Vad gör jag nu?

Profile picture for user Harmonidrömmar

Nu har jag konfronterat honom. Igen. Han svor att inte dricka varje helg svor att inte dricka hela semestrarna. Sist för bara nån månad sen sa han det. Sa att han vet att han riskerar att förlora oss , sin familj. Sista semesterveckan drack han mer än nånsin, både öl o h sprit. Sprang i garaget och smög med burkar, slängde i soptunnan för att jag inte skulle se. Ljög mig i ansiktet om det. Han har varit iväg större delen av semestern, på landstället, så vem vet hur mycket det blev där. Nu känner jag mig bara tom. Det finns liksom ingenting kvar att älska.

Profile picture for user Förlorad själ

Hemsk att han ljuger, bedrar dig och sårar dig sådär. En missbrukare tar alltid sin drog före. Alla lögner och löften som sviks gör det omöjligt att älska denna människa. Tillit är ju nummer 1 i ett förhållande. Iaf för mig. Jag är i typ samma situation som alla här. Vart med min kille 15 år men väljer nu att bli särbo. Ett första steg på vägen. För han drar inte bara ner sig själv i botten utan jag sugs oxå med i detta. Precis som du gör med din problem person. Kramar och styrka skickar jag dig ?

Profile picture for user Harmonidrömmar

Lögnerna är det som är tuffast. Att drickat är viktigare än vi. Vi har liksom tillräckliga problem, hans helg- och semestersupande spär på de befintliga. När jag tänker efter undrar jag om alkoholproblemen kanske är bidragande till hans ständiga irritation, negativitet och ointresse för oss... Han har fina stunder, såklart, när mannen jag älskade glimtar förbi, men oftast är han "dendär". Blev nästan förbannad när jag konfronterat igår. Jag så att hans smygdrickande inte gått mig förbi, att jag haft stenkoll senaste veckan, att hans svek fått mig att inte känna kärlek mer. Han försökte förminska, körde " det här inte blivit några mängder". När jag då lugnt svarade: Jo, det har varit sjuka mängder. Jag vet t.ex hur många öl det fanns igår jämfört med idag, då blev han tyst. Efter att ha funderat en bra stund sa han att han inte ville förlora oss. Och sen sa han det som fick mig inse att han inte förstår att han har problem: Om vi säger att jag håller mig borta helt från drickat UTOM VID FEST OCH SÅNT. Ni förstår vad jag menar va? Jag avslutade vår pratstund rätt fort, ville inte lyssna på det mer så vi får se ikväll. Jag tror han är bortom räddning utan hjälp utifrån. Kram allihopa. Har läst ett tag härinne, men trodde inte att jag själv skulle behöva skriva om min historia såhär tidigt..

Profile picture for user Förlorad själ

I din konfrontation av honom. Det finns ALLTID bortflykter att ta till. Egoister är dom, riktiga EGOISTER! Har du tänkt på att ta avstånd och ta hand om dig själv? Vad ger han dig igentligen för alternativ? Lättare sagt än gjort. Är i samma sits som sagt och ska bli särbo nu. Det tar mkt på oss båda och bara framtiden vet vad som händer sen. Men jag måste kasta mig ut i det som känns otroligt obehagligt för mig . Men vad har han gett mig för val? Samma gäller ju dig. Kram på dig

Profile picture for user Harmonidrömmar

Det är så sjukt tufft nu. Pratade vidare idag. Jag sade precis vad jag tänker. Att jag inte tror en sekund på att han klarar detta själv. Att jag inte längre vill vara ensam i detta. Han ringde sin mor och berättade. Att han håller på att förlora sin familj. Att han dricker för mycket, har svikt mig. Svärmor förstår mig till fullo. Imorgon ska han ringa en hjälplinje. Så ser vi. Litar noll på att han reder ut detta själv, han verkar fast besluten men jag kommer leva med ständig oro att han trillar dit om ett halvår, två år. Usch! Så svårt....

Profile picture for user Förlorad själ

Förstår dig. Tilliten är ju förstörd. Jag känner samma. Min kille ska till en beroende klinik imorgon. Han har vart drogfri dessa senaste dagarna och inser att jag fattat beslutet att flytta. Han trodde aldrig jag skulle ta klivet. Men nu gör jag det. Men känns ju självklart så fel när han nu ska gå och få hjälp. Men det händer ju inte över en natt. Jag känner att jag behöver bevis på bevis att han verkligen väljer mig. Därför tar jag avstånd ett tag och ser vad det landar. Ta hand om dig och lycka till så mkt med dina strider ?

Profile picture for user Harmonidrömmar

Hej igen. Ville skriva några rader om hur det gått sedan sist. Där och då slutade han tvärt att dricka. Han ringde en stödlinje ett par gånger och har varit helnykter sen dess. I somras började han prata om att få ta en öl till maten när vi var på restaurang, " men du får bestämma". Jag svarade tydligt att han inte kan lägga över det på mig. Att det är hans val, hans eget ansvar.( han är väldigt bra på att alltid lägga över ansvar och skuld på andra). Igår kände jag en enorm hopplöshet när han åter tog upp frågan, och sättet han la fram det på: " jag tänkte om jag kunde köpa hem en whisky som jag kunde ta av när vi typ varit ute på aktiviteter, men då vill jag inte se några sura miner". VA????? Så fult sagt, känner jag. Han visar för mig att alkoholen fortfarande ligger i hans bakhuvud och viskar till honom, lockar honom. Whiskeyn var det som gjorde honom till ett monster som skrämde mig och barnen. Så att ens nämna det, OCH återigen tro att han så fult kan lägga det på MIG. Utan nåt eget ansvar!!! Och det sista han la till om sura miner!!! Blev så sårad och ledsen. På kvällen försökte jag förklara för honom, men nej, nådde inte fram. Han sa att han var kränkt och vägrade ta till sig när jag förklarade hur otrygg han fick mig att känna mig. Jag inser nu att vi nog inte kommer att leva med varandra till ålderns höst. Hans personlighet har successivt blivit mer och mer negativ och mellanåt instabil. Och bägge barnen har sagt att de märker av det också...

Profile picture for user Harmonidrömmar

Nu vill han att vi stryker ett streck över allt, att vi glömmer att han nånsin tog upp frågan om whiskey. Hur bemöter man det??? Hur ska jag kunna bara rycka på axlarna åt att han så tydligt gått och tyckt att det är en god idé att föreslå att släppa in sliten som nästan kostade honom hans hela familj igen? Hur??? " jag ska inte nämna det igen, nu vet jag var du står", säger han. Men det faktum att han ställde frågan och därmed gjort att JAG inte alls vet var han står, vad menar han att jag ska göra med det? Jag är övertygad om att han är sjuk i huvudet på något vis. Och det är inte illa menat, men hans tankesätt, hans beteenden och resonemang är ofta så väldigt oklara...