Är han alkolist?

Profile picture for user Sandra82

Jag är uppväxt där båda mina föräldrar var alkolister, och är än i dag.
2009 träffade jag min man som då drack lagomt tänkte jag. Men ganska fort hittade jag gömda tomma flaskor i lägenheten.
Han hade alltid samma förklaring att det ringde på dörren och han skulle städa undan dem fort.
Jag förstod att det inte stämde.
Åren har gått och drickandet har blivit värre.
Jag kan nästan känna att han blir sur, lätt irriterad och arg om han inte får alkohol.
Han har till och med börjat att dricka alkohol som han egentligen inte tycker bara för att få alkoholen.
Fler tal gånger har han sagt att om han måste välja mellan mig eller spriten så väljer han alkoholen alla dar i veckan.
Så fort jag försöker att ta upp hans drickande blir han arg och svarar bara att det är bara att flytta om det inte passar.
Vi har försökt att då barn i 9 år utan att lyckas och enligt alla tester är där inget fysiskt fel på oss.
Jag är inte dum utan förstår att hans drickande påverkar detta.
Men även där får jag svar att alkoholen är viktigare än ett barn.
Jag orkar inte längre leva i ett förhållande där jag inte vet vilket humör han är på.
Men jag vill inte eller vågar inte länna honom heller.
Jag vet att jag till slut kommer att må bättre men hur tar man steget?
Det mesta jag gör blir fel.
Min man kan i princip säga att han vill ha en viss sak men när jag köper det till honom så är det fel.
På saken och på mig. Att jag inte fattar bättre.
Nån mer som känner igen sig?
Vad gör jag?
Tack

Profile picture for user Spinoza

Det är tufft att leva med en missbrukare och lätt att börja ifrågasätta sig själv om vad som är normalt och inte.
Frågan är vad du får ut av förhållandet och ärligt talat så låter det inte som en man att skaffa barn med.
Läs runt i alla trådar här och få hjälp att få lite perspektiv.

Själv har jag precis lämnat in skilsmässoansökan efter ett nästan 24-årigt äktenskap med en man som har blivit mer och mer kär i flaskan. Det är ett tufft beslut att lämna och jag hade lämnat tidigare om det inte varit för dottern som nu är 19 år.

Det känns konstigt att säga välkommen hit, för ingen av oss vill väl egentligen vara här. Men här finns det många fina människor att få stöd av!

Profile picture for user Sandra82

Som svar på av Spinoza

Tack ?
Jag vet inte riktigt varför jag inte vågar lämna?
Kanske för att jag inte vet nått annat?
Har ju alltid haft detta i mitt liv.
Är skönt att jag har hittat detta forum där jag kan få prata av mig och få ställa frågor då jag inte har nån annan att prata med.
Att kunna prata med nån som förstår.
Det är som du skriver vad får jag ut av förhållandet?
Jag vet inte?
Fina presenter och hotel övernattningar.
Men jag vill inte ha det.
Jag vill ha en partner som vill välja mig framför alkoholen.

Profile picture for user gros19

Som svar på av Sandra82

Hur vill jag leva mitt liv är kanske första frågan du behöver ställa dig och sedan kanske fråga dig om det ser ut så. Om du inte är nöjd, vilket du inte förefaller vara, så kanske du behöver fundera på om det är något som tyder på att en förändring är på gång? Verkar inte vara så. Jag tror att du måste få en time out, få lite distans för det är svårt att få kraft till förändring under de omständigheter du lever under. Skulle rekommendera anhörigprogram vilket kommunen, socialförvaltningen brukar ha. Även att besöka någon alanon grupp. Leta på nätet. Sedan finns det fantastiskt anhörigprogram på bl.a. Nämndemansgården men även andra ställen. Att träffa andra som levt under samma omständigheter som du och som kanske även lyckats förändra sin situation gör dig stark och förhoppningsvis får du tillbaka din självkänsla. Som du lever nu är ju oehört destruktivt och bryter ner dig istället för tvärtom. Det kallar inte jag kärlek vilket måste vara grunden till att man lever i en relation. Alltså stöd är viktigt för dig just nu. Lycka till och hoppas du haft nytta av något jag skrivit.

Profile picture for user hija

Jag kan förstå att det är svårt att lämna och att det är extra svårt om du själv växt upp med missbruk och är ”van” att ha det så.
Men fundera på vad du skulle må bäst av och om detta är den far du vill ha till dina barn? Vill du ge dina ännu ofödda barn en likadan uppväxt som du själv haft?

Jag är dotter till en far med missbruk, det har alltid funnits med. Börjar mer och mer inse i vuxen ålder hur mycket det skadat och fortfarande gör ont. Jag hade så önskat en annan relation med min far, att allt var annorlunda.

Du är värd en bättre framtid och det är också dina barn.