Vad ska man som anhörig egentligen göra?

Profile picture for user EmmaLisa

Jag tycker att det är så olika när man läser i trådar för anhöriga respektive beroende. I trådar för den beroende står det ofta att det är a och o att de har en förstående partner som hjälper dem i rätt riktning etc. Att man stöttar och inte skammar dem vid ett återfall etc. Men i anhöriggrupper ser jag mer rekommendationer att lämna, för att de utnyttjar och manipulerar och aldrig slutar om de inte slängs ut.

Jag gjorde så för ett par månader sen. Skickade min sambo till ett hotell för att det fick räcka med att dricka hemma framför barnen. När han kom tillbaka hade han anmält sig till ett program som han följt sen dess. Igår kom han hem från gymmet och hade druckit, (märklig kombination kan man tycka, men han gick nog till en pizzeria efteråt) sen ljög han om det. Idag erkände han det och att det hänt en gång förut, som jag misstänkt.

I hans program står det att sådant kan hända och att man inte ska bli nedslagen för det, utan ta nya tag och fortsätta på den nyktra banan. Men för mig som inte vill dela mitt liv med honom som onykter och dessutom inte vill känna mig osäker när han går ut. Ska jag stötta eller be honom flytta ut vid en sådan händelse?

Han har givetvis bett om ursäkt. Sagt att han är ledsen för både min och sin egen skull och att han är fast besluten om att inte ha det såhär. Säger att det var därför han berättade idag, istället för att föra mig bakom ljuset. (Vilket nog hade fungerat då han inte luktade alkohol och betedde sig ganska normalt. Det var småsaker som fick mig att reagera.)

Jag har markerat hårt idag och sagt att jag kanske vill att han flyttar ut. Han vill laga mat och umgås med barnen, fortsätta renovera på vårt hus etc. Men jag vet inte, för jag får olika råd beroende av perspektivet på artiklarna.

Profile picture for user mulletant

den frågan har knappast ett generellt svar. Du får nog se dig i spegeln och fråga ärligt vad han betyder för dig. Hur mycket du är beredd att investera i relationen. Jag tror att för de flesta ingår återfall längs vägen till stabil nykterhet.
Jag har skrivit här i precis den situationen - dock, inte heller min man tog inte till sig kravet på nykterhet innan jag gick i avsikt att lämna honom. Då valde han att välja bort alkoholen. Efter ett och ett halvt år i det närmaste helt nykter, med några återfall likt det du beskriver, tog han ett rejält återfall och började därefter på AA och har sen dess, vad jag vet, varit helt nykter.
Men - det handlar inte enbart om att vara utan alkohol. Beroendet finns innästlat i hela livshållningen. Det som benämns tankebesatthet. Beroendet kommer också gärna till uttryck i andra utlopp.
Jag lever fortfarande med min ’mullegubbe’ - alldeles i dagarna är det tio år sen jag lämnade honom och gick tillbaka. Jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark.
Jag känner igen det du skriver om olika råd och förhållningssätt. Jag har skrivit mycket här men sällan gett råd. Mest för att mänskor måste hitta sin egen väg. Ofta har jag tipsat om Alanon som jag haft stor hjälp av samt att fortsätta läsa och skriva här. Det hjälper en att se klarare på den egna situationen. Några gånger har det varit situationer då jag och andra verkligen både gett rådet och bett personer att lämna, för egen och barns trygghet.
Långt svar utan svar... Fortsätt läsa och skriva här (det vanliga rådet från mig). Läs också på de andra sidorna, jag har lärt mig mest av de som har problem med alkohol, att hålla sig nyktra. Gå gärna på Alanon och öppna AA-möten - båda finns nu online.
Allt gott! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - glöm aldrig det! / mt

Profile picture for user EmmaLisa

Som svar på av mulletant

Tack för ditt svar. Det är inte så svart eller vitt som man ofta tror. Jag är glad över att höra att det löst sig så bra för dig och i din livssituation. Och att man kan vara nöjd och lycklig med sin partner trots hinder.

Jag har haft svårt att acceptera att det alltid kommer vara ett problem i något omfattning, även när han inte dricker. Jag ville förut bara att han skulle bli frisk och att allt skulle bli som vanligt.

Jag känner mig osäker på om jag gjort rätt eller fel nu. Jag vet att vi hade haft en trevlig nykter vecka med barnen om jag inte bett honom åka iväg som jag nu gjort. Men jag är också trött på att inte kunna lita på honom och det var ett krav han visste om. Nykter hemma med barnen, annars ut. Jag har kompromissat och antagligen möjliggjort mycket för honom genom åren, och känner mig mer redo att vara hård. Även om en förändring måste komma inifrån finns det sådant han inte kan komma undan med om han vill vara här hemma med oss.

Profile picture for user Åsa M

Som svar på av EmmaLisa

Bra fråga...
Jag tror man börjar med att vara stöttande. Så är man det tills man inser att det inte går längre. Då väljer man den andra vägen.

Vi är ju alla olika och det tar olika lång tid att komma fram till ens egen lösning. Är det barn med i bilden är det nog miljoner gånger svårare...

Profile picture for user Självomhändertagande

Det är fredagkväll och jag upplever att jag har stort utbyte av att titta in här. Jag upplever att jag har förstått en del den senaste tiden, för min egen del alltså. Jag träffade mitt ex då jag önskade träffa en man och bilda familj. Han var inte lämplig. Jag var inte lämplig tillsammans med honom. Jag hade ingen aning om vad ett medberoende var och ändå var jag i det totalt i 12-13 år. De första 6 åren som ovetandes om problematiken och jag hade fullt upp med att bli frisk från en bipolaritet själv. Och jag blev frisk. Och jag såg att han var sjuk. Jag ville verkligen bilda familj och därför så antar jag att jag led. När jag sedan fick honom att vilja flytta själv, efter att psykologen gav mig verktyg och jag övade i månader. Jag är nu fri från honom och jag känner att jag önskar hans bästa i sitt liv. Han dricker än och han prövar kontakta mig ibland. Jag har gått vidare och även sett min roll som medberoende. Och hur jag försörjde honom. Hur jag gav pengar, som jag gärna skulle haft nu. Samtidigt så har jag lärt mig det jag behövde lära mig och jag tror att livet egentligen är ganska enkelt. När en har lärt sig att leva sitt liv som en själv vill. Och kanske vi väljer att leva i ett medberoende trots det. Om en gör likande som mulletant skriver "jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark."Det tycker jag låter fint. Jag tror att vi människor ska dela livet med någon, men inte efter en annans regler. Och inte heller vara den som styr allt. Det borde vara ett samspel. Och var och en behöver komma fram till vad som känns bra och inte. Jag har blivit så allergisk mot alkohol och jag tål inte att ha det i mitt liv efter min tidigare relation. Jag såg en förmögenhet drickas upp och jag gav det sista jag hade kvar. Jag tror att jag behövde uppleva det för att också uppskatta det enkla. Men det har sitt pris. Och nu känns det inte alls som jag kan skaffa barn då alla mina reserver tog slut. Däremot så har jag aldrig varit gladare än nu. För jag har fått känna samhällets ytterligheter. Att inte ha något kvar efter att ha haft det väldigt gott. Han visar ingen ånger. Han är bara full. Och jag kan inte längre se vad det var jag föll för då. Men det är väl erfarenheterna antar jag. Och jag är bara så oerhört tacksam för att inte bråka och tjafsa om fylla längre. Det är så fridfullt. Och jag vill påstå att jag känner lättnad, ro och kreativitet. Som aldrig förr. Och jag behöver inte mycket. Jag är så tacksam för en god natts sömn. För all tid som jag råder över mitt liv. Och jag börjar inse att jag kan skapa precis det jag vill.

Profile picture for user EmmaLisa

Min sambo har följt sitt program i 91 dagar nu, han har klarat det ganska bra med tre snedsteg. Han kan vara underbar och rolig i perioder upp till en vecka, lagom så att man glömmer att problemet ens finns, men det växlar vanligtvis till helgen då han normalt sett skulle ha druckit. Jag kan ta att han behöver mer egentid. Men att han går runt och ser ut som ett åskmoln och ger mig kommentarer orkar jag inte. Det är inte JAG som försatt oss i detta. Jag har varnat och bett honom bromsa drickandet i många år. Ändå tar jag merparten hemma med barnen när helst han behöver en paus. Hans humör påverkar mig så att jag tycker det är skönt när han drar till gymmet eller promenerar omkring i timmar. Om jag klagar så säger han att jag får välja mellan det eller att han dricker. Som om att jag får skylla mig själv att han har dåligt humör. Ofta växlar det på en och samma dag. Att han vill handla julmat och baka med barnen och lyssna på julmusik, för att sen växla och ligga i sovrummet och se ut som att han hatar mig. Jag har svårt att stötta honom på ett vettigt sätt när det känns (och är) personligt. Han hävdar att han själv inser behovet att sluta dricka, men beter sig inte så på helgerna. Känns fel att slänga ut honom pga dålig attityd när han åtminstone försöker låta bli ölen. Men vad gör man när han förstör allt!?

Profile picture for user EmmaLisa

Med kommentarer menar jag inte att han ger sig på mig verbalt hur som helst. Han håller sig till att sprida dålig stämning genom att vara tyst, tills dess att jag tappar det och klagar på honom. Jag har svårt att låta bli och känner mig inte som ett bra stöd. Jag är bitter och arg över allt jobb jag gör för att stötta något han ställt till med själv. Så vi drar inte jämt.

Profile picture for user Nordäng67

en hemsk fas det där när man skall ge upp sin drog och sitt beroende. Menar inte att det är synd honom men kan tänka mig att han lider av abstinens. I dom ögonblicken känner han kanske att det är ditt fel att han inte dricker längre. Sen är det skillnad på att sluta dricka för att man har kommit till insikt och att sluta dricka för att få behålla sin familj. Mitt ex kunde till och med skylla på mig för att han började dricka igen. För jag var så jobbig typ. Jag kan ärligt säga att det nästan var jobbigare dom perioderna när han försökte sluta dricka än när han drack. Jättejobbigt när han drack men ännu värre när han hade abstinens. Han blev överaktiv och argsint. Sen, skall sägas, kom han aldrig till egen insikt under vår tid tillsammans utan nykterheten var framtvingad av mig och andra. Hoppas din man har kommit till egen insikt och verkligen vill sluta för sin egen skull. Förstår ditt dilemma, svårt att veta hur man skall agera. Vad man än gör känns det fel antingen gentemot mannen eller gentemot sig själv. Man vill stötta men man vill inte göra våld på sig själv. Kram

Profile picture for user EmmaLisa

Som svar på av Nordäng67

Det har hänt mig också att han beskyllt mig för att vara anledningen, för att jag är jobbig. Det tar han sen tillbaka och menar att det aldrig varit så. Men visst är jag jobbig och kontrollerande. På ett sätt har jag nog ersatt hans egna samvete. Han ville bara dricka och har inte behövt kontrollera det, för det har varit min roll när jag gjort det åt honom. Jag har jobbat på att släppa mitt ansvar, samtidigt som jag har små barn i huset och jag vill inte att han är hemma påverkad, det är en gräns jag satt efter att det normaliserats och han satt och drack med barnen som enda sällskap. Så jag kontrollerar fortfarande om det förekommer, men händer det så vill jag ha ett känslomässigt avstånd och en plan. Jag ger detta en testperiod för att se om det är värt det i längden. Samtidigt som vi renoverar och piffar vårt drömhus så gör jag en utflyttningsplan. Det känns så tråkigt men han vet, och bollen ligger hos honom.

Profile picture for user Nordäng67

är jätteklok som inte tillåter att han dricker runt era barn. ? När det gäller det kontrollerar du ju inte honom utan sätter gränser runt era barn. Vilket är jättebra! Det var en väldigt intressant tanke det där du skriver om att du har ersatt hans samvete. Det ska jag ta till mig och funderar runt när det gäller mig själv. Det är ju medberoende i en nötskal att man tar över andras ansvar. Men du sätter så bra ord på det tycker jag.Det du skriver om att renovera hus och samtidigt ha utflyttningsplaner känns igen. Inte just att renovera hus men det där att allt är ytterligheter. Man visste inte hur nästa helg skulle se ut och vågade inte planera något. Glöm inte bort dig själv i allt detta, ta hand om dig själv också♥️

Profile picture for user Citadell

Som svar på av EmmaLisa

EmmaLisa. Bollar brukar bli liggande när personer i missbruk får dem. De tar dem inte, kastar dem inte tillbaka heller. De bara ligger där tills vi plockar upp dem igen. Min ex lade allt ansvar hos mig, 100 % ansvar för relationen. När det tog slut får man ta 100% ansvar för det också. Sorgligt nog. Lycka till!>

Profile picture for user EmmaLisa

Som svar på av Nordäng67

Tack! Jag försöker och tänker på allt klokt du skriver ? och vad bra att du har nytta av liknelsen med samvetet. Tråkigt att du är/varit i samma sits och känner igen dig i att ha det ”jobbet”...

Att skriva med er alla här har betytt otroligt mycket för mig. Att ha en flyttplan och tydliga gränser har hjälpt mig hantera det som är nu. Förut var jag mer emotionellt beroende av honom och skulle aldrig bett honom gå.

Jag tittar inte in här så mycket när det är bra. Vi har haft en underbar vit jul med barnen, bästa på många år. Sen finns det sämre dagar, som idag.

Idag var det jag som började gräla lite. I hans sköra värld behövs det inte mer. Han självmedicinerar med alkohol för att ”slappna av” säger han. Det har jag läst är en vanlig förklaring här på forumet. Mår man bra skulle man väl kanske inte behöva dricka? För mig har det ju bara varit att låta bli, vilket jag gjort för att kompensera för honom och vara den nyktra föräldern.

Att ens liv balanserar på en skör tråd, och att jag själv ansvarar för de beslut som är mina är svårt. Det ligger så mycket ansvar på mig oavsett hur jag gör. Jag upplever att samhällets stöd inte är så stort när läkare och psykologer inte tycker att han är typ-patienten för missbruk. För att han inte alltid dricker kopiösa mängder (vilket ju han skulle gjort om jag inte kämpat så hårt).

Profile picture for user EmmaLisa

Som svar på av Citadell

Det är sant. Min man har knappast visat sig speciellt mån om att ta ansvar de senaste tio åren. Och så hamnade vi här. Det blir intressant att se hur det går.

Min sambo beter sig som att han har svåra problem. Med tvång och sug efter alkohol. Han är öppen med att han självmedicinerar med det för att slippa känna när något är tufft, och för att slappna av. Han dricker mer på somrar och ledighet och lämnar allt ansvar för barnen på mig då. Effekten när han druckit är att han beter sig gränslöst vilket leder till konflikter. Efter en större incident kan han minska sitt intag något, men han skulle aldrig missa en helg, och mängden ökar gradvis till nästa större incident inträffar.

Men medicinsk ses han inte som ett stort problem för att det inte alltid rör sig om så stora mängder alkohol (det varierar ju och begränsades till stor del av mig). Han sökte hjälp hos en psykolog förra året som inte alls tog det hela på allvar. Ibland vet jag inte om det är han eller mig det är fel på.

Profile picture for user gros19

Finns hur många anledningar som helst för att dricka, för att man är glad eller för att man är ledsen osv. Tror inte man behöver ta orsaken på så stort allvar. Det finns ett sug efter alkohol. Inledningsvis kanske det fanns ett behov av flykt i någon form, känslor som man inte kunde hantera, men sedan blir det ju ett beroende i sig och man mår dåligt när man inte får dricka.

Låter som du förväntas stå ut med hans dåliga humör när han inte kan dricka och det är ju inte rätt. Personen med missbruk/beroende är alltid viktigast och som anhörig förväntas man ta hänsyn till fullständig självutplåning. Men det är ju vi själva som accepterar det och man vill ju så gärna att allt ska bli bra. Man blir rädd för att säga ifrån för att det eventuellt skulle kunna leda till ett återfall. Det är inte så är min erfarenhet. Vi kan inte påverka om någon ska dricka eller inte. Där är vi maktlösa och det är väldigt svårt att inse. När jag läser vad du skriver låter det som att han ser dig som orsaken till att han inte kan dricka. Är hans tystnad, dåliga attityd ett sätt att straffa dig. Kan ha fel, men så upplever ❤

Profile picture for user EmmaLisa

Som svar på av gros19

Ja gros19. Han tycker absolut att det är mitt fel och är bitter på mig de dagarna han känner så. I sin tur tycker jag att det är helt vrickat att en vuxen människa beter sig som en femåring som inte får godis. Att ligga och slöa, tycka synd om sig själv och ge sura blickar. Ibland inte svara på tilltal på en hel dag. Det händer. Då tycker han att det enda problemet är jag som står vägen för verklighetsflykten, och att ingen skada skulle ske med lite öl.

Jag vet att det är en sjukdom och att jag inte borde ha så höga förväntningar. Men hur mycket skit ska man ta? Jag är som sagt inget jättebra stöd heller dessa stunder. Jag kan bli ganska vass och kontraproduktiv. Jag är lite över det hela, han är inte tvungen att vara med oss och ibland känns det som att vi hade det så harmoniskt när han var utslängd.

Jag vill samtidigt gärna ge honom tid att komma över den här perioden, som säkert är svår för honom inte minst. Jag har föreslagit läkarkontakt för det psykiska måendet om han behöver hjälp med serotoninet, men han vill inte få det skrivet i journalerna. Och samtalsstöd för att få det stöd han inte kan få av mig.

Att han kontrar med fina perioder mellan dessa dagar, då han är helt närvarande och glad, julen i år som var helt fantastisk och vit, gör att jag behöver ge det här mer tid. Men man blir nästan bara mer besviken när man vet hur bra det kan vara.

Profile picture for user gros19

Stämmer verkligen det sista du skrev att man blir mer besviken när man vet hur bra det kan vara. Samtidigt hade det inte varit så bra kanske det inte fanns någon anledning att stanna kvar, att finnas där. Men besvikelsen är stor och för min del också rädslan oron, vem möter jag idag.

Hur mycket skit ska man ta undrar du och egentligen ska man ta någon skit över huvudtaget? Det är självklart skillnad när man lever ihop och inte kan avlägsna sig. Ingen har ju rätt att behandla någon illa och visst man ser alkoholism som en sjukdom, men det ger en inte rätt att bete sig illa, uttala sig kränkande och såra sina närmaste (inte andra heller). Om man är sjuk är man är skyldig att ta emot den hjälp som erbjuds för att man ska bli frisk.. Sedan är det ju så att man ser alkoholism som en familjesjukdom men vem tar hänsyn till oss anhöriga, knappast den beroende.

Profile picture for user EmmaLisa

Nu känner jag mig lite förstörd igen. Jag har väntat på en set back och nu kom det. Vi har renoverat en del, och det blev lite mycket på en gång till slut. Min man, som i vanliga fall självmedicinerar med alkohol för avslappning har legat tre dagar i sovrummet eftersom jag tagit ifrån honom möjligheten att dricka sig lugn efter renoveringsbestyren.

Till slut kom han upp och duschade, packade gymväskan och la fram mat som skulle lagas till middag. Men det visade sig att han inte åkte till gymmet, utan vidare med målet att ta in på hotell för att han inte ”orkade” vara hemma.

Då har jag ordnat allt med barnen och hemmet i tre dagar, inklusive städat kaoset från renoveringen hemma, medan han legat i sovrummet och kollat Netflix.

Han tyckte att jag var pushig och ville renovera för mycket, men de sista två sakerna tog han initiativ till. Jag blev förtjust för att han var på mitt spår. Han ville nog göra mig glad, men sen skylls allt på mig när det gått snett med hans energidepåer.

Vilket svek också. Han vet att det är slut om han dricker, att jag inte orkar det mer. Och jag lät honom ligga i sängen i tre dagar, (jag bråkade på honom först när jag lämnades i renoveringskaos, men lämnade honom ifred idag och igår) och så tackar han mig med att åka iväg utan ett ord!

Profile picture for user EmmaLisa

Uppdatering: Nu kom han hem, och har inte druckit vad jag märker. Han är nämligen jättesur och undrar varför middagen inte är klar åt barnen. (Kanske beror på att jag blev helt ställd av hans agerande)

Är det rimligt att behandlas såhär för att han sätter ner foten mot alkohol hemma? Jag har packat hans väska och undrar om det inte är bäst att han vänder om. Det var ju vad han ville.

Profile picture for user gros19

En dag Emma Lisa, när du inte längre är mitt i det här kommer du att se hur galet det är. Synd att du tvivlar på dig själv. Som utomstående blir det komiskt att läsa ibland, men det är inte så när man är känslomässigt engagerad.

Han dricker för att du är jobbig. Synd att han inte upptäckte det tidigare. Skämt åsido men jag har hört otroliga varianter vad det gäller orsaken till att man dricker t.o.m att man blivit lurad på systembolaget när man egentligen skulle handla alkoholfritt. Du vet att han är nykter p.g.a att han är sur så kan det också vara. På mitt jobb hade vi alkoholmätare när vi skulle se om någon var onykter. Det är inte lätt att gå skilda vägar och det verkar ju finnas mycket som är fint också. Frågan är kanske vad som kan motivera honom att bli nykter. . Du kan varken få honom att dricka eller inte dricka. Den makten har vi inte.. ❤

Profile picture for user EmmaLisa

Tack gros19. När jag läser det jag själv skrivit för mindre än en månad sen så ser det komiskt ut. Och helt orimligt i sak, även om det inte är speciellt välskrivet i affekt. Han är som två personer, och det skrämmer mig när den dumma själviska människan dyker upp. Läser jag så undrar jag vem som vill leva med en sån människa.

Nu har jag inte varit här inne på ett tag. Han har nämligen inte druckit och inte heller betett sig på helgkvällar på ett tag. Jag går in här och läser för att minnas och inte bli för bekväm med situationen. Allt är nämligen helt normalt i perioder. Jag vet inte vad som grundar sig i alkoholbesvär och vad som är hans psykisk ohälsa, de smälter nog ihop en del. Men när han mår bra så är han rolig, närvarande och ansvarstagande, en fantastisk pappa och man. Vi har haft underbara veckor nu sedan förra konflikten, men jag måste minnas att det är skört och sätta mig och barnen först.

Det är nog också en framgångsfaktor, att jag inte är som ett plåster på honom och försöker ha ett eget liv också. Det är mycket troligt att det inte håller i längden så bra att öva och känna efter vad jag tycker om.

Profile picture for user EmmaLisa

Är det fler än jag som stör sig på alkoholromantiken överallt? I film och tv blomstrar den. Ibland i film känns det mer ok när det har en kontext, då de ibland visar den kritiska sidan med att någon dricker för mycket etc. Men ibland i familjeprogram som På Spåret mfl, så dyker det upp helt utan förvarning vin och öl-frågor i var och varannat program.

Sådan normalisering är jobbig, och om mina barn snappat upp anledningen till våra gräl så lär det förvirra även dem.

Profile picture for user Tröttiz

EmmaLisa.
Jo, jag har blivit det. Och t ex roliga klipp och bilder på Facebook som inbegriper alkohol. Jag har blivit rätt känslig. Fick till och med olustkänsla då min kompis öppnade en läskburk för jag har hört så många burkar öl som öppnas. Men det är ju en annan sak ... Man reagerar väl bland annat för att man sett följderna av alkohol. ?

Profile picture for user Azalea

All denna reklam mellan tv programmen för vin känns så fel.
Alkoholen förskönas överallt på Facebook och i filmer, håller helt med dig om det.
Jag tror inte att ändra tänker på det då mycket men vi är som blodhundar och ser det överallt.

?Azalea

Profile picture for user EmmaLisa

Jag har slitit med min sambos fem månaders påtvingade nykterhet. Sedan mitt ultimatum har han skött sig relativt bra (några snedsteg), men jag har tagit hand om nästan allt hemma, med barnen och samtidigt skött mitt heltidsjobb. Han tycks bara vänta in tiden då han kan börja dricka igen när jag inte står ut med han surande.

Emellanåt har vi haft underbara veckor där allt är glömt och han känts helt frisk. Jag har hoppats att tiden skulle bistå oss, men när han lämnat mig hemma med barnen för att gymma, så drack han igen på vägen hem. Inga stora mängder, köpt på Ica, men jag märkte ändå. Efter allt jag gör för familjen och mitt slit, hans frånvaro och alla mina förklaringar om hur det känns för oss när han väljer alkoholen, så belönar han mig såhär.

Han håller med om att drickandet spårade 2020, och att han ”aldrig vill dit igen”. Att jag ska lita på att han dricker lagom. Men han har fått likadana chanser i tio år och efter några månader så eskalerar det som vanligt. Tror han att jag är dum?

Jag har skickat iväg honom IGEN och försökt få honom att förstå att han ska flytta ut, annars gör jag det.

Min man är ofarlig och välfungerande, därför känner jag mig osäker ibland på mitt hårda ultimatum. Men i kombination med att jag aldrig fått några riktiga ursäkter för ”incidenterna”. Inte får det stöd jag behöver och bara ger och ger. Ska barnen behöva riskera att hitta honom däckad i badkaret, kanske drunknad? Ska han inte ta något ansvar?

Jag sumpar nu min ekonomi och trygga framtid. Han får fritt spelrum att dricka hur mycket han vill och han kommer vilja ha barnen hos sig.

Hur orkar man igenom det här?

Profile picture for user Morgonsol

Han är sjuk. Det är ju en psykisk sjukdom.. Han vill säkert att du ska kunna lita på honom men uppenbarligen är han fortfarande för sjuk för att du o han själv kan lita på att han inte dricker. Tycker du gör helt rätt som ställer ultimatum nu. Han måste inse själv att han behöver hjälp. Han kanske kan hålla sig nykter men frågan är vad som händer med psyket. Är han inne i en förändring i sig o hittar nya sätt att hantera sitt känsloliv? Förstår han sjukdomen? Förstår han att han är maktlös inför.alkoholen? Hört om andra.här inne som fått.hjälp av soss. Att låta sina barn bo med en förälder med alkohol problem verkar inte ses som nån bra lösning enligt många som jobbar på socialen. Ring o prata med dom skulle ja gjort. Lämna barnen med en alkoholiserad pappa är en hemsk tanke o ja förstår din oro. Kram

Profile picture for user EmmaLisa

Tack för att du skriver. Jag läser din input igen och igen och det känns så skönt att någon tycker att mitt ultimatum är rätt.

Han får mig ofta att tvivla på mig själv. Att jag är en sträng renlevnadsmänniska som borde ha lite överseende med att det blir lite tokigt ibland. För det mesta är han bara sliskig och jobbig. Men jag tror inte att det bara är jag. Om man dricker efter gymmet så borde det väl vara en proteindrink och inte öl kan jag tycka.

Han är ju påtvingad nykterheten så jag tror inte den är så läkande för honom. Han förstår att det är ett problem ibland, men sen argumenterar han med att ”alla andra får dricka på helger”. Han söker inte hjälp för den stress som han hävdar han medicinerar med alkoholen utan ligger som sagt och surar på helgerna hur slitigt jag än har det. Han har tidigare förstört en semesterresa med att ignorera mig mer eller mindre i två veckor, när han lovade att vara nykter men sen inte ville. Han ville visa mig att jag minsann inte skulle ha roligt när jag förhindrade honom att ha det.

Just nu känns det så befriande att han åkt. Jag är fri och lätt. Men det praktiska kommer ikapp sen och det faktum att jag älskar honom i botten och att han älskar barnen och på något sjukt sätt kanske också mig. Hur står man emot när han lovar saker sen?

Profile picture for user Nordäng67

Det där med ultimatum gentemot någon annan är lite lurigt. Då blir det upp till en själv att kontrollera om ultimatumet respekteras. Kontrollerandet fortsätter: dricker han? Luktar han alkohol? Tomburkar? Och mycket annat. Ansvaret hamnar på något sätt på den som ställde ultimatum. Har själv gjort det när jag var tillsammans med mitt ex som drack. Till slut kände jag mig som en polis och ibland till och med som en mamma till en utflippad tonårspojk. Jag fick själv ett bra råd här på forumet: ultimatum skall utformas mer som ett löfte till sig själv. Skulle kunna bli: jag lovar mig själv att inte acceptera att min man super. Istället för: jag accepterar inte att du super! Man sätter gränser runt sig själv istället för gränser runt sin man. Förstår ditt dilemma, har själv varit i den där karusellen. Den bara fortsatte att snurra. Jag satte upp gränser för honom som han passerade hela tiden, jag tjatade och flyttade lite på gränserna. Den sista tiden gick det helt över styr, han tappade helt respekten för mig. Vilket jag i efterhand kan förstå för jag gjorde ju aldrig allvar fullt ut av mina "hot" om att lämna. Många kramar

Profile picture for user Backen123

Ännu en klok reflektion från dig, den tar jag med mig idag, jag lovar att undvika så att ex mannen inte tar energi från mig just nu ?❤ EmmaLisa lita på din magkänsla, som du skriver att efter ett träningspass behöver man nog inte folköl från affärn innan man åker hem. Din osäkerhet kommer nog per automatik efter flera års funderande, rätt eller fel, vi ställer ju oss dom frågorna hela tiden så till slut blir man kraftlös. Men din process är igång, hoppas han förstår det och tar tag i det här nu för er skull och för hans egen skull ❤

Profile picture for user EmmaLisa

Det är så jag känner nu också, att han har tappat respekten för mig för länge sedan. Jag har bett honom att lämna tidigare, men han stannar och väntar på att min ilska ska gå över. Vi har ett ohälsosamt sätt att kommunicera där bara jag pratar, medan han stänger av helt, man får inte ett ord ur honom. Lyckas man är det genom att göra honom tillräckligt arg, och det man får höra då är aldrig det man önskat.

Tror inte det är bra för honom heller med ständiga konflikter och diskussioner om att jag vill lämna om han inte skärper sig. Men jag önskar och ber honom så ofta om att han ska försöka vilja för oss! Men man når ju inte fram.

Att hamna i situation med tvång och agera mamma är förödande för relationen. Han borde själv ta ansvar och vara min partner, men det visar han ju inte.

Profile picture for user Morgonsol

Så tuff sanning ? Men å förändras för omgivningens skull- då bottnar det inte i honom själv . Han har inte nått sin känslomässiga botten utan verkar göra det för din skull. Det är inte hållbart i längden. Det krävs en oerhörd vilja o engagemang att bli nykter. Att själv vilja är en av grundmotiven att lägga av för gott. Att ge dom konsekvenser är det mest kärleksfulla vi kan göra. Ord betyder tyvärr inget utan handling är det som räknas. Verkar som du gett detta lång tid. Du o barnen blir väldigt lidande . Var finns din egen självrespekt ? ❤ Som medberoende tappar man den o det är heller inte sunt för dig. Du ska inte behöva tjafsa om samma sak om igen. Det tar på psyket o självrespekten med. Låt han komma till insikt själv. Ja lovar. Tjat är inte vägen dit. Detta går djupare än så . Kram ❤

Profile picture for user EmmaLisa

❤️ Tack. Jag har länge inte förstått hur det fungerar, och accepterat sånt jag inte borde. Jag jobbar med min självrespekt nu med gränsdragningen bla. Jag förtjänar att få fokusera på barnen helhjärtat och inte mansbarnet. Att ingen utomstående vet hur vi har det är en faktor till att jag stannat, jag har inte kunnat reflektera med någon och inte litat helt på mig själv. De normala perioderna utan ett för stort intag och incidenter har också gett falskt hopp, han dricker inte så ofta eller mycket som många här gör, så jag har trott att det skulle kunna lösa sig ändå.

Ni på forumet har visat att viljan måste komma inifrån, vilket är en stor sorg att inse, för att jag trott mig kunna hjälpa. Det är också jobbigt att läsa att det finns så få lyckosamma exempel, men det är också nyttigt att se. Jag kan inte stånga mig blodig.

Att låta det gå så långt att man förlorar sin familj är sjukt tycker jag.

Profile picture for user Nordäng67

är att fortsätta skriva här regelbundet oavsett om allt är "bra" eller om det är "dåligt". Då kan du följa dig själv och se hur du sakta förändras och går i en annan riktning. När jag läser början på min egen tråd tänker jag, hjälp vem var hon den där dramadrottningen? Jo hon var jag, då på den tiden för inte så länge sedan. När man är mitt i saker märker man inte skillnaden men om man kan läsa om sig själv för ett eller två år sedan så ser man tydligt vad som har hänt. Du har redan kommit en bra bit på vägen, fortsätt på din väg. Du förtjänar att ha det bra och stabilt! Kram

Profile picture for user EmmaLisa

Tack Nordanäng. Idag på morgonen är jag inte så kaxig. Gråter en skvätt i sängen innan jag ska upp och bjuda barnen på frukost. Det är lov hemma hos oss och pappa är borta. Jag behöver få tag i honom för att se om han har någonstans att ta vägen som inte ruinerar oss som det hotell han är på nu. Men han trycker bort mitt samtal.

Jag undrar fortfarande om jag gjort rätt som satt ner foten så hårt eller om jag är ett kontrollfreak med för höga krav.

När jag läser vad jag skrivit om de dåliga stunderna vi haft så känner jag att det är någon annan det handlar om, och att vi egentligen har det bra, till och med nu morgonen efter. Men procentuellt så är det dåliga större än vad jag vill erkänna tror jag.

Det här är för svårt. Jag älskar honom ju och vill tex inte se honom må dåligt, och inte heller se honom med en annan kvinna. Men för min skull kanske jag inte borde hänga kvar när jag inte får den trygghet jag behöver.

Profile picture for user Nordäng67

kan se om du kan sätta gränser runt din ekonomi? Går det att begränsa så han inte kan använda pengar som skall gå till andra viktiga saker? Svårt det där men om du försöker tänka ut en lösning som du själv kan styra över utan inblandning från honom. Om du försöker få tag på honom tar du fortfarande ansvar för honom. Och om han klickar bort dig fortsätter han lägga över ansvaret på dig och klampa över dina gränser. Om du låter bli att ringa honom (tro mig jag vet hur svårt det är) så låter du också bli att utlämna dig till honom. När jag ser tillbaka på hur jag själv agerade (jagade honom på telefon, han svarade inte, jag skickade desperata sms, han svarade på två dagar senare när han hade supit klart och var bakis) så inser jag att jag möjliggjorde för honom att fortsätta. Jag fanns ju där ändå och brydde mig även om jag satt gränsen att inte vara i samma hus när han söp.
Var ofta som du är nu så ledsen och då kom tvivlet på mig själv. Trodde att jag fattade fel beslut bara för att jag var ledsen. Så var det inte, jag hade bara svårt att stanna kvar i "negativa" känslor. Trodde jag var tvungen att åtgärda dom direkt. Men ibland, som i ditt fall nu, är man ledsen på grund av någon annans beslut (att fortsätta supa i det här fallet). Då kan man inte göra något mer än att helt enkelt stanna kvar i det ledsna. Du kan inte få honom att sluta dricka, det måste han göra. Många kramar ♥️

Profile picture for user EmmaLisa

Jag har inte sett det så förut. Men visst är det utelämnande att jaga efter och se om han mår bra. Han vet var han har mig och blir omhuldad på det sättet. Men det är läskigt att lämna honom åt sig själv, jag vet ju att han inte tar hand om sig.

Jag är precis som du, tycker inte om att vara i det negativa. Jag förlåter och blir sams igen efter nån dag, för att jag inte vill vara ett ledset offer. Jag tar initiativ till försoningskramar efter bråk och kan ibland säga förlåt (för att jag exempelvis varit arg etc) så att vi blir sams, även om han brutit löften eller betett sig fult.

Min sambo är alltså inte som mångas andras, som ber om ursäkt och lovar bättring. Han lovar i princip ingenting, och säger sällan någon om problemet utan sticker huvudet i sanden. Det gör han helt säkert för att han kan. Att jag gråter eller skäller är visst inte konsekvenser för honom.

När det gäller ekonomin så kommer vi nog dela upp och göra en plan, när han väl hör av sig. Men just nu är den helt gemensam. Han tjänar mycket mer än mig så jag har hittills tjänat på det, och kommer få det tufft nu ensam med barnen.

Profile picture for user Backen123

Din man är lika mitt ex, han var också nykter men det fanns ingen glädje eller känsla av försoning, vi hade det bara bra om jag bjöd till med förslag, god mat, utflykter. Vet jag låg sista tiden i min säng på kvällarna och bara ville därifrån eller att han skulle försvinna. Vi gick och la oss olika tider och jag sa yes varje gång han gick till "sitt" rum. Men idag efter att jag gått, 5 mån senare kan jag sakna det fina som fanns, eller det fina som inte blev men då får jag påminna mig om stressen och oron, den är nog viktigast att hålla i minnet så man inte viker ner sig igen. Jag vill på nå vis bekräfta att det gör ont så förbannat att lämna en beroendesjuk, för vi vet att dom är sjuka, och vi har oftast en massa eberabetade känslor kvar, skam och sorg. Att lämna någon sjuk till sitt öde strider mot allt vi lärt oss, ger en känsla av skuld. Ett tips är att berätta för dina närmaste, kommer han ur sitt beroende kommer han få en massa respekt från dom som vet, och du får sätta ord på dina känslor, gå inte ensam i detta ?

Profile picture for user EmmaLisa

Tack Backen123, ni är så fina som orkar skriva. Jag känner mig så mycket mindre ensam.

Vår fasad lurar även mig, och jag får jobba hårt för att orka minnas det dåliga och läsa det jag skrivit etc. Jag är som sagt motiverad att glömma och gå vidare och tro att allt magiskt löst sig.

Vi hade jobbat oss upp från ingenting tillsammans. Vi har turats om att plugga för att ge våra barn (första barnet fick vi tidigt) allt de behövde och drömt om hus och stabilitet. Vi var ett team med tydliga mål, och när vi precis nått fram dit vi velat hela tiden så kraschar vi.

Varningsklockorna har funnits där och vi har haft djupa regelbundna konflikter pga alkohol under alla år. Men mina varningar och tjat spelade ingen roll, vår dröm och familj spelade ingen roll. Jag känner mig väldigt bitter och sviken, samtidigt som den oron för hur illa det kanske är med honom är hemsk. Att lämna någon som jag älskar och som mår dåligt känns helt fel. Men jag hjälper nog inte till genom att förlåta det beteendet.

Tack för att ni finns och stöttar ❤️

Profile picture for user Tröttiz

Emmalisa.
Tips : Gå in på Youtube och kolla upp Carina Bång med "Lämna eller inte".
Kram. ?

Profile picture for user Nora81

Jag blir så berörd när jag läser om din situation och har själv haft en relation med en a. Jag känner igen den känslan av att försöka rädda allting och sedan vanmakten när man inser att man behöver rädda sig själv först. Det krävs en enorm styrka att leva så och med barn också. Jag pratade med mitt ex häromdagen som har påbörjat en behandling och som alltid skyllde allt på mig, han har alltid sagt att jag har aggressivitetsproblem och att jag har varit arg på honom.
Han berättade för mig igår att han fått till sig att man gjort undersökningar på att det där med att visa empati och förståelse för en a i missbruk är inte det som funkar bäst utan det är att säga ifrån tydligt, hårt och vara gränssättande. Sen tänker jag att man får sätta de gränserna man är mogen till att fullfölja.
Jag hade svårt för det i början och det gick emot allt vad jag känner att man ska göra mot en person som mår dåligt men nu tänker jag att det är missbrukssidan som jag sätter hårt mot och då blir det enklare att vara hård och bestämd.
Styrkekramar dig!

Profile picture for user EmmaLisa

Ska titta på den också!

Nora81 tack för ditt stöd.
Betyder det att ditt ex har förstått dig bättre nu och ändrat attityd? Jag har läst i din tråd och du har inspirerat mig mycket.

Jag har också satt ganska hårt mot hårt, vilket resulterat i en del konflikter. Tyvärr så har han då skyllt på mig. Att om jag vore tyst så han fick dricka ifred hade det inte varit konflikt, dvs att alkoholen inte är ett problem men att jag är det. Det är inte helt sant givetvis. Han ställer till med riskfyllda situationer och är totalt oberäknelig och bråkar gärna om småsaker. Sådant kan han be om ursäkt för, men inte själva orsaken, att han drack.

Profile picture for user EmmaLisa

Jag vet inte var min sambo befinner sig. Han har smsat att han är ok som svar på mina frågor imorse. Jag har inte hört av mig sedan dess och har inga planer på det. Vårt gemensamma konto är orört så han nyttjar väl pengar från ett annat konto.

Det har varit lite pyssel med att få mat hem, idag skulle vi ha storhandlat så det var tomt hemma, men barnen är sjuka. Jag fick stora att passa lilla medan jag sprang till närbutiken. Det gick bra.

Väl i butik köpte jag en äppelsort som jag och barnen älskar. Jag brukar alltid köpa en annan för att min sambo bara gillar dem. En sån liten sak fick mig att fundera till. Till och med frukten har jag kompromissar bort för att hålla honom glad och nöjd. Som så mycket annat!
Ikväll ska jag se film som jag tycker om.

Ha en fin kväll alla ni!

Profile picture for user Clara

Jag känner så igen mig i din historia! Min man var inte heller nån "vanlig alkholist", det var så synd om honom och han självmedicinerade ju! Han var inte ute efter ruset. Så tänkte jag rätt länge. Sen, när jag började prata öppet om det, visade det sig att alla beskrev ungefär samma saker. Det hjälpte mig lite, att se att mönstren gick igen, ordningen gick igen. Det ÄR en sjukdom och den som inte vill bli frisk blir nog inte frisk. Min man ville inte sluta dricka, han ville "bli normal" och han ville att det "skulle vara nog". Ingen insikt om att det krävde en egen insats. När jag lämnade honom fick jag en trave linnedisktrasor av en kompis. Jag fattade ingenting. "Du vill ju helst ha såna, det är ju han som vill ha wettex" sa hon. Det hade jag glömt. Jag gjorde allt för att inte stöta mig, inte reta honom, inte dra igång nåt. Inte för att han var våldsam eller farlig, utan för att det kunde räcka med en sån liten grej som en äcklig disktrasa för att dra igång hans tycka syndande, och därmed supande. Det fanns alltid en orsak. Härom året dog nån av hans gamla hårdrockshjältar, flera år efter att vi skilt oss, och jag minns hur jag stelnade i hela kroppen när jag läste om det. "Herregud, om vi hade varit ihop än, vad det hade dragit igång hos honom!"
Låttips: "Fredag morgon", Frida Hyvönen. Finns på Spotify.

Stor kram! /Clara, lyckligt skild sen fem år från sitt livs kärlek

Profile picture for user Azalea

Det låter verkligen som om det vore jag.
Jag ändrade på så mycket hos mig själv så det skulle passa honom och när du sa det om äpplen så kom jag o tänka på att jag under 30 år inte lagat npgon mat med lök i.....Han tyckte inte om det? jag älskar lök.
Har anpassat mig genom så många grejer att det inte ens blev konstigt efter några år.
Jag har inte levt ihop med honom nu under senaste året ( är skilda men bodelning kvar ) och rackarns så mycket jag har kunnat göra nu.
Det har varit ett uppvaknande att jag att jag inte behöver jämka eller tassa på tå eller att kunna säga vad jag vill utan att någon kommenterar. Det känns riktigt skönt och jag går så sakteliga tillbaka till den personligheten jag egentligen är.

Kram Azalea?

Profile picture for user EmmaLisa

Azalea och Clara, det är tråkigt att höra hur man anpassat sig och sitt liv efter någon som varken är tacksam eller ger tillbaka. Men skönt att höra att ni fått tillbaka mycket efter att ni lämnat och är nöjda med era beslut. ❤️ Jag har tänt så många doftljus de här dagarna (mannen hatade dem så jag har aldrig haft de tända), lagat vegetarisk mat som jag och barnen gillar (vegetarisk blir man ju inte mätt på säger han), och haft jättebra dagar med barnen. Min korta stubin berodde nog på att jag var arg på min man som låg och slappade i andra rummet. Och min delade uppmärksamhet på att jag sökte hans bekräftelse.

Har fortfarande inte hört någonting alls av honom. Jag är övertygad om att han dricker, och att han tycker att det är hundra procent mitt fel som slängt ut en oskyldig, och att jag förtjänar ett straff som inte kan låta honom dricka hemma. Han är nu ”tvingad” att dricka sig redlös på hotell för att det är synd om honom, för att han känner sig sviken och anklagad över något så fjuttigt som folköl, han skulle då aldrig göra en fluga förnär. Och han skulle aldrig eskalera (som han alltid gjort förut).

Han är säkert i kontakt med sin kompis, som hejar på drickandet och tidigare har föreslagit att han skulle göra slut med mig, eftersom jag är en sån kontrollerande tråkmåns. När min sambo själv sa till sin vän att han hade problem och inte ville dricka när de sågs, så fortsatte vännen att tjata, och de sågs fortfarande alltid på pubar. Den ”vännen” är nu min sambos enda ”stöd”.

Han har inte hört av sig till våra barn. Jag har sagt att han är hos sin vän och vilar, eftersom barnen vet att han är väldigt ”trött”. Men att han inte själv sagt hejdå eller ringt på flera dagar tror jag får dem att undra. I vanliga fall är han väldigt mån om sina barn, finns jag inte där så sköter han dem och de älskar hur snäll och rolig han är.

Han tycker nog alltså att allt är mitt fel. Det finns också en risk att han dyker upp här snart, när han njutit av ensamhet och alkohol. Men inte ett ord har jag hört.

Profile picture for user EmmaLisa

Nu hörde han av sig och ville givetvis hem. Han skulle skriva in sig på behandling och allt, hade redan försökt hävdade han men skulle ringa på telefontiden. Jag tror att det blir som vanligt och kommer gå i vågor framöver ändå om han kommer hem. Kanske inte så konstigt att ha lite ångest efter att ha druckit i några dagar utan att höra av sig till familjen och nyktrat till för att jobba.

Jag kan inte lita på att det skulle bli någon förändring och jag är dessutom fortfarande arg och har kommit en bit på vägen i att vara själv, så jag sa nej. Nu känns det som att bollen verkligen ligger hos mig och att det är mitt fel när barnen saknar sig pappa. Det kändes bättre när han inte hört av sig...

Profile picture for user Tröttiz

Som svar på av EmmaLisa

EmmaLisa.
Ja, känner igen mig i att man ger och ger ... ? Så har jag ändå fått höra att jag inte "bekräftar" honom tillräckligt. Hur mycket vi anhöriga än vrider ut och in på oss är det inte tillräckligt. Tyvärr.

Jag skulle önska att våra partners hade "normala" kompisar, men jag kan mycket väl förstå att de börjar umgås med sådana som dricker även de och möjligen själva har riskbruk eller beroende.

Tidigare försökte jag kontrollera min pojkvän, men det funkar ju inte. Jag Har däremot försökt börja kontrollera mig själv, vad jag tycker är okej och inte och agerar därefter. För att få någon slags ro.

Sköt om dig. ?

Profile picture for user Tröttiz

EmmaLisa.
Och jo, det viktigaste. Lyssna på dig själv om vad DU behöver.
Det är dags för det. Kanske människor säger att du borde göra si eller så och han med...
Men lyssna på dig själv och var snäll mot dig själv. Du verkar behöva det.
? ?

Profile picture for user EmmaLisa

Ja, jag försöker också gå på vad jag tycker är ok för mig. Kan jag ta emot en som druckit på hotell och inte hört av sig alls till barnen. Efter att ha köpt öl efter ett träningspass en helt vanligt lugn dag med hemmajobb där jag fixade barnen och servade lunch och middag.

Skulle han ha kommit till något egen insikt? Förstått att det är konstigt att dricka efter träning och att drickandet på hotellet visat honom vad han gör så snart han inte barnvaktas av mig? Knappast. Han har nog dagen efter ångest, och då han nu ska jobba på plats ett par dagar, då hade det passat bra att komma hem och få kramar av mig och barnen. Sen kunde vi säkert ha haft en ganska trevlig helg där han ansträngde sig för att vara delaktig. Men sen skulle han nog bli tråkig och trött igen till nästkommande helg. Han har ju tagit några steg bakåt av sin fylleretreat skulle jag tro.

Det är stora ekonomiska beslut och han har såklart inte letat lägenhet utan bott dessa nätter på kostsamt hotell. Nu när han är nykter och jobbar får han fundera, men då tjatar han bara på att få komma hem. Som om jag inte vill det redan och att det är jättesvårt att stå emot.

Profile picture for user EmmaLisa

Och tack Tröttiz ❤️ Du med! Jag försöker men viljan drar åt olika håll. Jag vill stå upp för mig själv och inte släppa tillbaka honom. Då har han ju bara haft en lyxvistelse med alkohol, knappast en konsekvens i hand värld.

Samtidigt vill jag ha honom här. Försonas och låta barnen få det som vanligt. Det finns många fördelar och han är ju inte elak, han är ger mysiga kramar, är vacker och luktar gott. Vi skrattar tillsammans och har roligt också, fast det inte får något utrymme i mina texter här. Vi har intressekonflikter och problem helt uppenbarligen, han har en beroendepersonlighet som heter duga och den är inte rolig att dras med. Men han som person är finare.

För barnen vore det kanske bra om han kom hem. De saknar honom, han har skött drickandet diskret + inte alls de senaste månaderna. Deras boendesituation och ekonomiska trygghet beror också på detta etc.

Men det kanske ändå är dags. Jag är på gränsen att se ett liv där jag är fri med barnen.

Profile picture for user Tröttiz

EmmaLisa.
Förstår jag Carina Bång rätt så menar hon att man inte kan få en person att sluta dricka.
En sak hon tipsar om är att uppgöra ett "avtal" med sig själv, att händer det här eller det här så lämnar jag. Att man också gärna skriver ner det. Tycker personligen att det är en bra ide'. Kanske vore en god idé för även dig?

Profile picture for user EmmaLisa

Tröttiz. Ja jag tyckte det lät väldigt bra. Visserligen har jag sagt till honom att jag inte är villig att leva med honom om han dricker (dvs utövat tvång som man inte borde) men löftet var ju även riktat till mig. Att jag inte vill leva med honom när han dricker och är oberäknelig. Så hålla löftet och stå på mig, eller väga fördelar mot nackdelar som hon tipsade om i den andra videon är min fråga.

Gränsdragningen för mig själv är svår också. Först var gränsen att lämna om han drack igen hemma med barnen. Det höll han men började genast lösa det med att dricka ute istället. Då satte jag gränsen för mig (och honom, som man inte borde) att han inte fick vara påverkad med barnen istället oavsett var han fick i sig alkoholen, men då blev det mycket svårare för mig hålla reda på det. Det kan ju redan ha hänt.

Jag är nära att löpa linan ut och bli fri. Jag tycker inte han förtjänar att komma hem till oss, och han har inte bevisat någonting, tvärt om. Det vore nyttigt för honom att försöka ta hand om sig själv, men också riskfyllt. Men flyttar han och har barnen hos sig ibland så har jag absolut ingen kontroll.

Bodde vi ihop utan barn så hade jag övat på att strunta i honom och att inte lägga mig i. Det sa en samtalskontakt till mig en gång att jag skulle göra, men han drack massor i soffan med barnen de månaderna för att jag inte begränsade.

Ursäkta att jag tänker högt och att det blir superrörigt alltihopa :) jag är jättesplittrad.

Profile picture for user EmmaLisa

Well, tror det hela löste sig genom att det kommit fram vad han gjort under de här dagarna när han druckit starksprit.

Jag slussade honom till några hyreslägenheter och han kommer bo i den han får tag på, och har lovar att gå ett behandlingsprogram.

Barnen träffar han på helger dagtid under tiden. Så nu är det bestämt och dags att faktiskt inse fakta och planera framtiden.

Tack alla som lyssnat på mina kaotiska dygn här. Ser fram emot att bli stark ensam för barnen. Kanske var det han gjorde bra eftersom det avgjorde saken.

God kväll!