Jag är en kvinna på 54 år som under lång tid druckit mest i min ensamhet. Dom ggr jag blir påkommen av barnen eller gör bort mig via sms så rasar min värld ihop och jag kan ligga i fosterställning i två dygn minst. Känner mig misslyckad och inte värdig som människa. Har aldrig misskött mina barn. Mat kärlek resor och allt har funnits förutom att dom då och då upplevt mig som annorlunda. Idag är dom vuxna och om dom hör på mig att jag druckit blir dom skitarga. Jag förstår det ich säger att jag kämpar på viljet jag gör. Sökt hjälp, fått medicin, tränat men har ändå efter ett tag trillat dit igen. Jag är nykter fler dagar än jag dricker och skulle önska att jag kunde få uppmuntran de dagar jag inte dricker. Men allt koncentreras till de dagar jag misslyckas. Att gå från 100 till 0 är svårt. Någon kvinna därute som känner igen sig?