Har någon här lyckats "fly" med gemensamma barn?

Profile picture for user Viola canina

Jag hittar inget sätt att ta mig själv och barnen härifrån. Min sambo dricker för mycket och har så gjort i många år. Jag orkar inte längre se mina barn utsättas för hans beteende (full eller bakis) år efter år, men jag får inte flytta med barnen utan hans tillåtelse. Vi har nämligen gemensam vårdnad. Gissa om jag har ångrat att jag skrev under det där papperet när barnen föddes! Den underskriften har förstört så mycket. "Varannan vecka" skulle aldrig fungera eftersom han verkligen dricker helt sjuka mängder alkohol. Vad ska jag göra?

Nu undrar jag alltså om någon här har varit i en liknande situation och lyckats lösa problemet? Jag känner nämligen inte till några "lyckliga slut" i det verkliga livet. Om du finns - hur bar du dig åt?

Profile picture for user EmmaLisa

Hej. Jag lider med dig. Tyvärr har jag ingen självklar lösning, men jag har läst här inne att många soc-anmält sin egen partner. Till och med innan de lämnar så att det finns i registret när separationen påbörjas. Man kan nog göra det anonymt.

Vet du om han kommer kräva varannan vecka? Delad vårdnad betyder inte automatiskt att man måste ha varannan veckas boende, bara att han är medbestämmande i juridiska frågor etc. Om han har något självinsikt tycker jag att han borde ge dig boendet. Jag hoppas på att min man är rimlig när den dagen kommer...

Profile picture for user Viola canina

Han kommer garanterat att kräva varannan vecka - dels för att jävlas, dels för att slippa betala underhåll. Att umgås med barnen intresserar honom däremot inte. Han tycker mest att de är i vägen (och jag kan förstå att han tycker att de är jobbiga, det är nog de flesta barn till och från, men själv tycker jag att de bra stunderna med barnen uppväger allt det negativa). Som det är nu, och som det har varit i flera år nu, undviker han dem så mycket han kan. Att vara ute och festa är det enda som intresserar honom.

Soc-anmälan fungerar inte i mitt fall. Han skulle bli väldigt arg. Ofta blir han väldigt arg utan anledning, och jag vill verkligen inte ge honom den anledningen. Han finns i deras register med anledning av ett par rattfyllor och liknande, men enligt vad jag har läst (och även hört direkt från soc) har det ingen betydelse när det gäller vårdnad, boende eller umgänge.

Tack för ditt, svar, EmmaLisa.

Profile picture for user EmmaLisa

Åh, vilken svår situation. Jag tycker att han verkar bete sig hotfullt nog för att ni skulle få plats på ett skyddat boende. De kanske åtminstone kan erbjuda ett stöd och utslussning. Det låter ju som att han ett hot för dig och att han inte ska ha något umgänge. Det är ju fruktansvärt att han kontrollerar, tvingar er kvar och terroriserar, det borde vara nog att du känner oro för att förarga honom.

Profile picture for user Viola canina

Han har aldrig varit direkt våldsam mot mig personligen, utan det är saker (allt från kaffekoppar till fordon) som tenderar att gå sönder.

Jag accepterar att alla människor kan ha en dålig dag, men hans dåliga dagar infaller lite för ofta. Skrikandet är det som stressar barnen (och mig) mest.

Tyvärr finns det inga bevis.

Han beter sig inte så hela tiden, vill jag tillägga. I själva verket är han som många andra, förutom att han dricker lite mer och blir lite argare.

Vardagen fungerar, eftersom jag fixar i stort sett allt.

Jag blir bara så väldigt trött. Det var ju inte så här jag ville att mitt liv skulle se ut ...

Profile picture for user EmmaLisa

Jag förstår att du blir trött. Att han inte är våldsam är givetvis en förutsättning, men att dricka och skrika förstår jag försämrar era liv. Om han gör så regelbundet, och förstör exempelvis dina saker som straff eller för att demonstrera sin makt så kan nog en kvinnojour tycka att det är över gränsen ändå utan våld.

Jag förstår också att han inte beter sig så hela tiden och att man då gärna fokuserar på tiden som är lugn och normal. Speciellt om det inte finns någon enkel väg ut. Gränser för vad man kan acceptera suddas ut med tiden. Det har mina gjort. Jag hoppas det lugnar sig för er,och mest att det dyker upp ett sätt för dig att kunna välja att lämna om du skulle vilja det. Jag sitter ganska fast själv, lite av ekonomiska orsaker, för barnen, men mest av emotionella skäl för att jag tycker om honom och att han inte gjort något dumt nog än för att jag skulle lämna, vilket ju är lite bakvänt.

Profile picture for user Viola canina

Var försiktig så att du inte väntar för länge på att han ska göra någonting som är "dumt nog" - för, som sagt, gränserna förflyttas hela tiden!
Jag tyckte också om min sambo.
Det gör väl alla i början.
Egentligen är det nog bäst att separera innan man slutar tycka om varandra.
Annars kommer man ju inte att kunna samarbeta när det gäller barnen.
Kanske hade jag fortfarande kunnat tycka om min sambo om jag hade sluppit bo tillsammans med honom.
Det är ju lättare att vara trevlig mot någon som man slipper se varje dag, som man slipper se i alltför berusat tillstånd (eller vad det nu kan vara som man har tröttnat på).
Jag önskar att min sambo ville åka i väg till något behandlingshem eller liknande.
Det hade varit bra för oss allihop - både själva behandlingen och just att få lite lugn och ro, att slippa se varandra.
Han anser emellertid att han inte har något problem (förutom mig, jag är tydligen ett stort problem för honom).
Ekonomin är ett problem för mig också.
Med mycket pengar hade jag kunnat skaffa mig ett boende vid sidan om utan att behöva ansöka om bostadsbidrag (vilket man inte kan få utan att adressändringen är underskriven av båda föräldrarna).
Jag hade kunnat skaffa mig en riktigt bra advokat.
Ja, pengar hade varit bra att ha ...
Har du någon gång funderat på att bli särbo med din sambo?
Eftersom du tycker om honom kanske det vore en lösning, att fortsätta vara tillsammans men att ha separata bostäder.

Profile picture for user EmmaLisa

Jo så är det verkligen! Min tycker inte heller att han har något sådant problem. Men jag är förresten också jobbig och ett STORT problem tydligen. Så där är vi två. Jag pratade nyss med honom, om varför har vill fortsätta dricka när vi tar skada, och om första gången jag hittade honom medvetslös i badkaret som svämmat över. (Han vaknade inte när jag gav honom en örfil av ren förskräckelse och för att se om han levde.) Han kan se mig i ögonen men det går inte in. Han tycker fortfarande att jag ska låta honom dricka hemma med barnen och att incidenterna inte är så illa.

Har din inte heller någon som helst självinsikt eller förståelse? Man vill ju inte att de ska sluta dricka för att jävlas. Jag har försökt kompromissa i 10 år.

Jag har inte tänkt på särboförhållande. Min går att med stor möda och bråk kontrollera någorlunda i dagsläget, och flyttar han vill jag klippa banden för då kommer han förlora kontrollen helt. Som han gjort själv på resor etc.
Har du funderat på det, och vad tycker din i så fall om det som förslag. Skulle ju gynna dem och deras intresse att få vara ifred...

Profile picture for user Viola canina

Här är det sambon som äger huset, så han flyttar ingenstans.
Som sagt totalvägrar han även att skriva under någon adressändring för barnen.
Utan adressändring och medföljande bostadsbidrag har jag inte råd med lägenhet.
Det går heller inte att lägga undan pengar när jag står för i huvuddelen av hushållets utgifter nu (hans pengar går till tobak, alkohol, hans fritidsintressen, böter och liknande).
Jag begriper inte varför han inte bara accepterar att jag vill flytta härifrån.
Han är ändå borta mycket, går ut och super med kompisarna så ofta han kan.
När jag (och barnen) ändå är så irriterande att han måste supa för att stå ut med mig (oss) - varför inte bara vinka adjö och leva lycklig i alla sina dagar?
Nej, det är inte logiskt över huvud taget.
Jag undrar faktiskt om han har förlorat vitala delar av sin tankeförmåga, så många gånger som han har druckit sig mer eller mindre medvetslös ...
Att vara särbo fungerar inte heller alltid.
Oftast tar de nog chansen och förstör alltihop då.
Jag hade inte brytt mig.
Det vore ju hans eget val i så fall.
För barnens skull kan jag emellertid inte flytta ut.
Jag litar inte på honom som barnvakt i en timme, så hela idén om varannan vecka känns totalt verklighetsfrånvänd.

Profile picture for user EmmaLisa

Du säger att han måste dricka för att stå ut med er, så säger min med. Och ändå kan de inte gå. Jag har ställt frågan många gånger om varför, men får inget svar. Tror de tycker det är bekvämt med allt vi gör. Min har sin image att se till, det passar sig nog inte att lämna fru och barn för flaskan tror jag. Kanske de tycker om oss också på något vrickat sätt ändå. Vem vet.

Hur gamla är dina barn? Om det är så att du väntar ut tiden. Det är tråkigt att du inte kan lita på honom alls med barnen och att han ändå kräver dem av dig.