricka. För många stunder mår jag ju bra med alkoholen. Allt är ju inte lidande. Om jag bara hade kunnat dricka lagom. Lagom mycket o lagom ofta. Men jag har prövat o visat för mig själv att jag inte kunnat det.

Är ambivalent i detta nya liv. Hur länge har ni andra känt denna tomhet o tristess?

Ellan

Hej,
Här är en till tvåbarnsmamma med ett (utåtsett) väl fungerande liv. Jag höll min fasad utåt under flera år och försökte klara av ett kontrollerat drickande. För min del blev det bara värre och värre. Hade oerhörda bakslag under det sista året och brutal ångest över att jag inte fixade detta med alkoholen. Barnen och mannen fick ta otroliga bakslag och skammen i detta var vidrig. Det kändes som att jag levde i parallella världar och till slut brakade det ordentligt.
Jag drack för att fira, för att må bättre, för att lindra ångest, för att orka, för att inte känna, för att jag var ledsen, glad, arg, rädd. Jag drack på alla känslor. Höll mig nykter i korta perioder. Jobbade stenhårt. Tränade för att må bättre. Försökte vara mamma, fru, syster, dotter och vän... till slut var jag ingenting. Orkade ingenting.
Att bryta en destruktiv relation med snuttefilten kräver arbete men det går. Det går att leva utan alkoholen och känna sig genuint glad. Hur det går till varierar mellan oss som blivit nyktra men i grund och botten handlar det om att förändra tankar och beteenden. Att börja stanna upp och reflektera över sig själv. Varför dricker jag? Vad är det jag flyr ifrån? Kan det finnas underliggande saker som jag inte bearbetat? Stress upplever många som en stor trigger.
Att känna tomhet och tristess är väldigt vanligt i början. Och sorg över att en trygghet tagits ifrån dig. Tiden är din bästa vän i början. Att låta dagarna gå och kanske ta hjälp i arbetet med dina känslor och funderingar. Att träffa en alkohokterapeut, söka upp AA på din ort, psykolog, ja det finns olika vägar att gå.
Du är inte en sämre människa för att du hamnat där du är idag. Vi är många här och ute i samhället. Dessvärre vågar vi sällan prata om det med varandra.
Du har tagit ett stort steg genom att kontakta vården, det krävs mod. Nästa steg har du tagit genom att skriva här. Fortsätt skriv och läs här. Finns många som är eller har varit i samma situation som ger stöd.
Ta hand om dig!❤️
Kram
Ellan

Lim

Välkommen Emmasven.

Jag skulle säga att för mig tog det flera månader innan jag var helt nöjd i nykterheten och slutade sakna det ibland.

Efter 6 månader ungefär så nådde jag en till punkt där jag liksom hittade tillbaka till mig själv. En ny process började.

Nu har det gått 10 månader och 12 dagar sedan jag slutade och jag inser nästan mer och mer för varje dag hur jag höll på att förstöra mitt eget liv. Nu saknar jag aldrig alkohol och jag kan inte förstå hur jag kunde tro att jag behövde det för att inte ha tråkigt eller bli rastlös.

Alkohol förstör allt i kroppen och sinnet.

Lycka till och ge inte upp!

Känner igen mig precis. Ansvarskrävande jobb, perfekt utåt, men innanför dörrarna i hemmet... Är inne på femte nyktra helgen och har hittills klarat det på egen hand, mycket tack vare forumet. När jag berättade för mi man släppte mycket ångest och jag såg tillvaron på ett annat sätt.

Tycker att ditt inlägg andas styrka och tror att du fixar detta. Att du är medveten om fallgroparna och arbetar förebyggande för att undvika dem är otroligt bra. Tomheten verkar bli mindre ju längre i nykterheten man kommer. Jag hoppas i alla fall att det blir så.

Att känna en sorg över att förmodligen inte kunna dricka igen är naturligt. Som du skriver, allt är ju inte lidande. Men om man jämför fördelarna med nackdelarna blir de ganska få. Det finns ju en anledning till att vi är här.

Lycka till och god jul! ???

Tack för svar!
Jo jag anar att tiden är en viktig faktor. Därför sa jag till läkaren att jsg tror jag behöver äta antabus i minst 1/2 år. Jag har haft 2 vita månader i olika omgångar de senaste åren. Inga större problem. Börjat dricka med mål att dricka ”som andra”. Men efter några kvällar har med f mkt har jag varit helt tillbaka i gamla vanor.

Väckarklockan var tillslut när barnen sa att jag betedde mig konstigt en kväll och att jag fick flera minnesluckor. VET att den nyktra vägen är den enda. Men ”att bara överleva dagen” och ”låta tiden gå” känns hemskt. När jag drack var jah nog oftast glad och rolig m barnen. Nu är jag rätt sur. Jag är en person som vill leva och känna! Det enda jag känner nu är tomhet, meningslöshet och oro. Medicinerar sedan många år mot depression och vet förstås att alkoholen spätt på depressionen o att min kropp nu behöver tid att återhämta sig.

Tränar mycket o Har alltid gjort. Ska försöka gå all in på det ett tag, särskilt nu i julledigheten. Gått i terapi långa omgångar förrut och har svårt känna att jag orkar mer av det just nu. Men vården erbjuder psykolog efter 3 mån nykterhet.
Funderat på AA men det steget känns svårt.
Tack för svar o stöttning!

Tack för svar! Ja det finns ju en anledning. Jag är rent förnuftsmässigt mycket väl medveten om hur missbruk fungerar. Jag var helt klar över att jag drack f mkt de senaste åren. Jag kunde iakta mig själv utifrån och se vad jag gjorde. Men jag valde att jag ville känna vinet, livet och ruset i mig. Så jag har delvis svårt för sjukdomsbehreppet. Men men, hur som helst, nu väntar julledighet mid 0,0 öl och närvaro. Försöker att se det som ett utforskande som en terapeut sa till mig en gång. Tänka mig att det är något spännande nytt jag vill upptäcka och lära mig. Vad händer när jag sitter här nykter? Känna det jag känner. Vad händer då? Vad händer med andra? Faktum är att jag på jobbets jubord kände att jag fick ett mycket viktigt o meningsfullt samtal. Hade väl inte superkul, men kändes rätt o meningsfullt.

Har tidigare mediterat o ska försöka återuppta det under julledigheten.

Än en gång, tack för svar!

Ett tillägg, Ska verkligen försöka ta fasta på det som jag redan gjort. Att gå till alkoholmottagningen var ett oerhört tufft steg. Och det har jag gjort! Ska försöka känna kraften o styrka i det!

Välkommen hit, säger oxå tid, alla timmar, dagar som går. Det känns bättre efter hand. Ta en dag i taget, så behöver inte allt bli så stort. Känns skönt, och det använder jag mig av. 24 timmar nykter, sedan 24 till.... jag har verkligen provat på återfallsdalen igen, och vill inte rekommendera det precis. Jag upplever dag 3 nykter och humöret är inte på topp. Det finns inget att hämta , utom ångest och fortsatt lidande i drickat. Känner så igen mig i din berättelse och tillsammans med likasinnade, kan vi uppnå nykterhet. En dag i taget. Kram

”Går bra” så tillvida att jag inte dricker.
Skönt kunna köra bil. Skönt (eller inte??!) att veta att smöret som stod framme bo köksbordet i natt (?!) i alla fall inte beredde på att jag var full. Skön sömn. Skönare trötthet. Sköt läsa böcker och minnas vad jag läser.
Men också tråkigt. Svårt stå ut med. Försöker ta det som en utmaning. Något att utforska. Fast det skrämmer mig också.

22 dec skrev jag att jag var ambivalent inför nykterheten. Och visst har det funnits tillfällen under helgerna o ledigheten som jag tittat trånande på de andras vinglas. Innan jag fått i mig mat och landat vid bordet o i samtalet har jag ibland känt mig sur o velat gå hem.

Men över lag-det har gått lättare än jag anat! De sista dagarna tänker jag knappt på alkohol! Kan inte riktigt förstå hur jag höll på!

Har känt glädje o närvaro på ett sätt som var länge sedan. Över enkla små vardagliga ting som samtal med barnen, en promenad med dem eller en stund vid mat ordet. Har tränat utan att va bakis och kämpa MOT kroppen!
Har läst böcker, somnat itid, gått upp utan ågren. Ja detta är verkligen skönt!

Känns som jag Inte behöver antabusen längre. Men jag vet att jag ska fortsätta. Har gått 6v. Och tror minst 6 mån är nödvändigt.

22 dec skrev jag att jag var ambivalent inför nykterheten. Och visst har det funnits tillfällen under helgerna o ledigheten som jag tittat trånande på de andras vinglas. Innan jag fått i mig mat och landat vid bordet o i samtalet har jag ibland känt mig sur o velat gå hem.

Men över lag-det har gått lättare än jag anat! De sista dagarna tänker jag knappt på alkohol! Kan inte riktigt förstå hur jag höll på!

Har känt glädje o närvaro på ett sätt som var länge sedan. Över enkla små vardagliga ting som samtal med barnen, en promenad med dem eller en stund vid mat ordet. Har tränat utan att va bakis och kämpa MOT kroppen!
Har läst böcker, somnat itid, gått upp utan ågren. Ja detta är verkligen skönt!

Känns som jag Inte behöver antabusen längre. Men jag vet att jag ska fortsätta. Har gått 6v. Och tror minst 6 mån är nödvändigt.

Ellan

Härligt att läsa. Små steg framåt och det som jag upptäckte på min resa i nykterheten är att nya saker blir roliga. Det gamla roliga, som oftast (typ alltid) var förknippat med alkohol, blev mindre kul. Nya upptäckter, nya intressen och en större frihet. Det är en del av vinsterna. Det kommer dagar där vi behöver sörja förlusten av det gamla men oxå dagar där vi kan glädjas över det nya. Och det är fantastiskt när dessa nya dyker upp, smått som stort. Kämpa på i nykterheten.
Kram
Ellan

Nyckelpigan

Välkommen hit och till ditt beslut!
Du undrade i början hur länge det skulle kännas så tråkigt och jobbigt. Jag ser i din tråd att du redan funnit olika känslor. Det jag anar i dina inlägg är att du i början körde med ”vita knogar”, att du höll dig nykter för att du visste att du måste (med Antabus hjälp), detta är stor skillnad mot när nykterheten blir DIN. I dina senaste inlägg låter det helt annorlunda, som om du börjar nå det där andra. Jag har också gått igenom alla känslor och det går upp och ner (mycket i ditt inlägg kunde varit skrivet av mig), i början kände jag som du - sorg och att livet aldrig skulle bli roligt igen. Skam över att jag kände så. Ett tag var jag euforisk... ja, allt mellan himmel och jord. Det bästa är det som jag känner just nu (och jag har som mantra att njuta av detta NU), ett lugn i att jag inte vill dricka, jag vill inte ha in någon a alls i min kropp eftersom jag vet att det då blir mycket svårare att avvisa a-djävulen: ”Det var ju inte sååå illa, du drack ju inte så ofta, det blev ju inte fel alltid, skulle det inte vara skönt att vara som ”andra”!”.
Det jag vill säga är att jag inte tror att du behöver tänka att det ska vara skit i 6 mån, det är olika för alla och du har redan märkt av olika sinnestillstånd. Mitt tips är att hålla kvar vid Antabusen en tid till, den hjälpte dig i början och den gör att du i nuläget inte behöver deala med dig själv. Landa. Ta in en intressant diskussion. Klappa dig själv på axeln - du har gjort och gör ett jättejobb! Kram

Snart 50

vad duktig du är som kommit så långt i din nykterhet. själv har jag inte kommit lika långt utan bara skurit ned intaget av vin. Känner så igen mig i det du beskriver...sorg o ilska att inte hantera alkoholen och tristessen utan. Ska nog också komma till beslutet om total nykterhet så småningom.hoppas jag ♡

Tack Ellan, nyckelpigan och Snart 50!
Ja det är verkligen intressant hur ”de vita knogarnas nykterhet” kan övergå till en mer Vilsam och vald nykterhet.
Förstår att det kommer att komna många olika känslor och svängningar hit och dit framöver. Men de första veckorna var jag verkligen så sänkt. Grät varje dag och kände mig så olycklig. Trodde aldrig jag skulle känna mig glad igen. Njuter av det nu är helt annorlunda!

Tidigare gånger jag haft vita perioder, tex 2-8 v, har jag hela tiden stått ut för att jag vet att jag sedan ska få dricka.
Denna gången var det med en helt ny ingång. Jag förstod att jag kanske inte mer kommer att kunna dricka. Gjorde det svåra och gick till betoendemottagning och bad om hjälp, antabus. Sorgen o förlusten var därför så mycket djupare denna gång. Men som sagt, jag är så glad o tacksam över att glädje, närvaro, ro och lättnad kommit till mig så pass snabbt!

Många känslor och minnen kommer upp till ytan och jag vill ge mig tid att verkligen stanna i dem och se om det är andra förändringar jag eventuellt vill/måste göra i mitt liv. Men skyndar inte. Min kropp, hjärna och själ behöver vänja sig vid att bara vara.

Skönt att veta att jag inte är ensam!

...ja, det växlar verkligen. Tror som du skriver att det är den första, och i början den största, känslan av sorg vi behöver komma igenom. Sorgen över att inte kunna dricka mer. Visst är vi innerst inne rationella och vet rent logiskt att vi i förlängningen mår så mycket bättre och får ett lättare liv om vi är nyktra. Men det finns ju en anledning till att vi gillat ruset. Så en stor sorg mitt i alla andra känslor blir det. Skönt att du redan hittat andra och starkare känslor. Ett stort steg i rätt riktning.

Nu håller vi i det här. Lycka till! ♡

Och jag har varit på återbesök hos läkaren påberoendekliniken. Ska fortsätt gå tillmottsgning och blåsa o få antabus 1 gg/v. Sedan ta själv hemma däremellan. Känns lite tungt. Tycker ju jag klarar mig bra själv. Suget har inte alls varit så starkt den senaste månaden. Känns som att jag inte förstår vad jag sysslade med när jag drack nästan varje dag innan?! Så en röst i mig säger: nu är allt lugnt, du är botad, kan ta ett glas på fredag o dricka lite lagom som alla andra.
Den andra rösten i mig vet att jah haft perioder av nykterhet förr. Problemet är inte att INTE dricka. Problemet är att dricka. Jag har ju inte på flera år lyckats dricka lagom. Jag har bevisat för mig själv alltför många gånger. Går några v och sedan eskalerar det o jag är fast.

Kändes lite jobbigt när läkaren ville jag skulle komma 1 gg/v tills jag vart nykter i 6 mån. Säkert klokt. Men en del i mig vill protestera.
Kan själv!
Har inte förlikat mig med tanken att aldrig mer kunna dricka.

och jag tror och tänker att jag ska vara nykter över alla säsonger innan jag fattar ett nytt beslut. Jag har egentligen bestämt att va nykter över sommaren. Måste testa allt på nytt. Gjort jul o nyår nu. Julfester. 50-årsfest. Sedan skidresa. Och påsk. Och sommar. Och uteserveringar.

Sant det du säger. Viktigt hålla fast vid MITT beslut.

Antar att det jag kände idag var en oundviklig del i processen. Något hos läkare triggade igång något i mig. Tål att funderas på vad det var.

Att jag ska äta antabus är jag motiverad till. Var mest detta att fortsätta gå till kliniken så ofta som1 gg/v även fortsättningsvis. Tar tid och energi att ta sig dit. Och jobbigt möta mer nedgångna alkoholister och tänka att jag är som dem..... förmätet. Jag vet.

Men idag är jag glad och tacksam för att jag är nykter, närvarande o hälsosam.

Tack för stöd o engagemang!

Efter nästan 4 mån av nykterhet med antabus fick jag ett märkligt infall igår. Gick in på systemet för att köpa alkoholfritt som jag brukar men köpte även en miniflaska rödvin Hade slarvat m antabus denna vecka och tänkte att ETT glas kan jag ju ta när jag lagar mat. Gott! Allt väl så.

Men sedan går jag loss på äcklig Likör. Och glögg..... Och korkar sedan upp champagne..... när barnen somnat. Mär min man kommer hem ligger jag i fosterställning o gråter på toa.....
Skit skit skit skit skit
Denna vackra soliga lördag ligger jag här bakis o fylld av ångest.

Men kanske lika bra jag tog i rejält så jag fick känna av baksidan med råge o inte bara de där goa första ruset som jag saknar.
Jag tål inte alkohol helt enkelt.

Åter till antabus och nykterhet

Mirabelle

Nu har du fått din reality check. Den svider som tusan... Var extra snäll mot dig själv nu. Försök få litet sol på ansiktet och andas frisk luft. Unna dig sådant som skänker dig tröst, vare sig det är 35 avsnitt på raken av favoritserien, groteska mängder godis, eller planlösa promenader i den krispiga luften... Ta hand om dig själv och låt besvikelsen över att det är som det är klinga ut. Kram