av Trasig och ledsen

Trasig och ledsen
tors, 2020-12-10 - 14:40

Levde 14 år med en alkoholist. Han visste någonstans att han hade problem men istället för att erkänna det och göra något åt det så tryckte han ner mig. Allt jag sa och allt som var jag skulle förminskas och förstöras. När jag till slut lämnade var det inte mycket av mig kvar. Alla drömmar och allt självförtroende var borta.

Däremot fanns en kraft i att tagit mig därifrån. En enorm känsla av frihet att slippa räkna flaskor och känna efter spritstanken på andedräkten. Kunna göra precis vad jag ville för mig och mina barn, utan ständigt gnäll och elaka kommentarer!

Jag hittade en styrka i det som fick mig på fötter och skapade ett riktigt bra liv för mig och barnen.

Efter två år träffade jag honom. Han som jag trodde var belöningen för all skit jag stått ut med. Han som skulle visa mina döttrar att det finns bra män också, och som skulle visa mina barn hur kärlek skall vara!

Så jag såg inte alla varningstecken... kunde bara inte tro det om honom som var så himla klok, snäll och fin.

Efter två år var jag där igen. Letade spritflaskor i garaget, luktade på tomma muggar, smakade i smyg på det han sa var Coca-Cola.

Varje gång han drack lade sig ångesten som en stor tyngd över mitt bröst.

Flera gånger lovade han att bättra sig och till slut satt han och grät och sa att han aldrig mer skulle dricka, bara jag inte lämnade.
Det höll en vecka. När jag sedan konfronterade igen så brakade helvetet lös. Det var mitt fel alltihop. Han hade bara flytt till alkoholen för att han egentligen inte ville vara med mig. Det var fel på mig och det var fel på mina barn och vi skulle bara vara tacksamma att han inte sagt åt oss att flytta tidigare.

Vi packade ihop oss och flyttade på dagen.

Han skickade sms, endera dagen om hur mycket han skämdes och att han nu aldrig mer ska dricka utan tagit hjälp vid alkoholrådgivningen, och nästa dag kom elaka beskyllningar om saker jag aldrig sagt eller gjort.

Han krossade mitt hjärta fullständigt. 5 månader har gått och ångesten är outhärdlig. När jag jobbar kan jag förtränga, och låtsas att allt är bra, men all min lediga tid är outhärdlig. Hela bröstet värker av ångest.
All styrka och hopp jag hade är helt borta. Jag kan bara se att jag måste ju vara en oerhört värdelös och dålig människa om båda mina stora kärlekar kan behandla mig såhär. Det finns ingen ork och inget hopp kvar inom mig. Jag känner ständigt en stark rädsla. Jag är rädd för nästa katastrof. Tydligen är jag på något sätt dömd att få mina värsta mardrömmar, så vad ska hända härnäst? Jag klarar inte att höra någonting mer som visar att jag gjort något fel eller inte är tillräckligt bra. Så jag går runt med en ständig skräck att någon skall säga eller återigen bevisa hur dålig jag är.
Denna skräck är hemsk att leva med. Hur ska jag någonsin kunna känna att jag på något vis är värd något?

Morgonsol
tors, 2020-12-10 - 15:25

Fy vilken mardröm ! Ja känner igen mycket . Det är bedrövligt att livet kan visa sig från en sån dålig sida två ggr. Ja pendlar också mellan att ankaga mig och livet. Ja bär en del av ansvaret men inte allt. Kämpar för o ta mitt ansvar nu. Det gör du med!! Du har lämnat. Det är STARKT gjort. Jättestarkt. Du har tagit ansvar för både dig o dina barn. Ja går i Alanon. Sök på alanon.se. Det är 12-stegsprogram o självhjälp för dig o mig. Kolla var närmaste grupp finns för dig ❤ Du behöver jobba med dig själv o få stöd o insikt o kärlek för dig själv. Ja åkte på samma nit 2 ggr med. Mannen som ja trodde ja fått för all skit ja fått uppleva i barndom och med sambo som var alkohilist. Så var han sjukare än någon annan i sin alkoholism. Elak o manipulativ. Sjukdomen är bedrövlig. Outhärdlig att va i närheten av. Därför har ja också gått. Den bryter ner mig. Ja vill bygga upp mig o bli en hel o sund människa.