av LillaS

LillaS
mån, 2020-11-30 - 05:27

Jag träffade min man utomlands för 7 år sedan och efter att vi haft ett distans förhållande i 6 månader bestämde jag/vi att jag skulle flytta till hans land. Det kändes spännande och jag var över öronen förälskad i honom så det spelade ingen roll att jag inte kände någon annan i detta land! Han var min dröm man och inget kunde väl gå fel....

Jag har alltid varit open minded och när vi träffades på bar för första gången utomlands så erbjöd han mig droger och jag testade för första gången. Det kändes ganska oskyldigt och jag litade på honom. Han sa att han bara gjorde det mycket sällan så tänkte inte mycket på det. Allt annat med honom verkade så moget, ansvarfullt och vuxet. (Han är 7 år äldre). Under vårt distans förhållande skrev vi långa mejl till varandra och jag kände mig så sedd och uppskattad. Han var så smart och rolig och jag såg verkligen upp till honom.

Första tiden efter jag flyttat tills han land var underbar.vi var så kära och jag hjälpte honom med hans företag. Det var så kul att jobba tillsammans men tänkte inte då på att det kanske inte var så nyttigt att vi spenderade varje minut med varandra. Jag hade svårt att hitta kompisar och tydde mig mycket till honom. Han kommer från en mycket religiös bakgrund och lämnade religionen som 18 åring. Hans relation med resten av familjen var ok men inte nära på något sätt och vi såg dem sällan.

Vi hade ett väldigt aktivt och spännande sexliv och ibland brukade vi använda droger för att "spice it up". Han använde aldrig kondom eftersom han inte tyckte om det och jag glömde alltid ta mina piller. Så inte så konstigt att jag blev gravid 1 år efter flytten. Vi verkade vara på samma sida och bestämde att vi skulle behålla barnet. Men sedan blev det mycket stress med hans företag och jag började märka att han använda droger när han var stressad. Det tillsammans med porr. Jag gjorde ju inte droger med honom längre på grund av graviditeten. Första chocken kom när han plötsligt en dag anklagade mig för att ha bestämt mig för att behålla barnet bakom hans rygg och att det bara kommer innebära mer stress för honom. Så jag kände mig skyldig och litade inte på mina egna minnen över vad som skett. Det kändes väldigt ensamt under hela graviditeten. Vi hade inte mycket sexliv under graviditeten eftersom han inte blev påtänd på min gravida kropp. Dagen jag födde åkte han hem och tog droger. Min magkänsla sa att något var fel men ibland var han samma man som jag blev kär i och jag ursäktade hans beteende på stressen och senare hans depression. Som jag delvis kände mig skyldig för eftersom jag lagt till på mer stress med ett barn och eftersom jag inte gav honom vad han ville ha utav förhållandet. Efter vi fått vårt barn föll han i en djup depression och ju mer ansvar jag tog på mig destu värre verkade hans depression och beroende bli. Han började säga elaka saker som att jag inte var så intressant och klok som han trodde. Och att jag ljugit när vi först träffats. Jag började förfråga allt. Min självkänsla var i botten och jag försökte göra mer och mer för att bevisa att jag var en bra fru och en bra mamma. Jag kände även mycket empati för honom och den depression han kände. Han hade ju haft det tufft i uppväxten och sedan mycket stress med företaget. Så det slutade att jag tog över nästan allt ansvar för företaget. Kanske delvis pågrund av mitt kontrollbehov - om jag inte gör något kommer vi inte ha tillräckligt med pengar för hyran nästa månad typ. Och
under den här tiden kändes det som att jag inte kunde prata med någon. Hans förhållande med hans religiösa familj var ju komplicerat. Och jag ville ju inte att någon skulle tycka illa om honom. När vi hade det bra lovade han att han skulle ta tag i beroendet och bli bättre. Jag trodde på honom i 5 år. Sedan fick jag nog.
Berättade till en kompis vilket kändes så himla befriande. Men han blev jättearg och hans beroende blev värre. Det spelade ingen roll att jag försökte sätta upp ultimatum. Jag lät honom tänja på mina gränser. Men jag började också se de negativa konsekvenserna han hade på sin son och vårt gemensamma barn så jag åkte hem till mina föräldrar med vårt barn en längre tid för lite andningsrum och för att kunna se klart och göra en plan. Under den tiden åkte han in på sjukhus två gånger. Jag berättade för första gången för hans bror om beroendet för jag kände att det vara fara för min mans liv och jag kunde inte bära allt själv. Hans bror har vart underbart och hjälpt mycket. Men min man skäms och tar inte emot allt stöd. Men ibland säger han att jag försöker stjäla hans familj från honom om jag kontaktar dem och ber om stöd.
Sedan jag kom tillbaka från mina föräldrar för ett par månader sedan har vi bott separerade till och från. Försöker ta mig ur medberoendet men det är så lätt att falla dit. Vi har haft fina stunder sedan jag kommit tillbaka men det verkar som att varje gång som jag förlåter och öppnar upp går han bakom ryggen på mig igen. Jag vill så tro att han kan bli bättre, han är ju en sån underbar och engagerad pappa när han är nykter. Mycket bättre än min någonsin var. Känner tyngden av mitt beslut. Ska jag lämna honom för alltid? var kommer mitt hem vara då? Kommer jag vara den som splittrar vår familj? Jag vet att det är bäst för vårt barn att jag lämnar om min mans beroende inte blir bättre men samtidigt kommer hen inte förstå det nu.

Förlåt det blev långt....men har inte delat det här med många. Inte ens min familj vet hela sanningen.

Citadell
ons, 2020-12-02 - 11:55

Hej!
Det har varit svårt för dig, verkligen. Bor ni i Sverige nu? Antar att din mans familj är muslimer. Jag har levt med en liknande man (muslim). Det är svårt att ge råd, men droger ger ökat sex behov. Till en början. Sedan kommer impotens och problem i sexlivet. Och depressioner som du skriver. Jag ger dig rådet att lämna. Du är stark och ung. Du klarar det. ❤️

LillaS
tors, 2020-12-03 - 12:57

Tack för inlägget Hanonah. Vi bor fortfarande i hans land långt från min familj vilket känns tungt. Hans familj är mormoner.
Vi bor separat för tillfället vilket känns skönt men hans droganvändning har ökat den senaste veckan och jag oroar mig för att han ska göra något dumt. Känner att jag hela tiden måste kolla till han att han lever fortfarande. Vill ju inte att mitt barn ska mista sin pappa.

LillaS
tors, 2020-12-03 - 17:21

Ja han har hamnat på sjukhus två gånger och det verkar alltid bli värst när han inte får bo hemma. Typ revolt.

Ja mormoner är väldigt traditionella men det där med månggifte tror jag de givit upp. Men min man har grymma trauma från barndomen när det gäller sin sexualitet. Allt sånt ses som fel och smutsigt, speciellt före man gifter sig. Det är satan som sätter såna tankar i människor som är väldigt sexuella. Så inte konstigt att han ett sex beroende och skammen dämpar han med droger. Suck. Så trött. Jag ser honom typ varannan dag men han skriver konstiga meddelanden när han är påverkad och då blir han detektiv och tror att jag är otrogen. Spenderar timtals och går igenom min email, min telefon etc.

Citadell
tors, 2020-12-03 - 18:08

LillaS.
Menar du att han blir inlagd IOM sitt missbruk? Blir han paranoid av den?
Känner igen paranoian.
Sexmissbruk = känner igen detta med en partner med muslimsk bakgrund. Allt är sex. Tror att alla vill ha sex med mig. Alla män ska han vara svartsjuk på. Ser alla kvinnor som sex objekt, han ska kommentera dem och deras kroppar. Att ha sex med en så ung som möjligt är ideal. Påstår ha haft sex sedan tio års åldern. Otroliga historier. Som muslim gör han bara det förbjudna vilket ger honom ångest. Därav missbruk. Tror jag.

LillaS
tors, 2020-12-03 - 19:46

Gud vad jag känner igen mig. Den där pleasure&shame cykeln är så svårt att ta sig ur.
I början tyckte jag det var underbart att han tyckte jag var så sexig men sen blev allt bara sex och andra delar av vårt liv fungerade inte alls. Och han fick mig att göra saker jag inte kände mig helt bekväm med....ville ju inte att han skulle sluta tycka att jag var sexig..

LillaS
lör, 2020-12-12 - 09:17

Så nu har vi precis köpt ett nytt hus.... Kan kännas som det knäppaste beslutet i min situation men jag har drivit hårt på det här. Han ägde en lägenhet när jag flyttade hit och det är fortfarande bara hans namn på den och han är fortfarande enda registrerade ägaren på hans företag som jag i stort sett driver nu. Det slog mig häromdagen att jag inte äger någonting här....Inte ens min bil. Den är registrerad under företaget. Men det har funnits tillit att allt ändå är vårt men i takt med att hans missbruk blivit värre har jag börjat lita på honom mindre och mindre. Och vem vet hur länge han är kvar vid liv om det här fortsätter. Nu hyr vi ett hus - men det är dyrt och ingen säkerhet. Och jag vill så ha någon sorts stabilitet och säkerhet för vårt barn. Speciellt när min familj är så långt borta.
Så jag hittade ett underbart hus som kändes som hem så fort jag steg in. Jag kände mig trygg där. Och handlade på mest magkänsla när jag beslutsamt jobbade hårt och samlade ihop allt som behövdes för banken för att få bostadslån. Min man hjälpte inte alls även om vi pratat att det skulle vara bra att få något fast hem för vårt barn och en investering för framtiden. Och han blev nästan sur på mig - du bryr dig bara om huset inte om mig sa han.
Hur kan jag ens tänka på det här nu när han mår så dåligt? Osv

Handlade jag själviskt? Känner att huset kan bli ett hem för vårt barn även om det bara är jag och hen som bor där tillslut. Och vem vet kanske min man tar sig i kragen. Suck jag vet låter ju inte rimligt....
Handlade jag dumt? Att låsa in mig i ett hus med honom? Kände mig faktiskt lite desperat för min registrerade inkomst har vart mycket liten eftersom vi registrerat nästan all inkom från företaget under hans namn (man betalar mindre skatt på dividender...) Så jag kunde aldrig få ett bostadslån på bara min inkomst.

Citadell
lör, 2020-12-12 - 13:10

LillaS. Från mitt sätt att se har du säkrat er fysiska framtid. Eftersom ni är gifta så finns väl viss trygghet både för dig och ert barn. Frågan om hans missbruk ligger nu som nr 2; vilket kan ses som ditt behov att finna trygg vardag också. Det är absolut inget fel i det. Ett fortsatt missbruk och ev händelse att du kommer att stå ensam en gång vet vi inget om. Njut av huset! Det är du värd. En tanke jag får är ändå att a house is not a home utan vissa saker på plats. De är såklart icke materiella. Om din make fortsätter sitt bruk kommer lyckan att bli svår att uppnå tillsammans. Nu låter jag nästan som en spådam ??? men det är jag ju inte. Du får nog ha en plan B också. En som har med ert primära problem att göra. När nu huset är en del av er vardag, hur ska resten av ert liv se ut? Kram ?