Är så ofantligt jävla trött på min sambo. Vi har knappt varit ihop 2,5år men nu börjar känslorna svalna, allt tack vare hans alkoholkonsumtion. Varje helg ska det drickas för "det är normalt", "alla människor gör så".

Absolut många kanske tar sig ett glas, men alla kommer i regel inte hem 07-08 på morgonen och öser över en kärleksförklaringar. Inga av dessa kan jag ta åt mig, eftersom det är alkoholen som talar. När jag sedan somnar om ska han med smygande steg ta sig till spritskåpet och sno åt sig en flaska. Jag kommer då på honom och då blir det ett jävla liv. Med fysiskt våld får jag tag i mina flaskor och gömmer de under kudden för att han inte ska komma åt dem.

Det sjuka är att det känns som att man borde vara tacksam. Tacksam för att han inte kommer hem och är otrevlig, eller slår mig. Men hur fan kan man vara tacksam när det ända man känner är besvikelse? Helg efter helg. Man tror att man ska vänja sig, inte drömma upp om en mysig hemmakväll i soffan för att återigen ligga här med tårar längst kinderna nerslagen av besvikelsen.

Jag har gång på gång försökt nå fram till honom, berätta hur jag mår och hur jag känner. Absolut, vår bakgrunder är helt olika, i min familj umgås man utan alkohol. Har aldrig sett mina föräldrar dricka redigt. Men det är just besvikelsen som är värst. Lovar att komma hem, lovar att sova hemma, lovar att spendera kvällen med mig. För att sedan skita i allt. Han kan inte ha roligt utan alkohol.

Ofta påstår han att grabbarna insisterar på att de ska ut och ses. Men jag kan se i hans konversation att det är han som varit drivande.

Jag vet inte hur länge jag orkar. Men som många orkar jag inte ta mig ur. Jag kollar på lägenheter, är med i budgivningar och hoppas få ett eget ställe så jag får lite perspektiv på hela mitt mående. Efter det kan jag ta ett beslut om jag vill fortsätta i den här relationen eller lägga locket på och gå vidare. Under alla dessa år har jag drömt om att skaffa familj med den här mannen. Men känns det som slöseri med tid att skaffa barn för att sedan ha mina barn på halvtid.

Något måste hända men känner mig så otroligt maktlös och svag.

Jag levde i en likande situation som du beskriver i ca 11 år. Nu, två år och 7 veckor senare, lever jag äntligen det liv jag önskar leva. Däremot så kanske jag aldrig blir en mamma och det är ett oerhört högt pris jag fick betala för att jag inte såg och förstod hur jag skulle ta mig ur medberoendet.

Jag såg detta nu, då jag tänkte skriva om en sak jag upplevde idag. Jag bjöd hem mina brorsbarn på lunch och vi umgicks i några timmar. Det var det största ögonblicket för mig på många år. Idag så önskar jag att de som såg hur jag hade det, sa åt mig att skaffa hjälp för att ta mig ifrån honom.

Jag dricker inte och jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Vi dricker inte på våra familjemiddagar och det är jag så glad för. Jag hade ingen aning om vilket elände alkoholen kunde ställa till det med förrän jag levde med en man som valde alkoholen före mig.

Nu är jag fri och jag har kämpat i 6 år för att bli det. Jag fick bra hjälp av psykolog att sätta gränser och när jag bad om den hjälpen så var jag redo att jobba och få han ut ur min lägenhet.

Om du drömmer om att bli en mamma, så stanna inte vid drömmen. Jag gjorde ett misstag att jag lät tiden gå, men jag anklagar inte mig för att det blev så. Jag visste inte hur jag skulle göra och jag har lärt mig bra mycket på den resan ändå och jag är glad för min erfarenhet.

Den erfarenheten har fått mig att första att verkligen våga ta vara på det liv som är.

All styrka till dig. Du förtjänar att må bra!