Är så ledsen och besviken

Profile picture for user Aurora20

En överenskommelse för några veckor sedan om att dricka fredag och lördag enbart. Hur många gånger har vi inte bestämt det här? Lika många gånger har man blivit besviken. Igår var det fredag, alltså legitimt att dricka. Trots att han vet att detta har kört våran relation totalt i botten. Så många gånger som jag har hittat gömmor. Blivit skit förbannad, konfronterat direkt! Bråk bråk och bråk. Men det är alltid MIG det är fel på. Om jag bara hade kunnat lugna mig och inte blivit så arg utan sagt det på ett annat sätt osv. Allting kommer tillbaka till mig själv konstigt nog. Det är jag som är boven i dramat. Har funderat mycket på om jag verkligen älskar denna människa eller har jag blivit besatt av att hjälpa honom ur denna skiten? Nåväl, tillbaka till gårdagen. När jag ska lägga min 9 åriga dotter för kvällen(Vi har inga gemensamma barn) så hör jag att kylen öppnades, och där visste jag att det låg en rom flaska. Tog nämligen kort på den under dagen för att se om det försvann något eller om han var ärlig(önsketänkande)
Herregud vad jag har lagt tid på att leta, räkna och konfronterat.
Alltså vad försöker jag inbilla mig? Klart att han passade på att dricka dom få minutrarna jag var borta. Trots att han drack både vin och öl under kvällen helt öppet. Och jag har varit okej med det så länge han inte blir full och så där äckligt odräglig som bara han kan vara och ärlig framförallt.
Medans han duschade kollade jag flaskan. Så klart att han hade varit där och druckit. Jag är absolut inte konflikträdd utan dundrar på med mitt vanliga sätt. Frågade rakt ut varför han dricker rom bakom min rygg?!
Får till svar att det är ju fredag och han håller vad han lovat och inte druckit under veckan. Han har inte gått bakom min rygg anser han själv. Jag fortsätter min frågeställning. Varför drack du inte den när jag såg utan du väljer att göra det när jag inte ser, TROTS att du dricker både öl och vin idag, räcker det inte för dig?
Men det är ju MIG det är fel på, jag startar alla dessa bråk. Återigen skulle jag valt att säga det på ett annorlunda sätt. Eller så kanske han kunde gett fan i att dricka den förbannade romen!!!
Nu var det jag återigen som startade detta bråk.
Hann bara vara där i några timmar så var det bara att åka hem igen.
Visst har han blivit bättre. För ett år sedan drack han 3 flak starköl och 2 bib i veckan under sin tid som arbetslös i över 1 år. Nu har han jobb sen en månad tillbaka och kan inte dricka i den utsträckningen.
Har hundra gånger sagt att jag står bredvid honom och stöttar han i allt om han bara är ärlig och säger som det är. Säg när du har sug efter alkohol osv, nästan som en mamma har jag stått där med öppna armar, svek efter svek. Ändå gått tillbaka efter att ha lämnat honom otaliga gånger. Som han har sårat mig!
Det ända jag har velat göra är att hjälpa honom ur denna skiten. Blir så himla ledsen över vad han utsätter oss alla för.
Han kanske gömmer ännu, vad vet jag. Han blir ju smartare och smartare, precis som jag i mitt letande. Men detta har tagit över mitt liv. Och hans! Så sorgligt allting. Denna man som jag älskade över allt annat! Vi träffades för 2 år sedan och det har inte varit en dans på rosor. Är glad att vi inte bor ihop. Men mina barn har hört alldeles för många bråk, sett för många fyllor där han kallar mig fula ord och skriker så barnen vaknat. Har så dåligt samvete vad jag har utsatt mina barn för. Men har alltid trott och hoppats när han har lovat saker och att han inte vill leva ett liv utan mig. Jag är hans kärlek, men gör man så mot någon man älskar? Ord och handling går liksom inte ihop. Han har dränerat mig helt på både kärlek och energi. Men jag är stark, så jävla stark. Det jobbiga är när han vänder och kör sitt känslomässiga spel, allt för att jag ska tycka synd om honom. Han klarar ju inte att leva utan mig. Trots att jag är en psykopat, psykfall och en som älskar att starta bråk.
Jag vet att det inte är mig det är fel på. Och han kommer aldrig kunna inbilla mig det heller. Hoppas bara att jag kan hålla mig ifrån honom, och inte gå på dessa känslomässiga spel som kommer att komma efter ett tag som dom alltid gör. Jag får helt enkelt försöka sluta att tycka synd om honom. Ibland önskar jag att jag hade ett hjärta av sten. Men är så besviken och ledsen över allt som har hänt. Detta är ju dock bara ett axplock

Profile picture for user TappadIgen

Jag har varit i en liknande situation fast där jag antog rollen av din man. Dock var det nog aldrig så illa som det tycks vara med din man, vill jag tro. Men jag vet att jag hade lättare för att hamna in konflikter med min sambo efter att ha druckit och kunde nog bli oresonabel och det är illa nog. Men det är inte det som är det viktiga.

Nu har jag slutat dricka, och jag känner mig rätt säker på att det är det din man behöver göra också. Jag försökte dra ner många gånger, men det gick aldrig bra. Jag känner igen mig i det där att jag kunde dricka öppet för min sambo, men samtidigt försökte jag begränsa hur mycket hon såg. Minns när man var ute och åt och hon behövde besöka toaletten. Passade såklart på att beställa en ny öl och se till att den gamla flaskan blev upplockad :o Fick lite ångest bara av att tänka tillbaka på det nu. Det låter så sjukt när jag säger det. Men jag var ju, eller fortfarande är, sjuk.

Man är väl aldrig så bra på självinsikt, men jag känner att jag aldrig hade för avsikt att vara oärlig mot min sambo. Jag vet inte exakt nu hur jag rättfärdigade detta men bara att tänka på det nu får ju mig att förstå hur illa det var. Detta är nyttigt för mig att tänka tillbaka och fundera på.

Nu har jag ju själv förstått att jag inte ska dricka mer, äntligen, till slut. Jag har pratat med min sambo litegrann om vad hon skulle kunna ha gjort för att hjälpa mig att komma till den insikten. Hon tror inte att det finns något hon skulle ha kunna sagt. Vi diskuterade lite hur det skulle ha varit om hon hade ställt ett ultimatum t.ex. Nu förblir ju den frågan hypotetisk, men jag undrar ändå vad som hade hänt. Jag tror inte att jag hade lyckats att sluta om det var så. Min gissning är att jag hade försökt sluta, dragit ner på det en del, smygit med det och till slut hade det rämnat.

Detta gör faktiskt lite ont att skriva. Vad är jag för en jävla människa egentligen? Det är absolut inte ett acceptabelt sätt att bete sig på. Usch.

Så vad kan du göra då? Hur klyschigt det än låter så är det han själv som måste komma till insikt om sitt beteende. Jag måste ändå tro att vad du gör måste påverka. Tyvärr är det väl så att om du kör en fullständig laissez faire attityd, så kommer han känna att han inte behöver förändras. Om du istället trycker på som du gör, kommer han att gå i försvarsställning. Jag minns att jag själv kunde tänka när jag då och då fick kritik från min sambo att jag visst hade lite problem men att jag håller på att få bättre koll på det och att jag har bättre koll än vad hon har, vilket jag ju inte hade. Självinsikten är ju inte på topp och alkoholen är det viktigaste.

Det är svårt detta. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig. Jag tror inte det finns ett enkelt svar på detta. Du har dock självklart rätt att känna dig sviken, ledsen och förbannad på honom. Låt honom inte dra ner dig i detta med honom.

Uttrycker han någonsin ånger över sitt beteende dagen efter?

Profile picture for user Aurora20

Som svar på av TappadIgen

Tack för att du svarade mig. Man känner sig ensammast i världen i denna situationen. Vill heller inte berätta för någon om hur dum man är som går på detta gång efter gång. Men har en nära vän som vet allt som har hänt och det känns skönt.

Dagen efter så kan han be om ursäkt och sen ska vi se framåt och tänka att det är en ny dag. Mer än så är det inte. Är det dessutom lördag så forsätter han att dricka utan att blinka. Och såklart så kommer han inte smyga mer utan vara ärlig. Vi har stundtals pratat djupare om detta ämne. Där han förklarat att han inte haft för avsikt att såra mig medvetet och under hans värsta period inte kunde se själv hur illa det var. Men att nu när han fick jobb igen och den sociala biten som han avskärmade sig ifrån, så skulle allt falla på plats och måendet skulle bli bättre.
Det jag inte kan få in i mitt huvud är hur känslokallt det känns. Tror säkerligen att han vill kunna lova mig saker vi kommer överens om och hålla det där och då. Men det fallerar. För honom är det en självklarhet att dricka på fredag och lördag efter en jobb vecka. Det är livskvalitet som han så fint uttrycker.
Och det är så tragiskt att höra. Det är ju raka motsatsen till livskvalité i mina ögon. Herregud så mycket skit vi har kallat varandra, i ren frustration. I mitt syfte att han ska vakna upp, och han går till försvar på sitt sätt.
Allt har blivit så galet. Han sa till och med en gång att han inte förstod hur jag stått ut. Inte jag heller faktiskt. Men han var mannen i mitt liv. Jag försökte desperat att få tillbaka den jag en gång träffade. Han har nog alltid varit glad i att dricka men absolut inte på detta viset.
Så vad är då bäst? Lämna honom till sitt öde? Han tycker jag är manipulativ, elak, labil, konspiratorisk och allt man kan komma på. Men han själv går helt fri, han gör ju inget fel!
Jag hoppas fortfarande att han ska vakna upp ur sin bubbla. Den dagen har rannsakar sig själv kommer han att rasa ihop. Och jag tror aldrig han kommer tillåta sig själv att göra det. Detta är en väldig svår sjukdom, har aldrig sett det på så nära håll. Men vad ska hända innan han kommer till insikt?

Profile picture for user TappadIgen

Som svar på av Aurora20

Ja, du har många bra tankar och frågor. Angående att du känner dig ensam, så är du såklart inte ensam. Många lever i en liknande situation. Men det känns ju ensamt ändå. Skönt att du i alla fall har en nära vän som du kan anförtro dig till.

Efter att jag hade svarat så gick jag ut på en långpromenad med min sambo och vi pratade om detta och hur jag skämdes när jag insåg hur jag själv har varit. Jag försöker tänka tillbaka och hur jag tänkte var väl att jag förstod att jag hade problem, men när jag jämförde mig själv med andra, så var det inte så farligt. Till slut förstod jag att jag måste sluta men det är väl egentligen nu när jag börjar få något av en distans till det, är 12 veckor sedan jag slutade dricka, som jag förstår hur illa det faktiskt var. Det var väl egentligen inte bara min sambo jag dolde det för, hur illa det var, utan på något sätt dolde jag det för mig själv också. Eller rättfärdigade det. Det är så svårt att sätta ord på det:

Men på något sätt höll jag samtidigt i min hjärna att jag väl drack för mycket, men ändå hade kontroll. Jag var helt inställd på att jag skulle klara av det själv och hålla mig på en bra nivå, men att det bara vara små incidenter då och då.

Det där med att börja dricka efter att ha bett om ursäkt på en lördag är ju så skevt, men stämmer så väl in på tankemönstret. Det gick lite snett igår, men idag kommer det gå bra. Man blir så blind att man inte kan förstå självklara saker. På något sätt med lite logiska kullerbyttor så får man ihop det i ens eget sinne.

Du avslutar med frågan om vad som ska hända innan han kommer till insikt. Det är en väldigt bra fråga. Jag önskar att jag kunde svara på den, men förmodligen är det även väldigt individuellt. Helt säkert är att man mentalt måste gå över någon slags tröskel och inse själv vad det är man måste göra. Om han slutar för att han är tvungen men egentligen inte vill så kommer det inte vara hållbart. Men jag ser på det sätt du skriver att du inte verkar ha särskilt stort hopp om att något kommer att hända snart.

Jag önskar ju själv att jag hade kommit till insikt tidigare och en av de frågor jag brottas med är vad som skulle kunna ha åstadkommit detta. Jag hoppas att det kommer att gå bra för er i alla fall. Men i slutändan måste du ju tänka på dig själv och din dotter.

Profile picture for user Aurora20

Som svar på av TappadIgen

Är verkligen glad för er skull att du kom till insikt. Så himla starkt av dig att inte dricka någonting. Alla kommer aldrig dit. Men du gjorde det! Självklart är det inte lätt att leva som missbrukare, och krävs säkerligen otroligt mycket att kunna ta sig över på andra sidan. Du är stark! Och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.

Tänk så mycket tid vi på sidan av lägger på att leta gömmor osv. När jag tänker på det så är det helt sjukt. Man anpassar dagen för att minimera konsumtionen. Blir lite som en barnvakt.
Jag har lagt otroligt mycket tid på att leta. Enbart för att spräcka lögnen! Att det är inte vad han återspeglar. Och det slutar alltid med att man blir så ledsen.

Tankarna kring hur en person kan utsätta andra för detta är nog det allra svåraste för mig. Jag känner mig utnyttjad och dum. Hur har jag kunnat låta han behandla mig på detta viset?
Varför utsätter jag mig för det här som dränerat mig totalt.
Var till och med sjukskriven under några månader för att jag inte orkade med mitt eget liv. Han sög ur all min energi.
Jag har älskat honom och har bara velat hjälpa honom ur detta helvete. Ett helvete som bara jag ser, men inte han.

Nu har jag kommit såpass långt i mitt tankesätt, att var och en får ta sin skit. Det är HANS problem inte MITT. Ändå så sitter jag här idag och mina tankar går bara till honom. Nu är vi på varsitt håll och det jag vet är att han är skit full idag. Säkerligen för att döva sig själv och sitt mående. Men rent känslomässigt så är såklart besvikelsen det absolut största problemet för mig. Och alla frågor, herregud vad jag har haft förhör under perioder där jag har känt att jag kan komma åt honom lite lite grann.
Och alltid för jag höra att jag gör inte dig illa medvetet. Det kommer lösa sig, du ser väl att jag har blivit mycket bättre. Och visst har han det. Ingen tvekan.
Men att han inte visar någon större ånger över vad han ställer till med. Hade detta varit jag hade jag dukat under av ångest för längesen.Han dövar ju sitt med att dricka igen.

Skulle så gärna vilja hoppa in i hans hjärna och se hur han tänker. Men precis som du sa, att du tyckte inte att det var så illa och att du skulle kunna dra ner på det. Exakt dom orden har jag hört. Han klarar detta själv. Han kan inte gå till AA eller någonting annat. Hur skulle det se ut? Tänk om någon skulle känna igen honom. Aldrig att han skulle göra det.
Denna falska fasad av att man är så mycket bättre än vad man är. Han har nog haft 100 insikter där jag trott på honom varenda gång. Äntligen har jag tänkt, nu vänder det! Men vi återkommer alltid till alkoholen igen. Solen skiner, det är fredag eller lördag. Det är röd dag, det måste vi fira etc. Alla dessa ursäkter.

Har även spelat in honom där han är så full och elak i sitt sätt att prata,enbart för att spela upp det dagen efter så han kan få höra sig själv hur han är, och vad han kallar mig i dessa situationer. Men han bara slår ifrån sig och vill inte höra. Hade kanske inte jag heller velat.

Men jag måste våga släppa taget. Jag kan inte passa honom som en bebis. Han får ta ansvar för sitt eget liv. Vi har glidit så långt ifrån varandra att vi inte är rädda om varandra längre. Gör han mig besviken så ger jag tusen gånger igen. Men inget hjälper! Jag ältar och ältar och har så himla svårt att tänka förbi detta. Alla mina frågor som aldrig kommer att få svar. Och säkerligen inte dom svaren jag vill ha heller. Men om han bara kunde vara ärlig. Jag vill bara att han rasar ihop och ligger där som ett spädbarn, med ångest och samvetskval över allt. Och verkligen kom till insikt! Men det är i mina drömmars värld.
Det förflutna förföljer mig verkligen. Har så himla svårt att släppa allt han har gjort. Kommer aldrig att glömma den gången han spottade mig i ansiktet flertal gånger, kallade mig hora och djävul. För att jag spräckte lögnen om att han inte pratade med en terapeut som han sagt i nästan 1 års tid.

Tack för att du tar dig tid att läsa mina oändligt långa romaner. Man är vilsen samtidigt som man egentligen vet att det inte är normalt.

Profile picture for user TappadIgen

Som svar på av Aurora20

Tack för uppmuntran! Jag vet inte om det är jag som är stark. Jag skrev lite mer om min historia i sig i forumdelen Det vidare livet, om du skulle vara intresserad. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag lyckades, men nu när jag väl har lite distans till det så börjar jag ju ta till mig mer och mer hur det faktiskt var och bearbeta det. Därför hjälper det ju mig att ta del av din berättelse, som såklart inte är samma som min sambos, men som har mycket gemensamt. Just nu känns ett återfall så otroligt avlägset, men din berättelse hjälper ju mig också att förstå hur jag inte kan gå tillbaka till det som var. Så tack själv, för att du delar med dig!

Jag funderade faktiskt en liten stund på att kanske kan din man ta del av det jag skriver och kanske kunde det hjälpa honom. Men när jag tänker tillbaka på mig själv så är jag säker på att om samma metod hade använts på mig så hade jag tänkt "Ja, fast han är ju inte jag. Den här killen hade ju problem. Jag är annorlunda och kan lösa detta själv" eller något liknande.

Rationella argument kommet inte så långt, eftersom det inte är ett rationellt beslut att dricka. De konsekvenser man själv ser och blir medveten om kompartmentaliserar(finns det ett bättre svenskt ord?) man? Jag kan fortfarande idag känna att jag försöker relativisera mitt beteende då. Som det där med att smygdricka. Även nu när jag försöker att möta det ansikte mot ansikte så ryggar jag tillbaka lite. Mycket mycket mindre såklart. Det är väl kanske delvis på grund av skam. Men det känns som om att det är något annat där också. Kanske att den där instinkten att relativisera fortfarande sitter i. Den relativiseringen man måste göra för att kunna fortsätta dricka. Om man verkligen hade erkänt för sig själv hur illa det var, skulle man inte kunna motivera ett fortsatt drickande. Så man hittar vägar att komma runt det.

Det känns också som en insikt jag gör här och nu, om jag nu har rätt i det. Det är en instinkt som sitter kvar i mig fortfarande nu, även om jag inte behöver motivera ett fortsatt drickande då jag ju slutat. När din man inte vill lyssna på när du spelat in honom är det förmodligen samma sak. En del av det är såklart att han skäms. Den andra är behovet av att kunna relativisera för att motivera en fortsatt alkoholkonsumtion.

Det låter ju som om att du har blivit medberoende. Det finns det ju också flera exempel av här på forumet och flera trådar om det. Kanske kan det hjälpa dig att läsa även de som delar din sida av historien och diskutera lite med dem? Eller om någon annan som läser här kan hoppa in.

Du skriver "Man är vilsen samtidigt som man egentligen vet att det inte är normalt." och det kan jag ändå förstå. Du vet ju rent logiskt att du har rätt. Det är tokigt och rent logiskt så finns det ju en enkel lösning. Han slutar att dricka. Men logik biter inte på problemet. Det är som att man sitter med en rubiks kub och man vet precis vilket drag man behöver göra för att lösa det, men när man gör det så ändras hela kuben slumpmässigt till något helt annat. Det är väl därför man blir så förtvivlad och ältar det om och om igen. För det man ser att det finns en lösning där, men ändå kommer man inte dit. Sen ser man att det enda man kan göra är att slänga kuben, men det går inte. För någonstans håller man fast vid att man vet det där draget man behöver göra för att lösa det, men det går inte. För lösningen måste vara att han slutar att dricka. Man kan såklart aldrig veta 100% säkert om någon man inte känner. Tittar du här på forumet så finns det ju de som har lyckats med att dra ner på sin konsumtion och dricker måttligt. Men inget tyder på att din man är en av dem. Jag trodde ju själv att jag var det och i perioder så lyckades jag med det också. Jag kunde ha en vit månad, gå på en after work och dricka vatten(när det inte var vit månad men bara för att bevisa för mig själv), nöja mig med tre öl en lördagskväll. Men allt det där var tillfälligt.

Jag önskar att jag kunde hjälpa er.

Dock känns det sista du tar upp väldigt allvarligt. Att spotta någon i ansiktet känns som ett steg mot att det blir ännu mer fysiskt. Om du har tagit upp det med honom och han är medveten om att han har gjort det på fyllan men ändå relativiserar det. Då är ju frågan vad som ska få honom att sluta. Jag förstår att du vill hjälpa honom, men samtidigt, ett sånt där beteende ska du inte tolerera. Jag har som sagt inga svar till dig angående vad du ska göra dock. Men jag hoppas att det hjälper dig att få ur dig lite av det i alla fall.

Profile picture for user Aurora20

Som svar på av TappadIgen

Dina ord hjälper mig mer än du kan ana. Känns så himla skönt att få höra hur det är från den andra sidan av det hela.

Ja vad ska få honom att sluta. Kanske måste något drastiskt hända. Att han gör bort sig ordentligt på ett eller annat vis. Han har en otrolig förmåga att visa sig vara ”bättre” än alla andra utåt.
Inbillar mig att mycket kommer från barndomen. Han hade det inte så lätt. Som nykter har han en dålig självkänsla och behöver som sagt mycket närhet.
Men när han dricker så får han lätt hybris. Finns nog ingen i världen som kan så mycket som han just då. Och hans vokabulär blir något helt annat.
Det är precis som om man inte betyder någonting, man är som luft vissa dagar. Medans jag bara trånar efter den där mannen som jag vet att han kan vara.

Jag har satt ultimatum att om han ska fortsätta träffa mig så ska han söka hjälp. Annars har vi ingenting! Jag kan inte leva med en alkoholist.
Men vad slutar alla överenskommelser med? Jo, han vinner såklart!
Det där med fredag och lördag tex. Hur kunde jag ens gå med på detta.
Där och då låter det så bra, men för vem? Jag tillåter ju han att fortsätta. Fast det egentligen inte är okej för mig.
Sen blir jag förbannad för minsta lilla han går över gränsen. Eller som med rom flaskan han smög drack ur. Man vill så innerligt tro på all ord, för det är precis dom man vill höra. Men det är ju inte han som talar, det är ju alkoholisten i honom.

Har förstått att allting kretsar till drickandet. Skapa situationer som gör att man alltid kan dricka. Dra sig undan och grejar med saker på utsidan så man kan ha sitt drickande utan att någon ser. Jag som rökare har funderat på hur jag hade gjort om jag skulle sluta röka. Vet en gång när jag skulle sluta och skapade mig själv situationer som gav mig tillfällen att röka. Passade på att röka när jag åkte till affären, började promenera för att kunna röka. Gömde cigaretter för att röka när jag var ensam hemma. Nu kanske det är en dum jämförelse, men försöker bara tänka mig in i hans situation. Och dom där tillfällena han hela tiden skapar sig. Tänk om jag fick röka fredag och lördag helt öppet. Hade jag nöjt mig med 5 cigaretter eller hade jag rökat ett helt paket när jag ändå kunde?

Tror att det är ganska nyttigt att ibland rannsaka sig själv. Hade jag haft lätt att sluta med mitt beroende? Nej det hade jag inte haft. Och hur hade jag känt om jag blev utskälld varje gång jag tog den där cigaretten som jag lovat att inte ta på veckodagarna.
Kanske hade tänkt precis likadant. Men jag har ju blivit så mycket bättre. Röker ju inte alls lika mycket som innan.

Detta är bara mina tankar, ligger kanske ingen logik i det överhuvudtaget. Kanske är mitt medberoende som försöker hitta ursäkter till att han gör som han gör. Även om det inte rättfärdigar hans beteende.

Skulle gärna vilja ställa dig en fråga ur ditt perspektiv. Vad är det som driver en till att fortsätta dricka? Tror man att omgivningen har helt fel i det dom säger eller är det för skammen och ångesten som gör att man fortsätter för att slippa se sanningen?

Profile picture for user TappadIgen

Som svar på av Aurora20

Som sagt hjälper det ju mig att diskutera detta med dig så det känns bara extra bra att du får ut någonting av det också.

Det var mycket att tänka på den här gången. Jag tänkte börja med dina funderingar om rättfärdigande och medberoende. Jag tror väl att man behöver göra en distinktion där mellan förklaringar och ursäkter. Ibland kan vi hitta en förklaring till ett beteende, utan att förklaringen för den sakens skull ska ses som en ursäkt per automatik. När man är en alkoholist så gör man dumma grejer och det kan finnas en förklaring till det, men sällan en ursäkt. Jag skulle misstänka att det är nyttigt för dig att söka en förståelse för varför det är som det är, så länge du kan se att det inte rättfärdigar det. Jag tycker inte heller att din analogi med rökningen är så dum. Det är väl precis samma mekanismer som ligger bakom. Dock försämrar ju även alkohol omdömet på ett sådant sätt att man kan göra långt värre saker för drickandets skull.

Till din slutfråga då. "Vad är det som driver en till att fortsätta dricka? Tror man att omgivningen har helt fel i det dom säger eller är det för skammen och ångesten som gör att man fortsätter för att slippa se sanningen?"

Jag tänkte säga först att det som driver en till att fortsätta dricka är ju alkoholismen i sig. Sen tog jag en paus efter att ha läst din fråga och städade en bra stund här hemma medan jag funderade på det. Jo, alkoholismen är väl det som är det drivande. Sen kan det ju finnas andra saker som ger bränsle till elden.

Jag förstod nog att det var ett problem, på något sätt, men försökte få det till att det inte var ett så stort problem att det betydde att jag behövde sluta dricka. I mitt fall var nog ångest en stark drivande faktor, men inte ångest över mitt riskbruk. Det känns inte så i alla fall. Jag har försökt tänka tillbaka och jag kan inte se att jag skulle ha druckit för att jag skämdes för att ha druckit dagen innan och skämt ut mig. Nu ser du ju inte det i min text, men jag tog en lång paus precis nu igen och försökte tänka efter.

Jag klarade det nog bättre att dricka måttligt när jag mådde bättre. Men alkoholen var ju en sådan effektiv ångestdödare för mig. Dock var upphovet till ångesten oftast diffus. Kanske till viss del för att jag istället för att ta itu med källan till ångesten, tog alkohol för att döva den. Till stor del kom kanske ångesten från mina egna upplevda tillkortakommanden, men jag tror inte att det handlade om direkta effekter av drickandet, men kanske de indirekta. Jag såg ju inte mitt drickande som något särskilt stort problem.

Det känns inte som om att jag har gett dig ett bra svar på ditt fråga. Men jag kanske får lämna det så nu för tillfället ändå då jag måste iväg. Jag får fundera vidare på det.

Profile picture for user Ullabulla

Det är hemskt att befinna sig i denna häxkittel.
Förtvivlat försöker man hitta någon logik till drickandet,smusslandet humörsvängningarna.
Men det finns ingen.
Annat än det faktum att de är beroende av alkohol och att inget får stå i vägen för att man åtminstone ska få i sig lite grann av trolldrycken.

All energi och kraft du lägger ned för att nå fram till honom med vad du ser så tydligt.
Att ni inte har någon framtid tillsammans om det fortsätter såhär.
Jag har varit exakt där du är nu,lika arg ledsen och djupt förälskad i min då alkoholiserade sambo.
Jag klistrar här in ett inlägg jag gjorde för länge sen,när vi ganska nyss hade gått isär då han inte klarade av mitt ultimatum om att inte dricka:

"kraften för oss medberoende
att få vara nära alkoholisten.Att få bara en liten bit av deras tid själ,uppmärksamhet är stark.Jag tror att den driver oss på samma sätt som alkoholen suger/driver er som dricker.Den är inte rimlig,konsekvent eller logisk.Endast känslomässig och snedvriden.Likafullt står den där varje dag och lockar på oss,Gör något,tänk något,agera påverka.Något måste du väl kunna göra för att få den människa du bryr dig om att se vad du ser.men ack nej.Blinda som musungar är ni.Och vi är starka och visa och kloka och vet allt bäst,eller.. :)
Och när vi då till sist börjar fatta att kanske jag måste backa,kanske jag måste inse osv.Då svider det så förbannat,all möda man lagt ned.

Alla timmar man engagerat sig och pratat och motiverat.Ska det vara bortkkastat?

Ja,det ska det och det ska man då bara acceptera som rutten mat i soporna.Det är ju det enda som hållit en igång,motivationen att få den man bryr sig om nykter.Vad ska man göra nu då?Hur ska man kunna fokusera om,på vad.Ens eget liv har ju i stort sett förintats.Ens egna behov har gömt sig långt långt inne i ryggmärgen och är inte alls så lätt att pilla fram igen.Men kan ni,så ska väl vi kunna,eller hur?

Vi är heller inte så värst duktiga om vi inte ens kan fatta det alla säger,låt alkoholisten vara och låt hen sabba sitt liv alldeles själv.Nejdå,vi ska förlänga processen med vårat daltande.Så vi är egentligen precis lika sjuka som alkisen.Usch och jag som trodde jag var så bra.."

Min resa har varit väldigt lång och utdragen och att rikta om fokus på sig själv och låta den som dricker få gräva sin egen grav är mycket svårt,för att inte säga omöjligt.
Men jag hade och har många fallgropar och fått göra många djupdykningar i mitt inre för att komma vidare på MIN väg.
Den enda jag har kontroll över.
Till sist började jag med små myrsteg klara att släppa taget och fokusera om på mig själv.
Jag önskar dig all lycka till med din särbo och också med dig själv,om att hitta rätt väg i detta för att du ska må så bra som möjligt i detta kaos som alkoholism innebär.

Profile picture for user Aurora20

Ja det är exakt som du skriver. Varenda vaken minut går åt till alkoholisten. Om man vänder om frågan och tänker, vad hade jag sagt om detta hände min närmsta vän?
Hade jag bett henne stanna kvar i detta och försöka om och om igen? Aldrig! Spring för livet hade man snarare sagt.
Eller han förstår nog snart, vänta bara lite så kommer han att förstå att det han gör är fel. Knappast!
Men man själv gör precis det som man aldrig hade sagt till någon annan att göra. Då är man minsann så klok och vis och vet vad som är rätt och fel. Men man ska dock tänka på att det är lättare för någon på ”utsidan” att råda någon annan. Dom känner inte den sorgen, förtvivlan och besvikelsen. Heller inte dom känslorna. Man känner sig så lurad.

Och alla timmar, månader och år man har pratat. Som om man är den bästa psykologen i världen, som har alla lösningar på problemet.
Sluta drick för helvete! Vad är det för fel på dig? Hur svårt kan det vara?
Jag själv har gått från att vara den där som sitter och gråter och bönar och ber om en förbättring, till att bli skogstokig. Gång på gång kommer man på lögn efter lögn. Och det tycks aldrig upphöra. Ska det vara så svårt att vara ärlig tänker jag. Och blir så arg som jag inte ens trodde var möjligt. Han vet att jag kommer på honom men ändå gör han det. Ber om ursäkt och gör om precis samma sak igen.

Och som du säger, ens egna liv har förintats totalt. Tänkte på det senast idag. Jag har inte så många runt mig längre som jag hade innan jag träffade honom. Kan inte bjuda hem några på middag, då ska det ju drickas för det gör ju alla andra. Jag kan heller inte ta mig ett glas om jag vill det någon dag. Då läskar jag ju honom.
Man åsidosätter helt sig själv.

Kvittar ju om jag själv inte dricker, han ser ju till att få i sig sitt ändå. Jag har nästan blivit allergisk mot rödvin. Man kan säga att jag ser rött när jag ser vin. Pga alla petflaskor, gömda glas och tomma bib påsar man har hittat.

Men någonstans där inne så har han nog ett helvete. Och inte kan väl han sluta dricka, det är ju hela härligheten med helgen, när solen skiner bla bla bla.
Nu sitter han ju där helt själv med sina öl och sitt vin. Kan bli precis hur full han vill. Men ändå är han inte nöjd! Det är ju precis det här han vill, eller?
Han vill inte ha mig som polis som säger till han att si och så många öl får du dricka, inget mer. Inte ha någon detektiv som kommer på alla gömslen. Ändå har han sagt att han har velat att jag ska komma på att han gömmer, för han tycker det är jätte jobbigt att gå bakom min rygg för han vet hur besviken jag blir. Hur man nu ska tolka det. Jaha tänker jag då, så han vill att jag ska hitta och bli förbannad och vi ska bråka.

Måste säga att jag beundrar alla som lyckas ta sig ur sitt medberoende, och alla som lyckas att antingen bli helt nykter eller hålla det i schack. Helt fantastiskt! Alla skulle fått Nobelpriset.
Och ingen kan någonsin förstå som inte har varit där själv.

Nu förstår jag faktiskt varför alla skriver att det hjälper att skriva av sig. Det gör det faktiskt. Och människor som är precis i samma sits eller som jag har skrivit med TappadIgen. Hjälper otroligt i sitt sätt att tänka. Få höra andras erfarenheter. Man lär sig hela tiden. Och detta kommer bli en lärdom även det. Jag kommer fixa det här!

Profile picture for user Bestemor

Den svåraste rollen att klara utan att bli fullkomligt tillintetgjord.
Sök samtalsstöd hos kommunen.
Det enda DU kan göra är att bygga upp dej själv.
Därefter kommer du att se klarare på din egen situation.
Släpp kontrollen helt.
Se bara till att du själv blir stark.
Skydda också ditt barn.
????

Profile picture for user Aurora20

Som svar på av TappadIgen

Finns ju så många yttre faktorer som gör det legitimt att dricka. Det känns som att han hela tiden ska ha något att skylla på, eller skylla på är väl egentligen inte rätt ord. Men du förstår säkert vad jag menar. Som det jag har skrivit innan med att solen skiner, helg, födelsedagar, högtider osv. Och att det är livsnjutning att dricka.
Man kan ju verkligen slita sitt hår i dessa diskussioner. Så galet!

Vi pratade en dag om alkohol och hur han ser på det vid jul exempelvis. Jo men då är man ju ledig, så alla lediga dagar hade man rätt att dricka. Jag blev matt av att bara höra det.
Det är ju barnens största dag!

Precis som du tänkte innan, så ser han inget större problem med sitt drickande i dagsläget. Han håller sig till fredag och lördag. Men det förstår väl jag med att han inte gör.
Häromdagen hittade jag en burk under sätet i bilen. Så han har nog stannat några hundra meter och druckit den innan han kom hem. Han som inte kan dricka på veckorna för han har 1 timma att pendla var väg. Som han själv sa- jag känner av ett glas vin dagen efter när jag kör, så det går inte.

Han har nog ganska hög tolerans nivå vid det här laget, så tror inte han känner av ett glas vin dagen efter. Men i hans mått mätt är ett glas vin nästan upp till kanten, så han kanske har rätt i det.

Förstår att något måste ligga till grund för detta drickande. Det känns som om han hela tiden försöker döva sig från någonting annat som gnager. Eller kan det vara så att han tyckte det var så himla gott en gång i tiden så han bara ville ha mer och mer och till slut inte kan leva utan det?

Du kan omöjligtvis ge mig raka svar på mina frågor. Men det ger mig styrka att läsa dina ord och rader. Försöker få lite förståelse i denna sjukdomen. Och vad är bättre än att lära av en som själv varit där.

Profile picture for user TappadIgen

Som svar på av Aurora20

Det känns bra för mig också att du säger att det jag skriver hjälper dig. Sen vet jag ju inte hur representativ jag är för gruppen alkoholister, men nog har jag mycket gemensamt.

Det är säkert något som ligger till grund för drickandet. Men det främsta är förmodligen genetik. Jag har en gång läst att alkohol påverkar människor väldigt olika. Det finns vissa gener som gör att de människor som har en specifik gen får extra behag av alkohol. Jag misstänker starkt att jag är en av dessa. När jag drack en mängd som motsvarar att man ligger endast något över gränsen för att köra bil så kändes allt fantastiskt. Jag kunde slappna av och ångest och problem var som bortblåsta. Detta ger då ett ökat dopaminpåslag. Men med tiden så nöter man väl ut detta belöningssystemet så att man ständigt måste ha mer. Det blir ett beroende, helt enkelt.

Sen har man såklart andra saker som kan förvärra. T.ex om man har en ångestproblematik så kan det ju förvärra beroendet, om man känner att det dövar ångesten. Men när man är så långt som din man är eller jag var/är, så blir nog det mesta sekundärt. Om alkoholen smakar gott, så är det en bonus, men absolut inte nödvändigt. Effekten är ju det viktiga.

Jag skulle i alla fall tro att det är beroendet i sig som är det avgörande, även om andra faktorer kan vara bakomliggande. För till slut dricker man ju både för att man är glad och vill fira men också för att man är ledsen och vill dämpa sorgen. Jag kan förvisso förknippa vissa händelser i livet till att min alkoholkonsumtion förvärrades. Men om dessa saker inte hade hänt, så känns det som om det hade varit något annat.

Nu tog jag en paus igen och funderade. När jag ung var jag med om något traumatiskt. Jag vet att jag nog grundade min alkoholism under den tiden och har väl tidigare funderat på om den händelsen var vad som orsakade eller startade det. Men när jag tänker efter så känns det också som ett sätt att bara skylla på något annat. Det är nog många som har varit med om liknande saker, men som inte blev alkoholister. Sen lyckades jag ju ordna upp saker och drack inte mycket alls under en 10-årsperiod ungefär. Jag kan ju inte skylla på det längre idag. Sen har ju givetvis andra saker hänt mig sedan dess, men dåliga saker händer alla människor utan att de behöver dricka i hejdlösa mängder. Så det kommer tillbaka till beroendet igen. Vilket väl också kan kännas som ett sätt att skylla ifrån mig. "Det är inte jag, det är mitt beroende som jag inte kan rå för." Men till sist är det väl ändå så jag tänker att det är beroendet i sig som är den stora faktorn, även om andra saker kan påverka.

Så känns det i alla fall när jag tänker på det just nu. Jag hade också en extremt hög tolerans mot slutet. Helt galet egentligen.

Det känns som att mina tankar börjar bli lite mer osammanhängande och röriga nu. Jag hoppas att det går att få ihop något av det i alla fall. Jag önskar att jag kunde komma på vad som krävs för att det ska vända i sättet man tänker så att man till slut förstår att man måste hålla sig nykter. Tänk om man visste det!

Profile picture for user Rosa ljus

Som svar på av Aurora20

Känner verkligen igen mig i det du skriver ❤️ här är det också fredag, lördag som är legitimt för honom att dricka alkohol, det är ju helt sjukt när man tänker efter, jag dricker i princip aldrig, har aldrig gjort det heller mer än vid festligare tillfällen, men det här sjuka att sitta och i princip hälla i sig skiten, tills man slocknar. Under tiden sitta och förnedra mig och min släkt och höja sig själv till skyarna!! Jag spyr på ALLT!!!

Profile picture for user Självomhändertagande

Och jag känner igen bråken, drickandet. Har ej barn. Hade aldrig kunnat skaffa barn med mitt ex. Har själv varit sjuk tidigare och gjorde allt för att bli frisk. Betalade dyra kurser och det var min räddning på alla sätt. Jag lät mitt ex leva på mig i många år och jag gav honom pengar. Jag gav honom allt jag hade och jag köpte varma kläder till honom om vintern då jag tyckte synd om honom. Och jag lät honom gå före. Igår kväll svarade jag på när han prövade ta kontakt. Han hade druckit och jag hade ingen lust att vara arg. Då har jag gått kurser till mindfulnessinstruktör och varit på retreater och helt enkelt landat i att jag behöver inte vara arg. Jag vill inte vara arg. Jag är en glad människa och jag är glad trots att jag varit så naiv och gav honom allt. Nu står jag i en svår situation, men jag lever och jag är kapabel att förändra allt. Så det blir ingen lovestory för min del på några år, då jag behöver komma tillbaka i ett hållbart liv och jag har upptäckt att varenda människa har problem. De få män som jag har dejtat och snabbt slutat träffa beror på att jag tydligen har ett sätt som de gillar. Jag har ett lugn och jag kommer aldrig bråka med någon igen. Däremot så är jag inte en kvinna som vill agera terapeut eller lyssna på deras tidigare trassliga relationer. Den här världen alltså. Vi har att lära. Du har att lära. Jag har att lära. Jag tror att du kan bara läsa ditt första inlägg i denna tråd och du kommer att se vad DU behöver öva på och jobba med. Jag skulle säga, sök upp en terapeut eller psykolog, präst eller någon som du kan prata med och gör en plan för ditt liv. Du är en god människa. Ta hand om dig och du är mamma. Vad fint. Bli inte arg för att du lever med en alkoholist. Han är sjuk. Du är medberoende. Jag var fast i 12 år, men då hade vi egentligen inte ens en fungerande relation. Jag antar att jag behövde träffa honom för att reda ut min hälsa. Jag har medicinerat för bipolaritet och det var tunga mediciner som en inte kan bli gravid på. Jag hade väldigt mycket att öva på och lära mig och kommer nog att välja leva ensam i resten av mitt liv, eller så träffar jag en sund man en dag, som tycker om att vistas i naturen som jag själv. Jag tror bara att du behöver stanna upp och observera och faktiskt fråga dig på riktigt. Hur vill du leva livet ditt? Meditera på det och du kommer att få dina svar. Tids nog. Lycka till!