Jag börjar tappa hoppet..
Hej!
Har många gånger tänkt söka hjälp här men nu är botten nådd. Ligger sömnlös frustrerad arg ledsen och sviken en gång till av en världens finaste pojkvän dock när han är nykter..Vi har varit ihop ett år och vi älskar varandra otroligt mycket. Vi trivs ihop har kul tillsammans och har mycket känslor. Jag är några år äldre och haft skilsmässa och flera korta relationer bakom mig men först nu känner jag mig hel å sväver på moln å får lika mycket känslor tillbaka. Vi har båda barn i samma ålder alla trivs med varann hans familj gillar mig. Vi är ganska olika - killen har stort behov att umgås med andra(mest med de som dricker p festar) jag uppskattar mest familjen mys träning tillsammans laga mat..Men olikheter aldrig är ett problem vi kompromissar och anpassar däremot älskar han ölen och dricker nästan varje dag. I början var det riktigt dåligt han drog till krogen söp sig medvetslös tappade tel somnade ute kissade på sig var dum mot mig verbalt men jag stannade kvar. Han skötte jobbet å drack mest på helger. Efter en period blev han sjukskriven och då eskalerade drickandet- även på vardagar festande försvinnande inte svara i tel men ändå lugnt utan dramatiska elaka påhopp å bråk. Alltid ångerfull å bestämd dagen efter och me nya löften om bara hålla sig till helgen. Det är som att vi hade tyst överenskommelse - låter jag han göra va han vill dricka festa varje dag så är han glad kärleksfull å ställer upp för mig. Till min förvåning har hela sommaren varit underbar - trots smådrickandet varje dag hade vi nästan hela semestern tillsammans gjort en fin resa utan alkohol i princip (han ville anstränga sig för sin släkt som han älskar) och jag aldrig känt mig så lycklig. Trodde att min kärlek fick han på rätt väg och han lyckades ta sig ur onda spiralen. Delvis på grund av att han va mycket me mig och där jag bor finns inte hans typ av umgänge (supkompisar typ) och jag får han må bra och ersätter behovet med andra saker. Vet hur det låter - ja jag hela tiden "räddar " han och är ett stödhjul. Hur som helst har denna lugna period tagit slut nu och väl tillbaks i sitt område blev det fest varje dag. Tre gånger på en vecka har jag kommit för att sova över å stött på ett skrikande otrevlig elakt monster som slänger ut mig och vill supa skallen av sig. En gång har jag lyckats få han nykter å somna. Jätteångerfull å bestämd lovar han att han flippade för sista gången å jag tror på han eftersom han har inte varit så dum på ett halvt år.Han tog även en halv tablett Antabus för att ha två vita dagar g å ville dricka med mig på fredag det slutades med att jag kom till en aspackad kille som drack trots tabletten och han skulle ändå följa med hem till mig å mina barn. I bilen blev han aggressiv skrek förnedrade mig verbalt sa elaka saker om mina barn å jag trots att jag bestömde mig för att va lugn skrek tillbaks å sa nåt som sårade han å då slog han sönder radio. Blev rädd andra bilar stannade och jag kastat ut han ur bilen tillsammans med ölen. Jag känner skuld för jag vet att han inte menade alla kränkande ord å jag är hetsig å blir arg kan inte hålla käften. Så nu är det kört efter sån stor grej. Till hans försvar kan man säga att han haft tuff barndom mor å far har varit missbrukare å han har ett stort sorg i sitt hjärta på grund av annat. Det förstår jag men han vägrar söka hjälp seriöst vill inte bli nykterist för att dricka socialt är det bästa han vet. Han är fin mysig kille när han inte dricker för mycket å jag är jättekär. Jag har haft bror som varit alkoholist å mamma som är aktiv medlem i AA grupper. Så jag kan mycket om medberoende å missbruk men nånstans vägrar jag inse sanningen å bara flyr å vänder nytt blad varje ny dag. Jag är fast han är fast å allt är svart.:(