av Brillan

Brillan
mån, 2019-03-04 - 23:18

För att göra en lång historia kort, 2014 åkte min man dit för rattfylla och det uppdagades att han hade druckit under en lång tid, något som jag också misstänkt. Jag hade en lång tid innan detta hittat ölburkar i massor i garaget. Vid ett tillfälle vet jag att jag samlade in alla och pantade dem. Några veckor efter var där en massa igen och jag fattade inte varför. Naivt eller hur?! Han blev personsförändrad och jag började undra om han var sjuk... Jag har försökt förklara detta för honom, hur han blir och hur jag kan se och höra på honom att han druckit. Men han bara skrattar bort det. "Jag är väl trött" brukar det låta.

Iallafall, efter rattfyllan då han för övrigt även hade vår 2 åring i bilen började han gå på samtal på beroende enheten i kommunen. Allt kändes bra. Men det här med smygande fortsatte i form av snus. Inte alls lika farligt eller hemskt, men själva grejen med att smyga stör mig så mycket!!!

I maj 2018 hittade jag undangömda flaskor igen. Han hade självklart en bra förklaring.

Nu är han hemma sjukskriven sen slutet av december för utbrändhet. Han har börjat gå i samtal hos kurator och mycket skit från hans barndom har kommit upp till ytan. När han börjat prata har han även börjat må bättre, det syns på honom.

För 2 veckor sedan hittade jag en undangömd flaska i bilen, samt massa tomburkar. Vi pratade om det och det kändes ändå bra. Även om det inte kändes som att han såg allvaret som jag gör. Men han skulle kontakta beroende igen, vilket inte blev. I fredags hittade vår 6 åring en ny flaska! Jag höll på att dö!!

Jag skulle så gärna vilja att han kunde sätta sig ner med mig och bara prata ut. Men han säger att han mår bra, att det är gamla flaskor och att han inte minns att de fanns där. Jag kallade honom för alkoholist Idag, han blev sur och kan liksom inte ta in att han är det.

Vet att det förmodligen är så som sjukdomsbilden ser ut, efter att ha läst en hel del här.

Jag känner mig helt uppgiven och vet inte vad jag ska göra. Även om han aldrig varit "redlös", varit våldsam eller sagt dumma saker till mig eller barnen så vill jag att han ska sluta! Jag vill bara ha ett normalt liv med den familj som jag älskar!!

Brillan
mån, 2019-03-04 - 23:24

Jag vill kunna sitta ner med min man och att vi ska kunna prata ut som vuxna människor. Men det går inte - SÅ frustrerande!! Han kallar mig fyrkantig, enligt honom så tycker jag att jag alltid har rätt, att jag är ofelbar. Så är det inte - jag har liksom honom massor av fel och brister. Jag vill bara att vi ska kunna prata ut om dem. Istället slutar det med att han suckar och jag blir frustrerad. Vi springer i ett ekorrhjul och kommer ingen vart....

Älskar man någon, som han säger att han gör (även om det var längesen) så ljuger man väl inte? Jag vill ha en älskade som jag kan berätta allt för, en bästa vän. Han förstår inte det där... i vårt äktenskap är min skit min och hans är hans.

Anthraxia
tis, 2019-03-05 - 07:15

"enligt honom så tycker jag att jag alltid har rätt, att jag är ofelbar"

Det där är missbrukare 101; de försöker alltid vända pratet från sig själva till att lägga skuld och fokus på den andra, i detta fallet du.

INGEN är ofelbar, och det vet både du och han.

Så vitt jag analyserat fram så kommer den typen av självförsvar från skam. Alltså är han fullt medveten om att han har ett problem.

Har han provat mediciner (antabus, baclofen, naltrexon, campral) eller bara kört på "självkontroll"?

Alkoholism är ändå en sjukdom, så det vore kanske värt - FÖR HONOM - att fundera på.

Brillan
tis, 2019-03-05 - 07:34

Nej, han har inte provat någon medicin. Tyckte ju att han var "frisk" efter han gått på samtal på beroende enheten, detta skedde under sommaren 2014. Efter det var det lugnt, både för honom och mig men tydligen insåg ingen av oss problemets omfattning. Tror inte att han är ärlig, varken mot mig eller sig själv.

Jag tror att han haft problem ändå sedan dess. Jag har väl vara blundat.
Men när jag pratar med honom om det så minns han ingenting! INGENTING! Enligt mig märkligt att man inte minns en endaste gång som man druckit....

gros19
tors, 2019-03-07 - 23:14

Svårt med förändring om din man förnekar att han har problem. Du kan nog utgå från att han vet, men både lögner och förnekelse är ju en del av missbruket/beroendet. Lita på dina upplevelser och rådet jag kan ge är att vara ärlig med vad du ser och upplever, berätta om din oro, kanske sorg du känner. Tala inte om vad han ska göra det väcker ofta motstånd och det blir en kamp om vem som har rätt. Det finns program för anhöriga till beroende och socilförvaltningen brukar kunna upplysa om det. Även Alanon kan du kontakta, leta på nätet. Därifrån kan du få stöd av personer som lever under liknande omständigheter.