Hej,
Hittade hit för några dagar sedan och har läst era berättelser och gråtit över allt det svåra ni fått vara med om, men också känt igen så mycket. Jag är en av er. Att bara att skriva det får mig att börja gråta igen. Det här har tamigfan slukat mig hel.
Min man och jag har varit ihop i 20 år och har barn i mellanstadieåldern, hus, heltidsjobb och är föreningsaktiva och ..så jävla trevliga. Vi delar en flaska vin 1-2 kvällar i månaden. Delar 2 flaskor vin med vänner någon gång på sommaren. Vid grillen dricker min man alkoholfri öl (och gör stor sak av det inför vänner.)
Mellan oss två har det varit dåligt på senare år. Det har grälats friskt, främst stressrelaterat. Jag vill reda ut, han är defensivt aggressiv. Ofta så illa att jag känt att jag inte älskat honom längre, under lång tid har det känts så. Däremellan perioder av tolerans. Ofta har jag tyckt att han är förändrad. Inte närvarande i huvudet liksom. Stressad. Han har suttit uppe sent 4 nätter för att slockna klockan 8 den 5te kvällen. Jag har tänkt att han varit deprimerad, och kanske är han det ...också. Jag har funderat på om han fått alzheimers. Men mest har jag tänkt att han blivit förändrad, livstrött, och helt dum i huvudet. Jag har stannat för barnen. För han är en engagerad och bra förälder, och jag har inte hjärta att slita upp hemmet. Om perioderna av tolerans bara kunde vara mer varaktiga så hade det fungerat.
Förra månaden råkade jag öppna ett brev från ett kreditbolag (räkningar öppnas och läggs i ett skåp). Kortet är ett sådant som vi bara ska använda för resor. Plötsligt har han skulder där för 20 000 kronor. En summa som speglar exakt det som ”vi”, inte utan ansträngning, lyckats skrapa ihop till en resa i sommar. Det visade sig att han inte sparat och försakat sig något alls under våren. Chockad vände jag på pappret och såg var inköpen var gjorda. Min man hade gjort 14 besök på systemet under en månad på just det kortet. Han erkände att han tappat kontrollen över alkoholintaget i vintras. Nästa dag bad jag att få kolla hans lönekonto på banken. Inköpen på systembolaget började för 5 år sedan, även om de landat på 3-4tusen i månaden först under senaste vintern. Om det stämmer som han säger så har det inte dugt med någon Explorer, utan det ska vara finare vin, likörer. Det ska liksom se ut som att man är lite finsmakare, antar jag. (Eller så ljuger han.)
Hur kan jag ha missat en sådan här sak? Jag trodde inte alkoholism såg ut så här! Jag trodde det var killen som alltid blir för full på festerna som råkade ut för sånt här. Eller den där äkta mannen som gnäller på sin fru för att hon tjatar om att han dricker för mycket. Jag har inte sett en flaska. Inte en tomflaska heller. (Vi har ett stort stökigt förråd där han hänger.) Han har suttit på toa och druckit också (Kass mage, tror fan det). Det har intagits efter middagen på vardagskvällar samt efter att jag gått och lagt mig. Under jul etc med släkten har han hållit sig utan. Min man som i tonåren bestämde sig för att inte smaka en droppe förrän han var 20 år, han har gått ner sig i spriten.
Han kräktes som en hund i 2 dygn när han avslöjades, av skräck och lättnad, sa han. Vi hade en semesterresa framför oss som barnen såg fram emot. Jag var i chock. Ville inte åka, men barnen... Herregud, barnen! Vi åkte. Han var nykter. Han var närvarande. Han säger att han ska sluta helt. Han fattar att det inte funkar längre. Att det bara finns en väg om han fortsätter. Ja. Jag tror honom när han säger att han inget dricker. Han är liksom vaken. Men jag är rädd för framtiden. Jag är ju så lättlurad. Och hur går det sedan? När semestern är slut. Vardagen. Stressen. När mitt fokus inte ligger på honom? Eller är det så det ska bli nu för all framtid? Att min energi ska tömmas för att vara kontrollerande?
Jag kastas mellan så många känslor. Är så sviken. Att han hållit mig utanför känns i sig som om han haft en älskarinna. Andra gånger är jag så tacksam över att han ändå fattar att han har problem, att jag slipper tjata. Andra gånger är jag så förbannad för att han tyckte att han skulle unna sig detta vid sidan om, medan jag själv försöker spara och gneta. (Jag har länge undrat vart pengarna tagit vägen.) Bara det skulle kunna vara droppen för att faktiskt lämna honom. Jag blir så förbannad när jag tänker på hur ensam jag varit de senaste åren. Men så kommer vi till barnen. Sticker jag nu så klarar han aldrig att hålla sig nykter. Och jag vill inte att mina barn bor med en alkoholiserad pappa. Ett ännu starkare argument för att stanna: under semestern nu så har han varit jättefin. Som mannen jag blev kär i. Och då börjar jag hoppas på att det kanske kan vara en vändpunkt. Att det kan bli bättre än de senaste 5 åren. Men så tänker jag att det inte är säkert att alla de där dåliga personlighetsdragen kan skyllas på spriten. När stressen och vardagen kommer. När det dåliga samvetet för vad han utsatt mig för går över. Vad händer då?
Vi pratar nu. Korta intensiva samtal om framtiden. Ett förtroende är under uppbyggnad. Han har gått på sitt första AA-möte. Vi rör inte varandra. Dvs. jag rör inte honom och han har fattat att jag inte pallar vara nära. Inte nu. Kanske senare.