Nu är det kört.
Maken hittade ett gömt glas. Han sa aldrig något då, men det kom fram nu. Vi bråkar så jävligt nuförtiden, om allt och inget. Han har inget tålamod längre och hälften av mitt dåliga mående nu är avhängt att jag känner att vi glidit ifrån varandra.
Jag tänker att han ser på mig med skam i blicken men det kanske är min egna skam som talar?
Nåväl. Nu är det kört iallafall. Han tycker bara jag är en sorglig person, han har inget mer över för mig och kommer flytta imorgon.
På något sjukt sätt önskade jag nästan detta. Att det händer något som sätter stopp, eftersom jag själv verkar avsakna förmågan helt. Förstår ni hur jag menar? Först när hjärtat slår i tusen så början man förstå?
Igår var det nykterhetskontroll. Jag lyckades av någon märklig anledning se detta innan och undvika den vägen. Parkerade snabbt och hjärtat höll på att hoppa ur halsen. Jag ville såklart inte bli ditsatt, men tänkte att det kanske är en varning, en anledning till stopp. Eftersom det tidigare gått så enkelt.
Så det kanske är nu jag börjar förstå allvaret, på riktigt den här gången?
Fyfan vad jag mår dåligt nu. Hur ska jag ta mig ur det här? Jag försöker och försöker och försöker!
Två psykoterapeuter och en läkare, ingen vill riktigt ta det här på allvar. Kanske för att jag delvis undanhåller på vilket sätt jag dricker, men ändå. De vill bara föra över skamkänsla men sen får jag ingen mer hjälp.
Jag är så ensam.
Jag är så dålig.
Hemsk.
Och så ensam.
Inte ens min make har jag kvar som stöd.