Fru med barn

Jag vet inte om det här blev rätt som tråd men jag chansar.

Jag är gift sedan 12 år med en man som under lång tid har druckit mer och mer. Senaste året dricker han varje dag och det är inte lite. Pandemin har ju möjliggjort det ännu mer än tidigare då han kunnat jobba hemma.

Förutom alkoholen har vi haft svårt tidigare då han har utmattningssyndrom sedan flera år tillbaka. Det har gjort att han inte orkat köra sonen till träningar, handla osv. Jag har alltså skött det mesta och det har ju möjliggjort hans drickande ännu mer.

I början av juli klarade jag inte mer (jag har pratat med honom många gånger tidigare ) och sa att han måste söka hjälp innan juli var slut annars kunde jag inte bo med honom. Inget hände så klart. 3 dagar in i augusti ringde han beroendemottagningen men det har inte blivit bättre, han dricker fortfarande varje dag. Han äter Campral men jag ser inte att den hjälper alls.

Jag brottas med hur jag ska sätta gränser och hur det inte ska drabba vår tio-åring mer än ett det redan gör. Jag skulle vilja säga att han får sköta skjutsen till träningarna men samtidigt vet jag ju att det inte kommer att funka mer än nån enstaka gång, sen får jag ett sms på dagen om att han inte sovit (och druckit) och då inte orkar skjutsa. Då blir sonen drabbad av att han inte får komma till träningen, inte maken.

Hur sätter man gränser egentligen? Jag har sagt att jag inte sover i samma sovrum med honom när han har druckit, att jag inte kan hjälpa honom när han dricker.

Jag vet inte om det här blev förståeligt men jag hoppas det. Om någon har några råd så tar jag tacksamt emot dem.

Svår sits du befinner dig i. Dricker han varje dag nu så har det gått långt. För egen del vad gäller sätta gränser lyckades ja inte ens med det på distans! Ja sagt att han får inte ringa mig onykter. Det var en gräns för mig eftersom det är obehagligt när han är bedövad o säger saker som sårar . Men han lyckades inte hålla den gränsen så blockerade honom otaliga gånger. Då blev han ledsen o tyckte ja var hård. Vadå ? För att ja inte vill bli sårad av ett fyllo. Nä. Egoismen i sjukdomen bara som talar. Ja insett att sjukdomen är väldigt stark i min A därför valt att lämna därför han kan inte hålla sig utanför de gränser ja sagt ja behöver för att inte må dåligt.

Fru med barn

Tack morgonsol. Ja det har gått alldeles för långt nu men när jag försöker att sätta någon form av gräns får jag ofta höra att jag inte stöttar honom. Han får minsann sova själv och ingen bryr sig

Och välkommen hit.
Det finns massor att läsaom här.
Det jag tänker när jag läser och som också var min sanning var:
Om han gör sådär,då kommer jag att göra såhär.
Dvs orsak och verkan.
Det tyckte jag var ett rättvist system.
Det jag inte såg var att jag fortsatte ge honom rätten till mitt liv.

Jag kunde inte bryta loss mig själv ur det hela och säga:
Jag skulle nog må bättre om jag...

Det var för mig en jobbig insikt.
Att han fick styra både mitt och sitt eget liv.
Det var inget han önskade,men det var så det såg ur.

Se vilka saker du kan göra som påverkar dig och ditt liv på ett bra sätt.
Oavsett honom.
Då blir det lättare och lättare att ta bra beslut som stärker dig och hur du ska leva.

Oftast är det för drastiskt att ställa ultimatum och sen gå.
Man vill ju tro och hoppas på det man lever i oavsett hur mörkt det ser ut.

På vilket sätt bryr sig hans sjukdom om dig då? Han tycker du inte bryr dig. Sjukdomen bryr sig inte om andras känslor. Så det är upp till dig att förändra det du kan med dig själv. Ulla-Bella skrev väldigt bra . Gör det du kan påverka i ditt liv. Hade din man haft cancer hade du inte suttit o diskuterat med honom. Du hade insett det är en sjukdom o du får försöka leva så gott det går. Samma sak med alkoholism. Du rår inte på den heller . Det du kan göra är att försöka leva ditt o barnets liv så gott det går.

Fru med barn

Min man är fast i beroendet ganska rejält. Jag har berättat för några få personer och nu när maken fick veta att en av dem är vår granne som jag är nära vän men blev han så arg. Jag vet inte längre hur jag ska hantera situationen och borde kanske inte berättat för just henne men har jag gjort så fel?

Jag har läst på flera ställen att man inte ska hålla saker inom sig och att det är viktigt att få stöd men maken menar då att jag "outar" hans problem och att jag inte har rätt att göra det. Självklart är det han som har beroendet men nu vet jag inte alls, kunde jag gjort annorlunda?

Hans problem har ju blivit dina problem så du har ju behov av stöd. Det tycker jag är en anledning att prata med andra om er situation.

För min del hamnar fokus på sonen, han väljer inte om han vill stanna eller gå. Han får anpassa sig till situationen som den ser ut. Idag pratar man mycket om barnperspektiv. Mitt råd är att fundera på hur du vill din son ska växa upp och sätta gränser utifrån det. Det som är rätt för barnen är det man bör göra är min efarenhet.

Fru med barn

Jag vill verkligen inte att sonen ska behöva ha det så här men jag är så rädd att det blir värre om han tvingas vara hos en pappa som dricker. Då finns ju inte jag där för att hjälpa till. Jag är nog på väg att ta steget härifrån men det är svårt, så himla svårt.