Hej min man har druckit de senaste 20 åren. Jag insåg först för 10 år sen att han var alkolist.Han har alltid smygdruckit så därför tog det tid för mig att förstå hur det var.Han har alltid skött sitt jobb. Men barnen o jag har fått utstå mycket eftersom han blev lätt arg när han drack.Barnen vågade inte ta hem kompisar pga. pappas humör.Alllt uppdagades 2006 då dotterns pojkvän fått nog av att se hur respektlöst han behandlade oss. Han blev utskälld av svärsonen. Jag försökte efter det prata med honom att ta tag problemet. Förklarade hur det påverkade hela familjen. Han förstod inte utan tyckte det bara var hans problem. Åren gick. Barnen började flytta hemifrån men vi kunde nu prata om problemet i familjen. Tidigare hade vi alla blundat för det. För två år sen började jag gå på alkoholmottagningen. Målet var att få dit mannen men han totalvägrade. Det var fortfarande "hans" problem.Jag levde på nåt sätt mitt liv eftersom alkoholen tog över honom mer o mer. Försökte hitta glädjen med barn o barnbarn.Men det fanns alltid en sorg,varje morgon jag vaknade o när jag somnade på kvällen. Jag lurade bara mig själv..Tänkte att jag borde lämna, även barnen tyckte det. Mannen hade ingen empati längre o ville sällan göra något med mig.Jag vågade dock aldrig ta det steget. Var rädd för att bli ensam o flytta från hus o allt vad det innebar.Har senaste åren alltid känt en oro att något skulle hända.Förra hösten började mannen få blåsor i munnen. Han ville dock inte gå till tandläkare trots att alla sa till honom. Mig blev han arg på o tyckte jag tjatade. Denna sommar har han haft svårt att äta. Till slut var han tvungen att uppsöka tandläkare. Det visade sig nu att det inte var några blåsor utan nån form av cancer. Nu har han fått remiss till sjukhus.... Allt detta pågrund av alkohol. Vid rökning o alkoholmissbruk har man ännu större risk att drabbas av detta.Framtiden får utvisa hur detta slutar. Men jag står förstås vid min mans sida trots allt....