av Kaprifol

Kaprifol
lör, 2021-01-23 - 08:12

Jag är en vuxen dotter med man och två barn. Istället för att njuta av vår mysiga fredagskväll igår satt jag för hundrade gången och oroade mig för pappa, varför hade han inte svarat på mitt sms? Visst tar det längre tid för honom att svara nu generellt? Emellanåt tänker jag att jag ska ringa honom men är rädd för att mötas av den sluddriga rösten. Han är aldrig aggressiv eller elak, ”bara” småfull. Det klart att jag är tacksam för att slippa det när jag läser här på forumet. Men samtidigt så blir det så svårt att distansera sig. Har svårt att skydda mig själv när han inte agerar ut, det känns som att jag är skyldig att fortsätta ringa och bry mig om... hade han varit aggressiv kanske jag mer hade känt att det var ok att inte höra av sig så mycket för sådant ska man inte ”behöva ta”. Jag säger inte att jag tror det är enkelt då, men detta är så hopplöst svårt. Just nu känner jag bara att jag måste höra av mig, alltid för hans skull, för han är ensam. Ibland känner jag mig rädd för att han ska ta livet av sig, och på vilken skuld jag skulle känna då, som inte gjorde mer. Men jag orkar inte. Vad får honom att tro att jag orkar ha en pappa som man inte vet var man har?

Luddigt inlägg, ursäkta för det. Men hur gör ni andra för att inte oroa er så mycket? Ibland äter det upp mig.

Jag har tidigare försökt fråga pappa när han varit sluddrig osv, han har alltid skyllt på annat men har vid någon enstaka gång sagt att det varit pga alkoholen. Men att han har ett missbruk? Nej nej, absolut inte!

Tröttiz
lör, 2021-01-23 - 09:21

Kaprifol. Ja, vad gör man med oron.
Har några som står mig nära med alkoholberoende. "Nu svarar inte hon/han på telefon, vad händer?" "vad händer med jobb?", "borde jag ställa ultimatum, vad händer då, vänder mig ryggen och drickande blir värre?" m.m. Många tankar ...

Jag har börjat med att tänka att jag inte kan leva deras liv. Där har jag tyvärr ingen kontroll och rabblat detta för mig själv. Om igen. Som ett mantra. Då har det åtminstone känts mindre jävligt. Men jag kan ju ända visa mitt stöd i deras situation.

Idag har jag bokat in en kompisträff, det händer inte så ofta för min energi har gått till annat. Men man måste ju göra något gott för en själv och inte vrida ut och in på sig själv till dem med alkoholberoende. Man dras med ner annars. Blir väldigt jobbigt.

Sköt om dig. ?

gros19
lör, 2021-01-23 - 11:33

Just oron är väl det vi har gemensamt, alla vi som har någon anhörig med missbruksproblem. Att inse sin egen oförmåga dvs sin maktlöshet är väl ett steg. Svårt att acceptera men du kan inte hindra honom från att ta livet av sig och inte heller få honom att sluta dricka. Allt detta är så smärtsamt att inse, men man har inget val om man inte ska gå under själv är min åsikt.

Genomgick ett anhörigprogram, kommunen erbjuder även det. Något jag fick med mig och som kändes väldigt främmande och otillåtligt, får man verkligen tänka så. Jag fick rådet att Innan jag gjorde något för min anhörige så skulle jag ställa mig själv tre frågor och svara ja på alla.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Något att öva på kanske. Givetvis finns det akuta lägen när man måste agera, men kanske kan du pröva att ställa dessa frågor och se hur det fungerar

Kaprifol
sön, 2021-01-24 - 10:32

Tack tröttiz och gros19 för att ni tagit er tiden att svara och för bra råd.

Det är ju detta som gör oron så giftig, att man dras ner. Ibland spelar det ingen roll hur bra och mysigt jag har det, den ligger där i bakhuvudet och spökar ändå. Det kan göra mig så arg att han sätter mig i denna sitsen. Jag känner mig oerhört ledsen över att min andra föräldraledighet upptogs mycket av oro för pappa, att ge stöd , höra av sig, uppmuntra att söka hjälp, tala om för honom att det är svårt att klara detta själv, tona ner skammen osv. Och så ständigt denna förnekelse som att ”jamen det är inte så farligt”. Jag vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill själv och att det bästa är att ta ett steg tillbaka. Men fy vad det gör ont att distansera sig också. Och så tvivlet som kommer med det, ”tänk om han inte dricker så mycket ändå?” eller ”det kanske är som han säger”..

De tre frågorna sparar jag som en viktigt påminnelse till mig själv, tack för dem. Ta hand om er ✨

gros19
sön, 2021-01-24 - 14:49

Förnekelse är ju vanligt vid missbruk, att man döljer eller förringar sitt missbruk, speciellt för anhöriga tror jag. Det finns ju så mycket skam kopplat till beroende.

En viktig sak som jag fick lära mig under en anhörigvecka är att missbruk/beroende handlar enbart om känslor. Det har inget med logik och förnuft att göra så därför har det ingen effekt att konfrontera eller berätta om följderna av ett missbruk. Däremot kan du berätta för din pappa vad som gör dig ledsen och att du hjälper honom när han visar att han vill ha hjälp. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring, logiska argument är inte tillräckligt. Den beroende personen har inget med den friska personen att göra. Läs gärna Missbrukaren och jaget av Craig Nakken.