av Camillamaria

Camillamaria
tors, 2020-04-30 - 10:00

Jag vet inte hur jag ska hantera att pappan till mina barn dricker.
Han har druckit för mycket under flera år men nu fått ett missbruk. Vi är separerade sedan 5 år tillbaka.
Han har vid flera tillfällen druckit när barnen varit hos honom så jag har fått åka och hämta dem.
Barnen är 12 och 15 år gamla och vill vara hos sin pappa, men inte när han dricker såklart. Han lovar dem att han ska söka hjälp och sluta dricka men det håller ett tag sedan dricker han igen. De har aldrig åkt dit när han varit påverkad utan det blir han framåt kvällen.
Det jag känner är att det inte är bra för barnen att ha det så här, att aldrig veta.
Jag har pratat med socialtjänsten men tycker inte att jag får något bra råd eller stöd.
Han har alltid skött sitt jobb så det är på helgerna han dricker. Han har eget företag och jobbar som konsult. Nu har han pga corona-krisen blivit av med sitt uppdrag och börjat dricka även på vardagar.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Ska jag låta barnen åka dit?
Hur får jag honom att söka hjälp och förstå sitt missbruk?
Hur hjälper man en missbrukare?

VaknaVacker
fre, 2020-05-01 - 15:33

Genom att hans drickande får konsekvenser och det får det ju om barnen inte vill vara hos honom om han dricker.

Prata med honom om det när han är nykter. Han kan ju få hjälp att sluta dricka om han behöver det.

(Har själv druckit för mycket).

Hoppas på det bästa för er!?

Camillamaria
tis, 2020-05-05 - 10:54

Tack för svar!
Har idag gjort en orosanmälan och ska kontakta familjerätten angående umgänge och vårdnad.
Det svåra är att barnen vill vara hos sin pappa så fort han är nykter. Även om han brutit sitt löfte om nykterhet många många gånger och barnen blir lika ledsna varje gång.

Clara
tis, 2020-05-05 - 16:47

Mina barn är 12 och 14, jag har varit skild i nästan fem år från deras pappa. Vi fick aldrig till nåt stadigt umgänge, han har supit för hårt hela tiden. SÅ många gånger som han avbokat i sista sekunden, eller bara gått under jorden. Sonen, som är 14 nu, gav upp för flera år sen. Dottern, 12, hoppas fortfarande. Hennes insikt är noll, eller under noll. Hon hävdar fortfarande att bara pappa är hennes familj, och att hon när som helst kommer att bo varannan vecka hos honom. Hon har sovit hos honom noll gånger på fem år, han har kommit full till hennes skola, gömt öl i hennes rum och tappat henne så att hon bröt foten. Ändå är han ett obefläckat helgon för henne. Hon har gått två terminer i barngrupp - det är som att hälla vatten på en gås. Så jävla tröttsamt. Och otacksamt.