Har sedan ca ett och ett halvt år en relation med en man som är nykter alkoholist. Eller åtminstone var han det då vi träffades. Efter ca 6 mån började incidenter inträffa som gjorde att jag misstänkte att han börjat dricka igen. Konfronterade honom och han nekade så klart. Efter ytterligare några månader då vi var tillsammans i hans stuga, märkte jag att han var onykter och hittade också hans förråd. Det hela var ganska obehagligt, inte minst p g a att vi var på en ö, och jag inte visste hur jag skulle ta mig tillbaka på egen hand (vinter, snö och is). Efter denna händelse kunde han inte förneka och lovade att påbörja behandling. Vilket han också gjorde, men inte Antabus, utan annan medicin som ska ta bort suget. Men han var inte uppriktig med hur länge han hade druckit, och inte heller ville han berätta för sin dotter att han skulle påbörja en behandling igen. Trots att hon vet att han börjat dricka igen. Varje gång som jag har konfronterat honom och ifrågasatt hans nykterhet, har han bemött mig med hånfulla kommentarer och upprepningar av vad jag sagt. Även de gånger som jag har kunnat överbevisa honom. Nu misstänker jag att han dricker ganska kontinuerligt, inte varje dag, men att han tar sig en bläcka då och då, men han förnekar och blir kränkt. Kommer på honom med lögner, som han hela riden försöker slingra sig ur med olika anledningar, men aldrig den rätta. Säger att han tar regelbundna blodprov och att det kan påvisa spår av alkohol i blodet så långt tillbaka so fem veckor i tiden. Har dock aldrig fått se resultat, och vet inte ens om det stämmer att man kan göra det. Vem ska jag tro på?

Han har något att dölja om man ljuger och smygdricker. Klart han blir sur när du tar upp hans drickande. Du trampar på en öm tå. Han blir ju berörd. Han dricker och du har kommit på honom. Du ska tro på din instinkt oftast är den rättigheter hans humör verkar ju styrka det.

etanoldrift

areomagnus har rätt! Du trampar på en öm tå och alkoholisten gör allt för att förneka att hen dricker.
Jag tittar tillbaks på åren med min gubbe, Som också verkade vara "nykter alkoholist" när vi träffades.. Han var väldigt skicklig på att slå bå dunster i ögonen på omgivningen.
I början hade han mycket trovärdiga förklaringar till varför det försvann sprit ur en flaska whisky som jag hade ståendes. Varför han inte kunde dyka upp som han lovat (för att han troligen valde att dricka i ensamhet istället)
På senaste tiden döljer han inte att han dricker, men förnekar och ljuger om hur mycket. När jag sist kom på honom med att vara dyngrak, så påstod han att han "bara" hade druckit 2 öl, trots att det fanns en öppnad vinbox och ett glas med en skvätt vin framme.
Ja, han blir skitarg när man konfronterar honom och överbevisar hans lögner. Jag tror det handlar om en sorts "försvar" inför sig själv. Dessutom är det ett sätt att kontrollera omgivningen med sin ilska (folk ska vara så rädda för det dåliga humöret att de inte vågar fråga, så han får dricka i fred)

Hobbit123

Jo, det är nog så, instinkten och magkänslan brukar stämma. Men det är svårt att tro att en person som säger sig älska en, kan ljuga så för en.

Klart man blir sårad när ens partner ljuger en upp i ansiktet. Problemet med sjukdomen alkoholism är ljust detta. Man lever i en förnekelse och vill inte att andra ska hacka på att man dricker. Man har ju inga problem så varför hacka? :) Jag gjorde likadant. Gömde smygdack, ljög om min konsumtion. Skyllde på trötthet när jag blev dragen. Detta är vara ett bevis på att man ar ett missbruk/alkoholism.

Jag antar att han anser att han inte har problem med sitt intag?