Citadell

Jag har varit inne här några veckor och läst och konstaterat att det är väldigt mycket elände runt missbruk. Jag kan också konstatera att det är väldigt många kvinnor som sliter och väldigt många män som är i missbruk. Och jag undrar ifall det finns någon solskens historia att berätta, alltså att det har gått bra någon gång med någons att försöka sluta. Eller om missbruk är någonting som är livsvarigt. Till oss medberoende sägs det ju ofta att vi bara ska dra och ta hand om oss själva eftersom den som är i missbruk då kanske lättare ska inse att de faktiskt måste ta hand om sig själva och att ingen annan kan göra det åt dem. Med egen erfarenhet är att sedan missbruket upptäcktes blev det bara värre och värre och värre och värre och den ena saken efter den andra uppdagades som hade med missbruket att göra. Det var ingen ände på eländet så att säga. Nu har jag ingen relation med den personen längre och han är fortfarande i missbruk. Rättare sagt så vill han inte sluta trots att livet runt honom är kaos. Så därför undrar jag finns det någon solskenshistoria här och hur lyckades personen ifråga sluta och vad hände med partnern, alternativt den medberoende? God fortsättning på julen allihopa! ?❤️

Hej, det finns väl minst en solskenshistoria här och det är Berras. Jag har bara läst en del och förstod att Berra inspirerar massor med människor här. Läs hans tråd. För mig var det glädjande att läsa hur han beskriver livet som nykter där han uppskattar sin familj.
Och jag hittade hit för ett år sedan. Jag minns att jag blev upplyst om att mitt medberoende fortsatte trots att jag separerat från mitt ex. Det har varit ett år där många insikter har landat en efter en. Om mig själv och den roll jag hade till mitt ex. Jag prövade och övade länge att få en hållbar kontakt då det finns ett par särskilda band mellan oss, där vi har hjälpt varandra när ingen annan har kunnat förstå, velat förstå eller ens prövat förstå. Att leva mellan stolar och att leva bakom fasader och kulisser. Hur hanterar en det. Jag var tvungen att meditera, mer och mer. Och jag vill bara fortsätta. Jag möter livet idag som jag vill möta det och det är inte alltid det passar omgivningen, men så länge jag har det bra och landar i att det är som det är så är det ok. Jag ser fler och fler i min omgivning som sliter som jag har gjort. De är medberoende, de lever med psykisk ohälsa och de lever bakom fasader och tar på sig en mask. Är det inte så överallt, i perioder i livet och beroende på vem en träffar. Jag tror på riktigt att allt handlar om att möta sig själv och landa i det som är. Och det behöver inte vara bäst och kanske inte bra så ofta, men ibland och så kan det bli bättre. Jag tror att det är landningen som är viktigast. Att det är som det är. Att acceptera, släppa taget, ha tålamod och ha tillit till att livet kan bli som en vill. Genom att öva på medkänsla med sig själv. Och vara i det som är just nu. Och att förändra det som behöver förändras. Och när en är där en vill vara, tillåta sig att landa i det och vara i det. Det är vad jag säger till mig själv. Jag vill bara vara i mitt liv som det är just nu. Det är enkelt och jag trivs så bra med mig själv. Och då har jag arbetat länge på att bli fri från mitt medberoende. Och detta forum har betytt mycket för att jag skulle se att jag dansade djävulsdansen länge. Och den dansen har jag satt stopp för. God fortsättning till dig och ta hand om dig!

RARISSA

Samma frågor snurrar runt i huvudet. Finns hopp? Kan man lyckas vara nykter när man inte kan kontrollera sitt drickande? Oddsen ? Hur många har gjort det ? Med hjälp ? På egen hand ? Vad fyller vi ( medberoende)för funktion i detta ? Hjälper det att stanna och stödja eller sluta vara medberoende Och låte hen ta hand om sig själv ?

Citadell

Själv omhändertagande. Jag ska absolut läsa Berra! Min erfarenhet är ganska begränsad eftersom det handlade om en kortare relation på några år där jag misstänkte missbruk men inte fick det verifierat förrän efter ca ett år. Det hela var ett blandmissbruk och jag hade noll koll och blev därför mycket manipulerad. Hur som helst bodde vi aldrig ihop och jag kunde därför hålla avstånd. Men jag var tillslut tvungen att görs en oros anmälan och under det halvår han gick på uppföljning märkte jag att jag inte kunde släppa taget kanske just på grund av de speciella band som vi hade och även har. Det är ett tag sen nu och det har hänt saker som har gjort mig ännu mer säker på att jag måste hålla mig undan. Liksom du arbetar jag mycket med mig själv till exempel meditation och yoga. Detta har jag gjort under en stor del av mitt liv därför var det inte så svårt att hitta ro i mig själv. Men jag känner igen detta du skriver men att man ändå söker upp varandra eftersom man ändå har en så speciell historia. Och jag har verkligen försökt att klippa helt men det fungerar inte för mig och inte för honom heller även fast han är mer säker på att vi behöver vara på varsitt håll eftersom han inte vill fortsätta att göra mig illa då bruket fortsätter. Han väljer med andra ord missbruket före relationer till andra människor inklusive mig. Jag vill så klart heller inte vara inblandad i hans liv eftersom jag vet att det inte är bra för honom och heller inte för mig men jag kan alltså ändå inte helt klippa banden. Det finns många goda stunder och många goda samtal fast tyvärr hålls ju ofta inte löften. Det mest tråkiga är ju att hela tiden få insikter i hur kaosartat hans liv är också många konsekvenser för livet för med sig som inte bra för någon. Precis som du skriver tror jag väldigt många människor har erfarenheter av bruk eller missbruk och medberoende. Det gäller ju bara att hitta en väg som fungerar. För jag tror verkligen inte att man kan leva med någon som missbrukar alkohol eller droger eller något annat. Men man kan ju tycka om en person och bryr sig om den i alla fall. Fast man måste stå sig själv närmast. Tack för ditt inlägg!

Citadell

Rarissa. Jag tror inte det är möjligt att stanna kvar och inte vara med beroende. Man ser ju den andra personen varje dag och följer med i deras cykler. Självklart kommer man att vara involverad i dessa cykler vare sig man vill eller inte. Jag tror faktiskt att det är bättre att leva ensam och inte se den andres nedgång och fall. Det är så klart lättare sagt än gjort om det till exempel finns barn med i bilden. Men jag tror ändå att den som är i missbruk måste förstå att den inte kan lägga ansvaret på någon annan än sig själv. Lever man är en person i missbruk blir man ju den som hela tiden får ta stötarna och som hela tiden ska fixa och dona och anpassa sig. Något annat fungerar inte eftersom det är extremt egoistiska och egocentriska i sitt missbruk. Detta är vad jag tror.

Citadell

Självomhändertagande Jag undrar om du har någon kontakt med ditt ex nu eller om du har tagit avstånd? Vad exakt menar du med att medberoende fortsatte? Jag märkte nämligen samma sak. Jag kunde ringa på konstiga tider för jag ville kolla att han var hemma och hade det bra och inte satt någonstans tex i nån större stad eftersom jag vet att han fick tag på droger eller alkohol där. Egentligen vill jag nog kolla att han var vid liv.

Citadell och självomhändertagande. Det som jag funderar på är var medberoende och "normal" omtanke går. ?
För mig är det inte självklart alla gånger, förutom de tillfällen jag kommit på mig själv att finna mig i vissa situationer som min pojkvän hamnat i. Att jag anpassat mig till helgalna situationer utan att känna mig hotad. Herregud, mina vänner skulle bara veta ... ?

Citadell

Tröttiz. Detta känner jag verkligen igen! De mest sjuka sakerna har jag faktiskt lyckats hålla mig borta ifrån men det har också funnits situationer som har varit fullkomligt extremt tokiga och som han heller inte ha kunnat förklara hur den har hamnat i efteråt. Det har också varit saker som kunnat bli farliga för mig själv. Det är också situationer som man inte är så stolt över och som man verkligen inte vill berätta för sina vänner. Jag vet inte om det finns något sunt medberoende däremot vet jag att jag måste hålla mig på avstånd för de situationerna han kommer det är antingen helknäppa eller kan de bli farliga. Jag har heller inte varit rädd som du beskriver att du hellre inte har varit men jag tror att det blir normalt tillslut detta att komma i tokiga situationer. Därför kan man nog säga att det bästa är att inte vara tillsammans med en person i missbruk. Det finns ju de personer som faktiskt har gjort saker som de absolut inte skulle ha gjort annars. Det är inte klokt vad man har fått erfara på gott och ont ?